Vilande dagar

Försökte ta mig till jobbet men hann inte mer än komma in genom dörren innan smärtan och blödningarna tilltog så pass mycket att jag fick ringa kärleken, be honom vända och hämta mig igen.

Hade så fruktansvärt ont så jag trodde jag skulle spy. Det var nära ett par gånger men jag klarade mig. Väl hemma fick jag knapra Ipren, sitta på toa och sova om vartannat. Jag kände mig verkligen riktigt ILLA där ann med frossa, smärta och illamående.

Efter att ha lyckats sova i 1,5 timmar blev det lite bättre och jag kunde äta lite mat och t.o.m popcorn som jag var sugen på.

Nu blir jag hemma i ett par dagar för att vårda min lilla mage, mig själv och maken. Vi behöver lite tid för oss själva att bara ta hand om varandra och orka komma in i normala rutiner igen.

Tack och lov för att jag har ett så förstående och stöttande jobb med så bra kollegor. Det betyder verkligen mycket.

Förra gången blödde jag i 14 dagar innan missfallet äntligen var över. Den här gången HOPPAS jag det går snabbare. Vad har ni för erfarenheter kring blödning och missfall? Hur länge blödde ni?

Sorgens dag

Ja, det var mycket riktigt som jag misstänkte, ett begynnande missfall.

Köpte ju ett nytt test igår som jag tog i morse och det var inte mycket bättre det. Det visade bara svagt positivt och det var nästan så man fick vrida testet i ett bra ljus för att se. Då visste jag. Ja, då visste jag att det var kört.

Började även blöda lite smått förr ett tag sedan och nu tilltar det mer och mer så nu är oron, fruktan, missfallet ett faktum.

Gråtit har jag inte gjort idag. Det har jag redan gjort klart för ett par dagar sedan. Just nu känner jag mig mer nollställd. Orkar inte riktigt vara ledsen mer faktiskt. Orkar inte riktigt hoppas på att det någonsin kommer gå eller att vi någonsin kommer få barn.

Det enda vi ville just nu ju att få ett litet barn. Är det så mycket begärt?
tydligen.

Nu får jag blöda ut detta önskade lilla mirakel också och bara vänta och se vad framtiden har på lager för oss. Åter igen denna väntan, önskan och hoppet. Åter igen tillbaka på ruta 1.

När eller om vi försöker igen orkar jag inte riktigt tänka på nu. Min spontana känsla är att jag vill ta ett uppehåll ett tag. Men å andra sidan var det min spontana känsla förra gången också men efter 2 veckor av blödningar och jag tillbaka på ruta 1 så ville jag ändå försöka igen.

Vi får se hur jag känner den här gången.

Nu vill jag försöka fokusera på att gå ner lite i vikt och kanske byta jobb eller göra något annat. Jag vet inte riktigt. Känner inte att jag bara vill stå still och trampa i gamla fotspår så att säga.

Känns fruktansvärt jobbigt att behöva höra av sig till de nära och kära i berättat den glada nyheten för... igen... och berätta att jag fick missfall... igen!

Det är väl helt enkelt min lott just nu att få bli mamma. En annan gång kanske!?

Har försökt att lugna mig

Trots att jag är mer inställd på att det ska gå dålig än bra nu så finns ju fortfarande såklart hoppet där.

Efter mycket läsning och många samtal så hoppas jag nu på att det är mina "gamla" test som det helt enkelt är något fel på.

Trodde verkligen förut att störtblödningen skulle komma på en gång idag så jag har gått hemma hela dagen och inte vågat mig på särskilt mycket. Men tillslut tog jag ändå "modet" till mig så jag och kärleken åkte till köpcentret och köpte ett nytt graviditetstest som jag ska ta imorgon bitti. Detta testet är av ett annat märke så vi får se hur det ser ut.

I övrigt har jag fortfarande högre temp än vanligt och lite ömma bröst, men det säger ifs inte så mycket. Har inte blött en droppe heller vilket i princip är det som känns bäst just i nuläget.

Kärleken är övertygad om att allt är bra och jag VILL ju så gärna tro honom även om min kropp lång inne säger att något är fel.

Vi får se.

Blir testet imorgon på något vis oklart får jag väl ringa barnmorskan och fråga hur jag ska gå vidare. Kanske kan få komma in och göra ett VUL för att konstatera det ena eller andra.

Kortvarig lycka?

Har det jag befarat mest av allt hänt... igen?

Egentligen började det för ett par dagar sedan när jag tog ett till test "bara för skoj skull". Tyckte att det blev lite svagare än förut men slog ganska snabbt bort de tankarna i och med att testen inte alltid innehåller samma mängd färg samt att min urin kanske inte var lika koncenterar som vanligt. Dessutom tyckte jag teststrecket såg lite "utsmetat" ut så jag antog att det bara var ett lite knasigt test. Bestämde mig för att inte ta ett test förrän 1 vecka senare, två veckor efter BIM bara för att se om båda strecken kunde bli exakt lika starka. (Höll på att testa för att jag hade massa test över kanske ska tilläggas).

Igår blev jag helt plötsligt orolig då hela kroppen betedde sig annorlunda. Först fick jag jättehuvudvärk som jag tänkte var ett symtom men senare på kvällen när brösten i princip slutade ömma och magen slutade mola och spänna blev jag, på riktigt, orolig.

Tänkte att jag skulle ta ett test bara för att lugna mina nerver och tog alltså ett igår kväll, rätt sent, vid 22tiden.

Testet blev svagt positivt. SVAGT positivt? Jag började gråta. Kunde inte sova på hela natten i princip och försökte läsa på om vad detta kunde betyda. Vissa sa att det inte behövde betyda något, vissa sa solklart missfall. 

Försökte lugna mig med att det kanske fanns lite hopp när jag idag på morgonen skulle ta ett test men morgonurinen. MEN, det var inte mycket bättre det. Möjligtvis aaaaningen starkare men fortfarande drastiskt mycket svagare än för ett par dagar sedan.

Jag känner att det är kört nu och är fruktansvärt ledsen och arg. Väntar bara på att börja blöda så att jag får gå vidare, än en gång.

Just nu har jag tappat hoppet på att jag någonsin blir mamma.

Min stegring som drastiskt försvann...

 

Huvudvärk

aj aj aj. Har jättemycket huvudvärk som inte vill ge sig. Vet inte om det är något symtom eller bara "vanlig" huvudvärk som man kan få ibland. Känner mig nästan febrig trots att tempen bara låg på 37,5 vilket typ är min normala temp nu under graviditeten.

Känner även av lite illamående men jag tror det är p.g.a huvudvärken. Hoppas det i alla fall. Slipper gärna illamående, he he!

Nu var i alla fall jobbhelgen över och det ska bli skönt att få vila upp mig imorgon.

Kärleken steker pannkakor för fullt så nu är det dags att bege sig till köket och mumsa på lite mat.

Ut i skogen

Hej och hå, pust , stön och stånk. Det är jag som låter på mina promenader i skogen. Kan inte förstå att det är sådan stor skillnad på att röra på sig nu och för några veckor sedan. Blir andfådd för minsta lilla känns det som.


Men försöker verkligen att hålla igång med ett bra flås när jag promenerar. Jag VILL ju verkligen kunna hålla i gång hela graviditeten. Även om det bara är promenader.

Bild lånad från google

Köpte en bok igår om träning för gravida. Skriven av ingen mindre än Anna Anka, he he. Har inte testar den än men tänkte faktiskt prova några övningar här nu alldeles strax.

 Jag tycker boken verkar vara väldigt bra med bra och övningar för alla möjliga träningstyper.

Känns som att det är viktigare än någonsin att hålla i gång nu under graviditeten. Inte allt för kul att gå upp 30 kg eller liknande. Huvva, det hoppas jag verkligen att jag slipper.

Någon som har något bra tips på förhållandevis lätt träning men som ändå gör gott för kroppen?

vecka 5

Så är man inne på sista dagen i vecka 5 då. Även om tiden stundtals går extremt långsamt så går det ändå hyfsat fort ändå. Imorgon går jag in i vecka 6, så uppenbarligen rullar tiden på.

Hur mår jag nu då?

Jo, jag mår faktiskt fortfarande oförskämt bra. Ibland så bra så jag blir orolig att något inte står rätt till. Men vad jag har förstått så är det ju fortfarande så tidigt i vecka 5 så det är många som inte känner något alls.

Det spänner och molar lite mer i magen den här veckan än förra veckan. Och det som var som värk ut på vänster sida är nu mer och mer in i mitten av magen, så det känns tryggt, känns inte som ett utomkvedshavandeskap i alla fall...

Till min stora glädje så har även mina bröstvårtor börjat ömma nu. Absolut inte på det viset som vissa beskriver att hela brösten är som två stora blåmärken som gör superont bara man petar utan mer om man drar över vårtan eller trycker lite på dem så är det ömt. Hoppas det ökar snart som ett litet "tecken" på att det går framåt.

I övrigt händer det inte mycket. Hade svårt att sova i natt för jag hade så mycket gaser i magen. Så jag antar att det också är ett symtom som jag har.

Försöker äta hälsosamt och ska snart ut på en långpromenad och se om jag kan hitta lite tyg jag kan köpa. Tänkte sy en dreggellapp till bebisen och kanske även en napphållare. Ska bli spännande och se om det kan bli något av den saken. Är inte direkt något syproffs. Senast jag sydde var väl typ på högstadiet, ha ha! 

Men hur svårt kan det vara egentligen? ;)

Någon som har tips på sidor där man kan få råd om hur man syr saker till barn, kläder, filtar osv?

Rustikt ska det vara

Modernist-Nejvisst. Faktum är att det moderna inte är min stil alls. Gillar rustikt mest av allt. Stort och stabilt är min grej. Gärna naturfärger så som brun, beige, olivgrön vill jag ha i mitt hem. Är absolut inte emot färg, faktum är att jag älskar randigt i regnbågsfärger på dekorationer så som flaskor, vaser eller liknande.

Men hur enkelt är det att få till sin stil hemma?
Vi har länge pratat om att köpa nya möbler och lite ny heminredning för vi har inte köpt mycket nytt till hemmet på de 2 år som vi bott ihop och när vi började bygga upp vårat lilla hem tillsammans så hade vi inte mycket till ekonomi vilket resulterade i att vi köpte allt begagnat och tog även en del gratissaker som vi kunde få av familj och vänner.

Just nu går de flesta saker i ek här hemma, eller för att vara exakt, ekfanér. Något jag inte diggar längre. Känner verkligen att vårat hem inte riktigt symboliserar oss utan mer några ungdomar som fått flytta in. Vi tänkte att vi skulle vänta med att köpa nytt tills att vi flyttar, men med liten på väg så känner jag att det är dumt att vänta tills att vi flyttat. Vi hoppas kunna flytta till större innan miraklet anländer men om inte? Då tänker åtminstone inte jag bo både trångt OCH fult.

Så nu blir det till att köpa nya möbler lite pö om pö under hösten. Det ska bli jätteroligt och skönt att få ett hem där man känner lugn och frid istället för stress för att det inte är fint.

Viktigast på listan är just nu
Sängram
Tv-bord
Tv-bänk
Bokhyllor
Byrå
Soffa och fåtölj


Skulle behöva lite tips på butiker som säljer dessa saker i rustik stil till ett inte allt för dyrt pris. Lägger upp några bilder på stilar som jag gillar...

Beviset

Här kommer det lilla beviset på att miraklet i magen faktiskt existerar.
LYCKA är just det rätta ordet för vad jag känner.

18 juli 2012

Sommaren har kommit

Ja, så känns det verkligen. 

Har nu haft sol och varmt i hela 2 dagar och det känns helt otroligt. Nästan så att man får dåligt samvete av att sitta inne vid datorn en stund. Men å andra sidan orkar man ju inte vara ute i solen heeeela tiden heller.

Mannen ska till jobbet om ett tag så jag funderar så att gå ut på en långpromenad senare. Jag känner verkligen hur uppfriskande det är att röra på sig och äta bra kost. Förhoppningsvis ska det leda till en något så när normal viktuppgång och ett hälsosammare jag.

Igår sov jag över hos min bästa vän och berättade även att två ska bli tre i vår familj. Hon blev jätteglad och   resten av kvällen handlade mest om våra framtider. Nu längtar jag ännu mer till att se på ultraljud att allt är väl med vårat lilla mirakel så vi verkligen kan börja planera för framtiden.

Oron finns fortfarande kvar men ändå finns det ett speciellt lugn över mig också. Det bara ska gå bra den här gången. Kan man ens göra något för att minska sin oro? Det känns som att det är svårt att styra över sådant. Som mamma lär man alltid gå runt och oroa sig för något, eller?

Hälsa och kost

Nu är det hög tid att börja fundera på hälsa och kost. Jag är redan orolig för att något ska gå snett och inte tänker jag vara den orsaken i alla fall.

Jag kan inte direkt påstå att jag var särskilt vältränad eller hade jättebra kosthållning innan jag fick reda på det lilla miraklet. Faktum är att jag de senaste månaderna, efter missfallet och fram till nu, faktiskt åt upp mig ett par kilon. Nu ångrar jag det bittert då jag med mina 160 cm får en startvikt på 67 kg. Inte tjock men heller inte smal. Lite knubbig kan man säga :)

Hur som helst så finns det ju många saker man ska undvika och det känner jag att jag har bra koll på. Problem med alkohol eller rökning har jag ju inte heller då jag inte sysslar med något av det även i icke gravid tillstånd.

Men... godiset, bakverken, chokladen, mateeen. Där har vi min svaghet.

Min förhoppning är att äta bra, varierad kost med mycket frukt och grönt (och för att vara ärlig så mår jag lite dåligt av att jag inte ätit mycket grönsaker alls de senaste veckorna), minimera sötsaksätandet till något litet någon gång i veckan och givetvis komma igång med träningen igen.

Imorgon eller övermorgon ska vi åka och storhandla och det ska bli riktigt skönt att få in nya, fräscha varor och produkter i vår kyl/frys och skafferi.

Och så var det ju det där med träningen. I och med att jag inte tränat ordentligt på några månader så känner jag mig rent ut sagt rätt otränad. Jag är rädd att råka ta i för mycket och kanske, bevare mig väl, framkalla ett missfall. Därför känns det som att jag inte vågar göra mycket mer just nu än att gå promenader. Visst, promenader är väl bra också, men räcker det? Finns det annan träning som är säker och skonsam för en graviditet som ändå känns som lite mer träning?

Ska åtminstone försöka ta mig ut på en halvtimmes promenix varje dag. Det gör mig gott oavsett. Men uppskattar tips och råd från allmänheten!

Lilla längtan

Ville länka till en blogg där mamma och pappa (to be) skriver om vägen till att få sitt efterlängtade barn via adoption. Att adoptera ett barn innebär inte bara en lång väntan och en dyr resa rent ekonomiskt, det innebär också (för de flesta) först en sorg i att inte kunna bli gravida och en oro om hur framtiden kommer se ut rent familjelivsmässigt.

Jag stöder adoption till 110%. Jag tycker att det är en fantastisk handling att hjälpa en familj, ett litet barn att faktiskt få all den kärlek och omsorg som alla barn förtjänar.

Jag hoppas innerligt att de får träffa sin lilla längtan snart.

Här är länken till hemsidan: http://lillalangtan.wordpress.com/

Inskrivningstid

Idag ringde barnmorskan och jag fick tid för inskrivning den 23 augusti, så om exakt en månad. Det var faktiskt lite tidigare än jag trodde (hade förväntat mig något i stil med början av september) så nu är jag superlycklig och känner att jag nog ska kunna "hålla ut" tills dess.

Idag har det varit lite mer tryck på både höger och vänster sida, men mest vänster, så det känns lovande. Nu väntar jag bara på att det ska dyka upp fler symtom som ömmande bröst och illamående så att jag på riktigt kan känna att jag ruvar.

Är dessutom helt galen i lakrits vilket varken är bra för tänderna eller figuren. Dumma mig som köpte en påse djungelvrål på båten till Danmark. Men imorgon ska jag lägga bort påsen och försöka tänka hälsosamt. Om det nu går för en sådan gottegris som mig?

Det lilla embryot

Bild av Lennart Nilsson

 Såhär liten är det lilla embryot nu, i vecka 5. Är det inte fantastiskt att på bara några ynka veckor har detta bildats. Nu undrar jag väldigt nyfiken vem det är som har tagit plats inne i min mage. En liten pojke eller en liten flicka. Det återstår att se. Men jag tror stenhårt på en pojke. Kärlekens familj är bra på att producera pojkar. Han själv tror nog en liten tjej. En av oss har rätt och så tävlingsinriktad som jag är så kan jag ju inte hoppas på annat än att det är jag, he he.

Idag har jag skickat iväg en intresseanmälan till den mödravårdscentral som jag vill gå till. Hoppas de har plats. Det var dit jag skulle gå förra gången jag var gravid och de var så himla trevliga och gulliga mot mig när de fått reda på missfallet, så dit vill jag igen.

Kl är 21 och jag vet inte hur många gånger jag suktat efter sängen den senaste timmen och tyckt att tiden går långsamt. Antingen har det varit en händelserik helg eller så är det gravidtrötthet som är så omtalad. Oavsett vad så ska det bli skönt att nu få krypa in i kärlekens famn och somna som en liten prinsessa. Har inte kollat om det är jag som ska avlösa natten på jobbet i morgon bitti. Men det är säkert jag, så inte blir det någon sovmorgon heller.

Jag får leva med det och njuta av en tidig uppgång och ett fullt utnyttjande av dagen istället. Härligt!

Minisemester

På uppmaning av min gravidapp så skulle vi ta en liten semsterhelg nu när det är så tidigt i graviditeten och bara vi är de som vet. Sagt och gjort packade vi ihop våra väskor i fredags, satte oss i bilen och styrde ner mot Helsingborg. Kunde turligtvis nog låna kärlekens kompis lägenhet som står tom där för tillfället. Så där njöt vi trötta av en härlig kväll för att sedan vakna tidigt på lördag morgon och bege oss till Köpenhamn.

Jag köpte en gravidbok (What to expect when you're expecting- Murkoff, Eisenberg och Hathaway), njöt i solen på gatorna och gnällde på mina ömma fötter som jag naturligtvis lyckades koppla till min graviditet som nu är hela 5 veckor gammal, he he.

God mat blev det och 3000 kr fattigare rullade vi in på parkering hemma igen efter en härlig helg tillsammans. Det var jätteskönt att vara bara vi och komma bort ett par dagar. Slippa tänka på vardagsbestyr som tvätt, disk, matlagning och annat tråkigt. Det blev många spekulationer kring framtiden som kommer och jag tror det gick mer och mer upp för kärleken att han faktiskt ska bli pappa.

Han log flera gånger mot mig och frågade "Ska jag verkligen bli pappa? Ska du verkligen bli mamma? Är du verkligen gravid? Ska vi verkligen bli föräldrar? Kommer jag bli en bra pappa?" osv osv. Så söt! Det bästa han sa på hela helgen var i alla fall "Du kommer bli den bästa mamman i hela världen". Det fick mitt hjärta att smälta och åter igen inse varför det var just den mannen jag valde att gifta mig med.

Oron

Så var det det där med den otroliga oron som säkert alla förstagångsmammor, eller kanske alla förresten, känner. Oron för att något ska gå fel. Oron för missfall, utomkvedshavandeskap, missed abortion och allt jag vet inte vad som faktiskt kan gå fel, särskilt de första kritiska veckorna.

För att riktigt befoga min oro så kan jag dela med mig av att jag råkade ut för ett missfall/utomkvedshavandeskap (läkarna misstänkte först utomkveds då jag hade väldigt ont på ena sidan men började efter en vecka blöda av mig själv så då räknades det som missfall. Vi lär aldrig få vet om det var missfall eller utomkveds) när jag var i ca v 6-7 i april tidigare i år.

Då började jag blöda kraftigt när jag steg upp ur soffan och insåg då att allt var kört. Visserligen hade den graviditeten tagit sig på första försöker så vi hade nog blivit lite tagna på sängen när vi fick beskedet att jag var gravid, men vi blev inte mindre glada för det och också lättade att veta att vi faktiskt KAN få barn.

Jag hade då från start en hängande oro över mig att något skulle gå fel, vilket det också gjorde. Det var en smärtsam månad framöver då de vi berättat för fick veta att det inte gått väl och då jag bara tyckte mig se gravida magar ÖVERALLT och fick höra om folk som väntade barn HELA TIDEN.

Jag grät många kvällar den månaden men började sedan sikta in mig på att vi skulle försöka snart igen. Läkarna rådde oss att vänta ut en mens och sedan försöka. Vips så kom mensen tillbaka och vi kunde försöka igen, vilket vi också gjorde.

Jag var övertygad om att jag skulle bli gravid på direkten precis som förra gången men icke sa nicke. Men en fördröjning på hela 5 dagar kom mensen med besked på midsommarafton. Det var inte min dag. Men vi behövde inte vänta längre än så, tack och lov, för den här månaden gick det ju vägen!

Så, åter till den ständiga oron. Det dumma, jobbiga ordet missfall gör sig påmind då och då. Tänk om något går fel. Då bryter jag nog ihop. Då kommer allt kännas orättvist och jag kommer kanske säga upp min bekantskap med Gud, eller kanske inte, men lite så känns det iaf. Nu ÄR det faktiskt vår tur att få bli föräldrar, tycker jag. 

Vi vågar hur som helst inte berätta för massa folk än så länge om lilla miraklet. Det skulle bli för jobbigt att berätta tråkiga nyheter om något gick fel igen. De får snällt ta och vänta till vecka 13. Men de är ju ändå ovetandes vad som är på G så de lider nog inte. he he!

Av den orsaken håller jag mig därför också hemlig här för nu.

Hur som helst. Oron finns där även om det inte alls är på samma sätt som förra gången jag blev gravid. Så kändes det som sagt redan från början att något skulle gå fel. Nu känns det som att det kommer gå bra. Vi håller tummarna för att mina intuitioner stämmer varje gång.

vecka 4

Tänk att det blir vår tur nu. Som vi längtat, väntat och drömt. I timmar kan jag sitta och drömma mig bort i allt som har med barn och familjeliv att göra. Nu är det en helt ny värld som öppnar sig. Två blir tre.

Vi är visserligen inte de första som varit med om detta men alla som varit med om det kan nog intyga att man känner sig superstolt och speciell. Klappar mig förnöjt på magen och håller ömt på den då vi åker bil. Visst har det växt lite? Nähä, inte? Okej då, önsketänkande. Men bara tanken på att det finns ett litet mirakel där inne får mig att känna mig höggravid. Vadå, ser inte alla att JAG är gravid?

Känner inte direkt av några symtom. Möjligtvis lite extra kissinödig då jag ibland behöver gå upp mitt i natten, vilket hör till ovanligheterna annars. Ibland drar det lite i nedre delen av magen. Känns mest på vänster sida och blir orolig. Läser mig sedan till att det är normalt och vanligt att känna mer från sidan där ägget släppt vilken lindrar min oro. Så mycket att lära sig. Jag kan ju för sjutton ingenting. Lärde vi oss inget på biologin eller sov jag bara?

Plöjer sida efter sida på internet med information om hur det är att vara gravid i vecka 4. Får inte mycket information då det är så tidigt, ofta känner man ingenting än, blir besviken. Just nu känns en bebis långt borta. Det är än så länge bara en liten blastocyst (cellklump) på mindre än 1 mm. Helt sjukt egentligen. Är detta den bebisen som jag föreställer mig ska komma om ca 8 månader? Kanske inte borde vara så optimistiskt ändå. Miraklet ska ändå klara av att växa ca 50 cm och få en vikt på 3500 g innan det är dags och allt är frid och fröjd. Mycket hemskheter kan hända på vägen. Oron börjar sätta spår. Tänk om det inte går vägen? Tänk om vi tvingas börja om från 0 igen och vårat efterlängtade mirakel inte klarar sig.

Men usch, inte tänka på det viset. Vi väntar faktiskt barn och inte missfall.

Beskedet

18/7 På dåligt humör då nattens test (ja, jag vet, jag är galen. Men jag var ju kissinödig mitt i natten och varför inte passa på att ta ett test då? Jag skulle ju ändå ta ett följande morgon. DUM idé...) var lika blankt som testet för två dagar sedan. Kärleken försöker uppmuntrande säga något i stil med att det nog bara är för tidigt för att testa än. För tidigt? Men bara två dagar kvar till mensen tycker jag att det borde lysa två streck om det blivit något den här gången. Suckar bara, rullar ögonen och konstaterar att det inte blev något den här månaden heller. SKIT.

Slänger testet till kärleken i soffan bara för att få höra några sekunder senare att ja, det är blankt. Sitter och småputtrar i soffan framför en serie och tycker allmänt synd om mig själv. Funderar på vad jag ska göra med det där testet. Slänga det? Ja, det är nog lika bra. Men ändå kan jag inte förmå mig att bara slänga utan att en sista gång titta på det där dumma testet. Så jag ber om att få titta igen och helt plötsligt blir jag helt stel och nervös. 

Vad nu? Är det något på testet? Äh, det är säkert bara den lilla rutan som ger ett konstigt ljus. Eller? Är det något på testet? Går det snabba steg ut i köket för att hitta den lilla kniven. Vad tusan är den där lilla kniven när man behöver den? Äh, skit i kniven... Jag kan nog bända upp testet ändå. Sagt och gjort. KÄRLEKEN!!!???!!! Jag tycker mig nog kunna se något här. Ser du? SER DU? SER DU?? Ja ja, han ser också men försöker få ner mig på jorden genom att säga att testtiden för flera timmar sedan gått ut och att det säkerligen bara spelar oss ett spratt. Det är ju så svagt så det knappt syns med blotta ögat.

Jag måste ta ett till test, jag bara måste och fort ska det ske. Men tusan, nu har jag ju nyss kissat. Aja, lite kiss kan man väl alltid klämma ut? 5 minuter senare kommer jag likblek in i sovrummet och kläcker de goda nyheterna...

Vi väntar barn