Amning

Mio har slutat amma, tyvärr vill jag tillägga. Det här var inte planen, varken från hans eller mitt håll tror jag egentligen. Jag tycker att amningen har varit supersmidig och mysig. Jag kände inget behov av att sluta och jag hade till och med tänkt att fortsätta amma Mio när nästa bebis kommit. Nu i efterhand kan jag väl kanske tänka att det ändå är lite skönt att bara ha ett ammandes barn åt gången, men ett par månader till hade jag definitivt velat fortsätta.

Jag är 95% säker att anledningen till att han (självmant?) valde att sluta amma beror på att jag har börjat producera råmjölk igen. Jag har ju läst om att det brukar ske ungefär runt halva graviditeten och att många barn inte vill fortsätta amma då. Men jag tänkte väl inte så mycket på det egentligen.

Märkte för någon vecka sedan att han inte var lika intresserad av bröstet, främst dagtid. Han har ju inte varit fokuserad på amningen på länge, men ändå alltid velat snutta när jag erbjudit. Sedan efter ett par dagar märkte jag att han snuttade mindre på nätterna också och jag vet att jag sa till Mattias att jag undrade om han försökte sluta amma. Men sedan blev han sjuk, så jag tänkte att det kanske mer berodde på det. Under de 2 dygnen han var magsjuk erbjöd jag honom inte bröstet alls för han kräktes bara så fort han drack något. Sedan när han blev frisk så ville han inte ha längre.

Eller inte ville ha är kanske lite fel egentligen. För när jag erbjuder honom på natten så tar han bröstet, för att sedan direkt spotta ut det. Precis som att han gärna vill att det ska vara samma men att det smakar äckligt nu. Ungefär så upplever jag det. För två nätter sedan snuttade han en bra stund faktiskt, men efter det har han bara totalvägrat så nu har jag helt enkelt slutat erbjuda honom och bestämt för att det är slut.

Det gjorde mig rätt ledsen hela den här situationen. En del beror nog på att jag liksom tvingas inse att han har blivit "stor" nu. Han är inte min lilla bebis längre som bara behöver mig. Han är såklart fortfarande liten och totalt beroende av oss vuxna, men det är ändå annorlunda. Han behöver mig inte varje sekund av dygnet och det känns lite sorgligt. Men jag tror att det till störst del ändå beror på att hela sluta amma processen gick så vansinnigt fort så att jag inte hann reagera nästan. Jag ville ju amma länge till och jag hade väl förväntat mig att de skulle bli en successiv avtrappning för att sedan kunna amma en sista gång osv. Liksom, ta lite farväl. Okej, det kanske låter väldigt överdrivet nu, men ni förstår. Nu hann jag knappt reagera innan den fina amning som vi delat i 13,5 månader bara var över. Den där speciella närheten och goset. Jag kommer sakna det.

Mattias tyckte väl inte riktigt det var en lika big deal, även om han också tyckte att han hade kunnat amma lite till. Utan han konstaterade mest att det ju är tur att jag snart får en ny bebis som jag kan amma så jag slipper sakna det så länge.

Men jag tror inte riktigt att det är det som är grejen, själva ammandet. Utan det handlar ju mer om att jag aldrig kommer göra det igen med Mio. Nu har jag tur för vår gosse är väldigt gosig av sig ändå och gillar fortfarande att ligga nära, pussas, kramas, och bli buren en hel del. Jag får väl bara hoppas att det håller i sig länge så att jag slipper känna att vår närhet till varandra försvunnit helt.