Första mötet

Jag inser att de här första veckorna när bloggen i princip legat nere så har missat ganska mycket. Dels har jag inte skrivit ner min förlossningsberättelse vilket jag måste göra snart innan jag glömmer, men det får bli i ett senare inlägg. Nu tänkte jag berätta lite om första syskonmötet och allmänt hur Mio reagerat på att få ett syskon.

För det första måste jag säga att jag var lite nervös och orolig för detta innan. Vi har alltid velat ha våra barn tätt men jag tror inte att någon av oss insåg hur liten man faktiskt är när man är 1,5 år. Jag tror nog att vi hade en föreställning av att Mio skulle vara mer självständig, kunna prata mer och bara allmänt vara större. Men när Mio passerat ett år med ett par månader och vi insåg att han inte skulle hinna bli så mycket större innan han blev storebror så kändes det lite svettigt. Jag kände lite dåligt samvete över att inte kunna ge honom 100% uppmärksamhet och jag var orolig att han inte skulle förstå att jag behövde ge Thea mycket tid också. Jag var orolig för svartsjuka och kände att det kanske inte var helt rättvist honom Mio att behöva bli storebror när han var så liiiten. Jag funderade mycket kring allt det här men eftersom att jag redan var gravid så var det bara att acceptera läget och hoppas att det skulle bli bra ändå.

Men oj så fel jag hade. Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig alls. Mio älskar sin lillasyster. Han vill pussa och krama henne hela tiden och vi låter honom så ofta som han vill. Det första han gör på morgonen när han vaknar är att springa in till vår säng och pussa på Thea. När vi åkt bil brukar vi alltid ta ut Mio först men han är alltid väldigt noga med att peta och "säga till" att Thea ska med också, Det är så gulligt, som om han påminner oss så att vi inte glömmer henne :) Om hon gråter så springer han direkt och letar upp en napp och stoppar den i hennes mun. Han är så försiktig och oftast blir hon faktiskt nöjd och glad när han gett henne nappen. Då blir han jätteglad och dansar och klappar händerna ♥

Första mötet var väl inget speciellt direkt. Mio och min familj kom på besök på BB. I möttes nere i entrén och när han såg oss sprang han rakt förbi mig och fram till Mattias. Jag tror han var arg på mig för att vi åkt iväg från honom. Han ville inte vara hos mig alls den halvtimmen som de var på besök. Han kikade lite på Thea där hon låg i baljan och så pekade han ut var hennes näsa och mun var. Sedan ville han gå ner på golvet igen och springa runt :) Dagen efter när Mattias och Mio kom tillbaka för att hämta hem oss från BB så var han sig själv igen. Då ville han krama mig och vara nära.

De två första dagarna hemma fick vi passa honom lite för då kunde han klappa på Thea och rätt som det var så kunde han klappa hårt. Men det förstod han väldigt fort att han inte kunde/fick göra. Sedan dess har det som sagt inte varit något problem alls.

Jag känner verkligen inte längre någon oro eller ledsamhet över att vi fick barn så tätt, bara tvärtom. Han älskar henne så mycket och jag bara känner hur otroligt roligt de kommer ha ihop när hon blir lite större. Det här med ett syskon måste nog vara det bästa vi någonsin kommer ge honom :)