2017

Den 5 maj föddes vårt tredje barn, en liten flicka som vi gav namnet Evelyn. Det var en kort, intensiv och BRA förlossning.

Vår älskade lilla flicka som förgyller vår vardag. En riktig liten solstråle som barnen fullkomligt älskar. Tack för att du kom till oss ❤️

4 år sedan

Jag kunde inte låta bli att skriva ett inlägg trots att bloggen egentligen är ett minne blott. På lördag är det 4 år sedan vår efterlängtade Lilly föddes och togs ifrån oss på samma gång. 4 år av saknad men också 4 år av lycka. Mio och Thea. Mina älskade små som gett mitt hjärta frid och glädje.

Jag vägrar att låta sorgen ta över. Mitt liv är ett glädjefullt liv trots att jag ibland drabbas av sorg. Dagen efter Theas ettårsdag dog min pappa. Alldeles för tidigt. Han är saknad och älskad. Men så mitt i all sorg händer det ibland underbara saker. Den här gången i form av ytterligare ett mirakel som flyttade in i min mage i precis samma veva.

I slutet av april väntar vi ytterligare en skatt. Jag känner glädje och tacksamhet. Livet är underbart och vackert.

Tack Lilly för allt du gav mig. Du finns i mitt hjärta.
Tack pappa för alla år vi fick tillsammans. Du lärde mig så mycket fint.

Dagen är kommen

Mina fina vänner som följt mig genom åren. Ni som stöttat mig genom sorg och visar stor glädje i min lycka. Jag har njutit av att dela min vardag med er och jag saknar att det inte blivit mycket av den varan på sistone. Men det är många tankar och snurrat under en längre tid och det har jag ju också skrivit lite kort om. Hur jag velat hantera min blogg.

Man kan väl säga att jag äntligen har landat i något som känns helt rätt. Jag vill verkligen kunna känna att jag, utan att behöva få dåligt samvete, kan skriva om min vardag tillsammans med min familj. Jag skriver för mig egen del och om någon annan får glädje av det är det ju roligt också. Men mest skriver jag som sagt för mig. För att jag ska kunna vara så personlig och ärlig som jag vill vara så kommer jag inte kunna fortsätta blogga som jag tidigare gjort. Det känns inte bra att bilder på familjen läggs ut och att vem som helst kan se dem och läsa så många detaljer kring vår vardag.

Jag vill skydda mina barn och oss vuxna från en exponering som jag inte riktigt själv vet vad jag tycker om. Därför kommer jag lösenordsskydda bloggen.

Med det sagt har jag genom åren haft många fina följare och ni är välkomna att följa med in i min lite mer privata värld. Men jag vill ha koll på vilka som läser min blogg så om DU vill fortsätta att följa oss så får du skicka ett e-mail till smamirakel@gmail.com. Jag önskar att du skriver lite om dig själv och varför du vill läsa min blogg. Sedan skickar jag tillbaka lösenord.

Med min älskade lilla Thea i magen.

Bloggen kommer ligga uppe ett litet tag till för allmänheten så att alla som klickar in sig lite mer oregelbundet här ska få en chans att hinna se meddelandet.

Och för er som känner att resan tar slut i samband med det här inlägget vill jag ändå bara passa på att tacka så hemskt mycket för allt under de här åren. Jag är så tacksam för allt stöd i samband med mina graviditeter och det är fantastiskt fint att se hur många vänliga själar det finns ute i bloggvärlden.

Många kramar till er alla.
Isabel med familj

Efterkontroll

Idag var vi på efterkontroll hos barnmorskan. Tyvärr var min egna barnmorska ledig så jag fick träffa en annan som jag aldrig träffat. Lite trist måste jag säga eftersom det känns som att halva nöjet med att komma på efterkontroll är att man får visa upp bebisen för sin barnmorska. Men men.

Det blev ett kort besök eftersom allt var normalt och jag inte hade några frågor osv. Jag avböjde den vaginala undersökningen den här gången, kände inget behov av den plus att jag hade lite fullt upp med ett barn i vardera arm.

Nåväl, det gick som sagt bra men jag måste känna att det kändes lite småtråkigt att hon lite hakade upp sig på vikten. Hon frågade om jag vägt mig idag och jag berättade vikten. Hon frågade om jag gått ner allt och jag sa att jag har ca 4-5 kg kvar till inskrivningsvikten. Sedan frågade hon om jag gick ner allt efter Mio och jag berättade att jag inte gjorde det utan hade ca 5 kg kvar från honom också.

Sedan verkade hon inte kunna släppa det för hon tjatade på om att jag måste gå ner i vikt nu och att jag verkligen borde gå ner i vikt innan jag blir gravid igen osv. Hon frågade om jag visste  hur jag skulle tänka med mat osv och att hon annars kunde erbjuda professionell hjälp för att gå ner i vikt. Här någonstans började jag väl känna mig lite irriterad. Okej, hon har rätt i att jag behöver gå ner i vikt och att det vore bra att gå ner innan jag blir gravid igen. Men jag födde barn för 6 veckor sedan. 6 VECKOR. Jag menar, låt min kropp få ta det lite lugnt innan man ska börja hetsa med professionell hjälp.

Jag har inga planer på att bli gravid de kommande veckorna direkt så jag känner att jag har tid på mig att låta min kropp gå ner i lagom lugn takt. Att jag inte gick ner mellan Mio och Thea berodde enbart på att jag var lat och aldrig orkade fullfölja, det sa jag också till henne. Visst, de där sista kilona var riktigt envetna, men det hade inte varit omöjligt om jag inte var en sådan chokladälskare.

Nåväl. Vi pratade på lite mer och sedan skulle vi gå och hon sa "Välkommen tillbaka... Fast se till att gå ner i vikt först".

Hm, konstigt fokus måste jag säga.

Tillbakablick

Satt och kollade igenom lite mobilbilder här på datorn. Jag måste verkligen rensa. Har bilder från flera år tillbaka. Massa struntbilder men också en del värdefulla. Hittade några godingar på Mio när han var liten bebis som jag bjuder på. Kan inte förstå att bilderna är tagna för 1½ år sedan. Usch, tiden går så fort. Bilderna är tagna någon vecka innan Mio blev 2 månader. Nästan som Thea är nu :)

En kärlekshälsning till pappsen på
alla hjärtans dag :)

Redo för att gå ut i kylan.

En suddig groupie på tåget på väg till Stockholm och bröllop.

Fint minne

 Minns tillbaka till en varm och underbar sommardag i augusti med den här lille busungen som jag älskar så vansinnigt mycket ♥♥♥

Första veckan hemma

Ja, nu är det redan söndag igen. Men veckan som varit var min första vecka hemma själv med barnen när Mattias återgick till jobbet. Vi har haft en underbar ledighet tillsammans men det var ändå lite skönt att komma tillbaka till de gamla rutinerna. Mer ordning och redan när jag är själv med barnen ;)

Hur som helst. Vi har verkligen haft en underbar vecka och det har gått hur bra som helst att vara hemma med båda. Mio är så snäll och förståndig trots att han är så liten och Thea är snäll och gnäller nästan bara i situationer då jag har tid att sitta ner lite med henne :) Det klart, ett par svettiga situationer uppstod också under veckan när båda barnen är ledsna samtidigt, båda trötta, båda hungriga, båda behöver ny blöja etc. Men det har också funkat bra. Man blir en hejare på att multitaska. Att amma samtidigt som man står vid spisen och lagar lunch och underhåller storebror samtidigt - inga problem :) Nåväl, det är härligt, men krävande. Jag slocknar gärna kl 21 om kvällarna. Gäspar och kolla på klockan gör jag redan kl 20 ;)

Något som jag är glatt överraskad över är hur extremt ROLIGT jag tycker att det är att vara hemma med båda två samtidigt. Jag tyckte mycket om att vara mammaledig med Mio ensam också, men det här är något annat. Det ÄLSKAR jag. Full fart varje dag. Dagarna går undan och nu när Mio är äldre kan vi hitta på så mycket roligt. Thea är nöjd bara hon får vara med och vara nära så det är bra. Just nu känner jag bara att ju fler barn jag har här hemma desto roligare. Kanske man skulle bli någon typ av dagmamma? :)

Första mötet

Jag inser att de här första veckorna när bloggen i princip legat nere så har missat ganska mycket. Dels har jag inte skrivit ner min förlossningsberättelse vilket jag måste göra snart innan jag glömmer, men det får bli i ett senare inlägg. Nu tänkte jag berätta lite om första syskonmötet och allmänt hur Mio reagerat på att få ett syskon.

För det första måste jag säga att jag var lite nervös och orolig för detta innan. Vi har alltid velat ha våra barn tätt men jag tror inte att någon av oss insåg hur liten man faktiskt är när man är 1,5 år. Jag tror nog att vi hade en föreställning av att Mio skulle vara mer självständig, kunna prata mer och bara allmänt vara större. Men när Mio passerat ett år med ett par månader och vi insåg att han inte skulle hinna bli så mycket större innan han blev storebror så kändes det lite svettigt. Jag kände lite dåligt samvete över att inte kunna ge honom 100% uppmärksamhet och jag var orolig att han inte skulle förstå att jag behövde ge Thea mycket tid också. Jag var orolig för svartsjuka och kände att det kanske inte var helt rättvist honom Mio att behöva bli storebror när han var så liiiten. Jag funderade mycket kring allt det här men eftersom att jag redan var gravid så var det bara att acceptera läget och hoppas att det skulle bli bra ändå.

Men oj så fel jag hade. Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig alls. Mio älskar sin lillasyster. Han vill pussa och krama henne hela tiden och vi låter honom så ofta som han vill. Det första han gör på morgonen när han vaknar är att springa in till vår säng och pussa på Thea. När vi åkt bil brukar vi alltid ta ut Mio först men han är alltid väldigt noga med att peta och "säga till" att Thea ska med också, Det är så gulligt, som om han påminner oss så att vi inte glömmer henne :) Om hon gråter så springer han direkt och letar upp en napp och stoppar den i hennes mun. Han är så försiktig och oftast blir hon faktiskt nöjd och glad när han gett henne nappen. Då blir han jätteglad och dansar och klappar händerna ♥

Första mötet var väl inget speciellt direkt. Mio och min familj kom på besök på BB. I möttes nere i entrén och när han såg oss sprang han rakt förbi mig och fram till Mattias. Jag tror han var arg på mig för att vi åkt iväg från honom. Han ville inte vara hos mig alls den halvtimmen som de var på besök. Han kikade lite på Thea där hon låg i baljan och så pekade han ut var hennes näsa och mun var. Sedan ville han gå ner på golvet igen och springa runt :) Dagen efter när Mattias och Mio kom tillbaka för att hämta hem oss från BB så var han sig själv igen. Då ville han krama mig och vara nära.

De två första dagarna hemma fick vi passa honom lite för då kunde han klappa på Thea och rätt som det var så kunde han klappa hårt. Men det förstod han väldigt fort att han inte kunde/fick göra. Sedan dess har det som sagt inte varit något problem alls.

Jag känner verkligen inte längre någon oro eller ledsamhet över att vi fick barn så tätt, bara tvärtom. Han älskar henne så mycket och jag bara känner hur otroligt roligt de kommer ha ihop när hon blir lite större. Det här med ett syskon måste nog vara det bästa vi någonsin kommer ge honom :)

Välkommen hösten

Och så var sommaren över. Vi fick ett par härliga veckor nu på slutet trots allt med värme och sol. Det har varit en helt underbar tid att vara tillsammans hela familjen och därför har min datortid varit i princip lika med noll, vilket också har synts här på bloggen. Men det är okej, jag har njutit av att bara få vara med min familj och första tiden med Thea.

Världens bästa lille storebror

Men nu börjar verkligheten igen. Imorgon går Mattias tillbaka till jobbet och vår gemensamma ledighet är över, för den här gången. Nu börjar ett nytt kapitel för mig och barnen. Jag, Mio och Thea ska vara hemma tillsammans och få vardagen att fungera, Det känns som att det nog kommer bli lite svettigt emellanåt men ändå himla underbart. Ser verkligen fram emot den här hösten med att komma tillbaka till våra rutiner och alla de aktiviteter som vi har inplanerat.

Jag bara ÄLSKAR Mios ålder just nu. Skulle gärna stanna tiden ett bra tag alltså. Det ska bli så roligt att följa honom under hösten och tänk att han blir 2 år till jul. Jag kan knappt förstå det. Han fyllde ju nyss ett år. Okej, det är ett par månader kvar tills han blir 2, men ändå!

Och Thea kommer då vara 5 månader, nästan ett halvår. Helt otroligt. Mina små älsklingar.

Lilla snövit

Vår älskade lilla Thea, vår lilla snövit. Det var det första jag lade märke till när hon kommit ut och jag fick chans att titta på henne lite mer noggrant. "Men hon är ju vit?". För mig var det en liten chock. Mio var visserligen ganska ljus när han kom ut, men man kunde klart och tydligt se att han hade mörka drag. Lite mörkare hy, mörka ögonbryn och fransar för att inte tala om att hans ögonfärg blev brun redan på BB. Men Thea kom ut och var vit med blonda ögonbryn och fransar samt ganska ljusa blå ögon.

Wow, så olika det kan bli. Våra älskade barn är inte lika för fem öre. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken till en början. Jag hade väl en bild i huvudet att det skulle komma ut en liten mini-Mio och så blev det verkligen inte. De har inte ens samma drag över huvud taget. Mio har öron och näsa från sin pappa, resten verkar vara från mig. Thea är nog precis tvärtom. Mina öron och min näsa och resten är från hennes pappa :)

Hur som helst så har jag ju vant mig lite mer nu att barnen är så väldigt olika varandra och även om de inte är syskonlika (än så länge i alla fall) så tror jag ändå att deras syskonkärlek kommer lysa igenom.

Här hemma går hon under smeknamnet snövit för vi tyckte det var väldigt passande med hennes ljusa hy, mörka hår och lilla dockansikte ♥ Det ska bli väldigt roligt att se hur hon kommer växa och förändras rent utseendemässigt med tiden. Hennes ögon är fortfarande väldigt blå. Det skulle vara häftigt om de fick fortsätta vara det, men jag vet inte. Jag har alltid trott att jag inte kan få barn med blå ögon och ljust hår. Kanske har jag fel? :)

Vår lilla snövitsdocka. Åh vad vi älskar dig.

Ljuvliga liv

Sådär. En välförtjänt liten bloggpaus. Jag har bara tagit vara på tiden och njutit av mina två första veckor som tvåbarnsmamma. Så fantastiskt. Visst finns det ständigt ett litet dåligt samvete för att man kanske inte riktigt hinner med allt man skulle vilja, precis på samma sätt som det där samvetet pockade på även när det bara var Mio, Men på det stora hela tycker jag ändå att det går ganska bra. Det hjälper ju såklart att Mattias är hemma med oss i dryga två veckor till. Sedan börjar vardagen igen, det kommer bli spännande att vara själv om dagarna med båda barnen. Jag tror det kommer gå bra.

Thea växer så det knakar och hon verkar gå i sin storebrors fotspår med att gå upp ungefär ett halvt kilo i veckan, hehe. Det kommer ju såklart inte hålla i sig för alltid men hon verkar få i sig bra med mat i alla fall. Men hon är fortfarande liten med storlek 50 och blöjor nr 1. Min lilla docka.

Mio verkar helt ha glömt bort ett liv utan Thea i familjen. Han har tagit hela den här storebrorsgrejen väldigt bra. Men jag tror nog att jag vill skriva ett eget inlägg om det.

Hur som helst så mår vi bra och som sagt, vi njuter av lite varma dagar och mys med familjen, precis som det ska vara såhär i bebisbubblan.

Inte helt lätt att lyckas få en fin familjebild, hehe. Men ÅH vad jag älskar de här två barnen ♥ ♥

Älskade Thea

Vår lilla prinsessa är här

Äntligen är hon här! Tänk att min kropp kom igång av sig självt trots allt. Det känns fint. Igår eftermiddag kl 16.54 föddes en vacker liten flicka på 3405 gram och 50 cm. Vi är givetvis överlyckliga och kära men himla trötta efter ett par dygn med inte så mycket sömn.

Nu ska vi försöka vila upp oss lite och njuta av vår bebisbubbla ❤❤❤

Aj

Okej, värkarna kom igång igen mot eftermiddagen. Milda som rätt svag mensvärk och väldigt oregelbundna. Började klocka lite runt middagsdag men det kändes så meningslöst eftersom det var 11-45 minuter emellan så jag slutade efter en liten stund. Men vid 20-tiden började de bli starkare så 20.30 började jag klocka igen och har hållit på sedan dess.

Det gör mig otroligt frustrerad att värkarna blir starkare och starkare men INTE tätare. Nu har jag haft rejält ont vid varje värk i ca 4 h men de fortsätter att kolla med ungefär 9-15 minuters mellanrum, ofta runt 10-11. Jag måste definitivt andas mig igenom väldigt medvetet och att ligga ner när en värk kommer går absolut inte.

Ringde förlossningen för en dryg timme sedan och barnmorskan i telefonen var väldigt gullig och sa att vi var välkomna när vi ville egentligen. Mios barnvakt har 30 minuter att köra hit så med tanke på att det dessutom är mitt i natten nu så lär hon ju inte vara här på 30 minuter utan hon behöver väl få vakna till lite innan hon kör hit. Så jag räknar med att hon kommer vara här ungefär 45 minuter efter att vi ringer. Sedan blir det väl någon liten stund för överlämning av allt här hemma och sedan tar det 50 minuter att köra till förlossningen och så ska man parkera och allt det där. Så jag räknar ungefär med 2 timmar från att vi ringer barnvakten tills att vi befinner oss på förlossningen.

Hur som helst, barnmorskan tyckte att vi kanske kunde vänta tills det var ungefär 7 minuter mellan värkarna innan vi åkte in vilket verkar rätt rimligt, om det inte vore för att mina värkar aldrig vill börja komma tätare. De är väldigt kraftfulla som sagt och de har även ökat i längd från ungefär 30-40 sekunder till dryga minuten. Men de fortsätter att komma oregelbundet och inte sådär jätteofta som man tänker att de borde för att det ska vara dags att åka.

Men barnmorskan sa också i telefonen att vi är välkomna in på en kontroll när vi vill och om jag känner att det gör för ont (även om värkarna kommer oregelbundet) så kan vi alltid komma in i alla fall. Skönt, det verkar vara lugnt på förlossningen idag alltså. Hon sa att hon har gjort en notering att det startat igång för min del och att vi som sagt bara kan åka in när vi vill.

Jag sa att vi stannar hemma ett tag till och hoppas att värkarna ökar lite och inte avtar. Som det känns nu så tror jag att jag kommer få hålla på här hemma ett litet tag till, men jag tror faktiskt inte att det kommer klinga av nu. Det känns som att det är på riktigt.

Mattias ligger och sover lite och jag är egentligen också rätt trött (vi var precis på väg att gå och lägga oss nu när värkarna började eskalera) men jag kan inte sova nu, det gör för ont när värkarna väl kommer att ligga ner. Jag får väl kämpa på lite till i min ensamhet och väcka Mattias om ett tag när jag inte orkar mer.

Jag är hur som helst redo för att föda barn nu, JÄTTEREDO :) Jag längtar redan efter lustgasen, haha. Känns redan jobbigt att andas mig igenom värkarna (om än hanterbart) så det ska bli skönt när jag väl får den där gasen. Har tagit 2 Alvedon men det har ju inte hjälpt ett dugg.

Man ska aldrig säga aldrig

Igår eftermiddag började jag få sammandragningar. En konstig känsla måste jag säga eftersom jag aldrig riktigt hade det med Mio och inte nu heller i graviditeten, bara när jag ansträngt mig väldigt mycket och då har det samtidigt gjort lite ont. Igår var det verkligen bara så att magen blev hård som en boll, men det gjorde inte ont alls. Det kom och gick ganska ofta under hela kvällen och lillan var sjövild i magen så jag började undra lite vad som stod på.

När jag skulle gå och lägga mig vid 22-tiden fick jag springa upp och kissa ungefär 20 gånger för sammandragningarna och allt kickandet där inne gjorde mig så nödig hela tiden. Tillslut lade jag mig ner för att försöka sova men då började det göra lite ont i magen i samband med sammandragningarna. Vad nu? Helt plötsligt kunde jag inte låta bli att bli lite pirrig i magen och jag låg ganska länge i sängen och bara funderade på vad det här kunde vara.

Jag kunde inte sova för det gjorde ändå ont titt som tätt så jag började fundera på om det faktiskt var någon på gång. Vid kl 00 började jag känna mig lite mör, för jag var ju redo för sängen och egentligen var jag ganska trött men det tog nog ytterligare en h innan jag lyckades somna, då hade det onda försvunnit. Vaknade nog till ett par gånger i natt av några små värkar men somnade om direkt. Sedan i morse kl 5 satte det igång igen, lite mer tätt emellan, kanske 10 minuter. Det kändes bara som svag mensvärk så det var liksom inget problem att ta sig igenom, men lite störande att ligga ner var det allt så efter en stund bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch och se åt vilket håll det skulle gå.

Innan duschen gick jag för att kissa och när jag torkade mig blev jag både förvånad och lycklig av att se att det var lite ljusrosa slem på pappret. Jag har aldrig haft något blodblandat förut varken med Mio eller denna graviditeten så för mig blev det jättepirrigt och ett tecken på att åtminstone NÅGOT händer.

Ja, nu behöver jag inte berätta allt in i minsta detalj, men värkarna fortsatte komma under morgonen men nu verkar det ha klingat av. Hade precis en liten värk men dessförinnan var det nästan 1½ h sedan (då kom de med ca 15 minuter emellan) så det verkar ju vara påväg att stanna av helt. Men vi får väl ge det idag och se om det kommer tillbaka eller försvinner helt.

På något sätt känns det ändå som att det börjar närma sig liiiite. Idag blir det en lugn dag för oss, Mycket vila och lite sista förberedelser utifall att det faktiskt sätter igång igen lite senare i eftermiddag. Spännande spännande.

Ingen bebis än

Jag ser att ni är inne och kikar flitigt om det kommit någon bebis än, men tyvärr. BF+5 idag och det är lika dött här som vanligt. Inga som helst tecken fortfarande. Slemproppen verkar sitta stenhårt och inte en endaste liten värk bjuds det på. Vänta vänta vänta.

Min kropp skriker att det får vara nog men det hjälper tydligen inte. Jag är som en enda stor tickande bomb. Arg och irriterad jämt och ont överallt. Jag står nästan inte ut längre, men åter igen, jag har inget val.

Min barnmorska ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag hade fått en tid för bedömningssamtal den 29 juli. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop. Det betyder att även om jag skulle få det beviljat blir det ju inte igångsättning förrän  den 30 eller 31 om jag har otur och sedan vet man ju aldrig hur lång tid det tar, så det kan gott hända att jag behöver gå över till augusti i alla fall. Jag orkar inte ens tänka på det för jag mår bara dåligt och blir ledsen.

Idag var det exakt 38 veckor sedan jag plussade, vilket innebär att det var ca 40 veckor sedan som jag hade ägglossning. Men man räknar ju graviditetens start från senaste mensen vilket är ungefär 2 veckor innan ägglossningen. Jag har alltid haft regelbunden mens på ganska exakt 28 dagar så för mig stämmer det nog väldigt bra. Det betyder att jag egentligen är 42 fulla veckor idag, precis som första ultraljudet sa. Det känns i hela kroppen också, jag vet att jag är längre gången egentligen än BF+5. Men istället för att bli igångsatt imorgon som jag skulle ha blivit om datumet kvarstått så får jag nu vänta minst en vecka till på bebisen och om jag inte ens får det beviljat så dröjer det ÄNNU längre. Helt sjukt. Jag har nästan ångest i hela kroppen för att något ska hända med bebisen. Den är klar nu, nästan överbakad. Mios moderkaka mådde inte bra när han kom ut i v 42+1. Men jag har nämnt det här flera gånger och ingen lyssnar, så jag kan inget göra mer än att vänta och hoppas på det bästa.

Jag har ingen som helst förhoppning om att det ska komma igång av sig självt längre. Jag tror inte att min kropp klarar av det helt enkelt. Mattias mamma var likadan. 6 barn och hon fick bli igångsatt med allihop. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på det.

Deppig dag

Hade hoppats på att föda barn idag, att besöket hos bm skulle sätta igång det hela efter en lyckad hinnsvepning. Ack så fel jag hade. Det slutade med att jag gick där ifrån med tårarna brännande bakom ögonen.

Jag har så ont överallt, jag kan knappt röra mig. Hela dagen har jag gått på kryckor och jag känner mig så värdelös som inte kan hjälpa till med någonting. Jag orkar inte leka med min son, stå upp och laga mat eller gå ut. Jag sitter i soffan en stund och stirrar tills jag behöver röra lite på mig för allt värker. Ofta blir det en tur till toaletten och sedan tillbaka igen. Försöker vila lite i sängen också på dagen men det går inte längre, det gör för ont. Ska jag klara av natten någorlunda kan jag inte ha legat ner under dagen.

I alla fall. När det var dags för hinnsvepningen hos barnmorskan grävde hon runt en stund, bad om ursäkt för att hon bökade med mig och konstaterade sedan att "Tyvärr, jag kommer inte åt". Min livmodertapp är jättelångt bak och omogen. Hon sa att det var svårt att känna eftersom den är så långt bak men det är MINST 2-3 cm kvar och hon lyckades inte ens komma åt för att känna om jag var öppen något eller inte. Hon såg ledsamt på mig eftersom hon vet hur ont jag har och försäkrade mig om att hon skulle försöka ligga på förlossningen lite så att de skulle höra av sig om eventuell tidigare igångsättning.

Jag visste ju att de här kunde hända, att kroppen inte var redo, men ändå så tänkte jag nog att jag den här gången skulle vara mer redo och att kroppen skulle fatta galoppen. När vi var på väg mot bilen kom nästan tårarna för jag kände bara... NÄ, jag orkar inte mer. Att det ska ske någon förlossning de närmsta dagarna är ju inte direkt troligt och det känns SÅ deppigt att liksom veta att ingenting kommer hända imorgon heller. Jag har redan lidit nog känner jag. Nu får det vara bra. Jag orkar inte gå en dag till egentligen.

Det känns så vansinnigt orättvist att först behöva ha en kass och jobbig graviditet OCH dessutom behöva gå över tiden på det. Jag kan inte låta bli att vara riktigt bitter för att vissa har det så bra. Just nu klarar jag inte av att höra om folk som har kanongraviditeter och deras förlossningar startar spontant i v 38. Det känns också som att vissa sätts igång bara för att de vill i typ v 37, inga medicinska anledningar osv. Det känns faktiskt inte riktigt okej att vissa får beviljat det "bara för att" medan man själv går med plågor i typ 5 extra veckor utan att få hjälp.

Ja fy. Dagarna är bara riktigt långa och jobbiga nu. Jag njuter inte ett dugg av att Mattias har semester (är dock tacksam för hjälpen och avlastningen han ger). Vill bara att hela juli ska vara över så att bebisen kan vara här, så känner jag nu. Inte ens lite glad av fint väder kan man få vara heller. Den här sommaren har ju slagit rekord i världens sämsta väder. Vi sitter mest inne och försöker fördriva tiden.

Pust och stön. Gnälligt värre, men jag får vara ledsen, arg och besviken nu.
Jag tror på allvar att det är något fel på min kropp. Jag tror att jag är en av de där kvinnorna där förlossningen helt enkelt aldrig startar om man inte blir igångsatt. Vissa kvinnor har ju brist på något hormon eller vad det nu är som gör att kroppen aldrig kommer igång. Hade jag inte levt i denna moderna tid hade antagligen både jag och barnen strykt med.

Usch, dumma dumma kropp.

Bf+2

Japp, då börjar vi gå plus på dagarna igen, inte helt oväntat såklart men segt som tusan ändå. Min kropp har totalt förfallit nu. Jag har SÅ ont hela tiden. Det känns som att min rygg ska gå av, min svank är helt galen, som ett stort hål rakt in i ryggen bara, AJ!

Efter lunch har vi tid hos bm. Det ska bli skönt att få komma dit idag och lyssna på hjärtljuden och bara prata av sig lite. Har ju haft lite extra besvär den här senaste veckan så det blir skönt att få klaga av sig lite. Hon pratade också sist om att vi kunde göra en hinnsvepning idag så jag hoppas att jag är tillräckligt mogen för att det ska funka. Gjorde aldrig någon med Mio men jag har ju hört att det kan ha effekt, så hoppas på det.

I övrigt så ringde hon mig igår för att fråga en sak och hon berättade samtidigt att hon både ringt och skickat remiss till sjukhuset för att jag ska få komma på ett tidigare bedömningssamtal om igångsättning. De hade tydligen inte ringt tillbaka då men hon hoppades att de hade gjort det tills vårt besök idag så det håller vi också tummarna för.

Annars händer det inte mycket. Jag är väldigt tacksam att Mattias började sin semester igår. Jag hade helt enkelt inte pallat med utan hans hjälp. Jag har för ont helt enkelt. Stackars Mio som haft en så tråkig mamma de senaste veckorna :( Men det känns bättre nu när Mattias är hemma och kan leka och ta ut honom på cykelturer osv. Min lille lille älskling som blir storebror när som helst.

BF idag

Och så var vi i mål. Känns otroligt skönt men samtidigt frustrerande att inget hänt än. Jag kan gott tycka att det kunde få vara min tur att få föda ett par dagar i förväg den här gången, men icke.

Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.

Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.

Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.

Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.

Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.

Tog en bild i förbifarten idag mitt i huvudvärken.
Det är nog därför jag ser så himla glad ut ;)
Men BF-magen måste ändå dokumenteras tycker jag :)

Nästan i mål

Ja, det måste man väl ändå få säga såhär dagen innan BF. En del av mig hade verkligen hoppats på att den här bebisen skulle vara ute nu, fast innerst inne visste jag väl ändå att det inte skulle ske. Men nu är det nära. Förhoppningsvis inte mer än ett par dagar. Om man utgår från mitt första ultraljud så har jag redan gått över tiden med 8 dagar. I kroppen känns det som att det skulle kunna stämma. Den här senaste veckan har min kropp totalt rasat ihop. Jag har SÅ ont överallt. Precis samma känsla som kom efter BF förra graviditeten.

Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.

Dagens mage.
Nu är jag redo.

Kära nån vad spännande det känns. ÅH vad vi längtar. Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja lite att vi bara har några få dagar kvar tillsammans med BARA Mio. Min lille kille ska redan få bli storebror. Jag tror dock att det kommer gå kanon och de kommer nog växa upp och ha jätteroligt ihop, Så jag är väldigt glad för att det kommer en liten bebis nu ändå :) Och jag känner mig väldigt redo för att ta emot ett till barn till vår familj. Så underbart och fantastiskt.

Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.