Oron

Så var det det där med den otroliga oron som säkert alla förstagångsmammor, eller kanske alla förresten, känner. Oron för att något ska gå fel. Oron för missfall, utomkvedshavandeskap, missed abortion och allt jag vet inte vad som faktiskt kan gå fel, särskilt de första kritiska veckorna.

För att riktigt befoga min oro så kan jag dela med mig av att jag råkade ut för ett missfall/utomkvedshavandeskap (läkarna misstänkte först utomkveds då jag hade väldigt ont på ena sidan men började efter en vecka blöda av mig själv så då räknades det som missfall. Vi lär aldrig få vet om det var missfall eller utomkveds) när jag var i ca v 6-7 i april tidigare i år.

Då började jag blöda kraftigt när jag steg upp ur soffan och insåg då att allt var kört. Visserligen hade den graviditeten tagit sig på första försöker så vi hade nog blivit lite tagna på sängen när vi fick beskedet att jag var gravid, men vi blev inte mindre glada för det och också lättade att veta att vi faktiskt KAN få barn.

Jag hade då från start en hängande oro över mig att något skulle gå fel, vilket det också gjorde. Det var en smärtsam månad framöver då de vi berättat för fick veta att det inte gått väl och då jag bara tyckte mig se gravida magar ÖVERALLT och fick höra om folk som väntade barn HELA TIDEN.

Jag grät många kvällar den månaden men började sedan sikta in mig på att vi skulle försöka snart igen. Läkarna rådde oss att vänta ut en mens och sedan försöka. Vips så kom mensen tillbaka och vi kunde försöka igen, vilket vi också gjorde.

Jag var övertygad om att jag skulle bli gravid på direkten precis som förra gången men icke sa nicke. Men en fördröjning på hela 5 dagar kom mensen med besked på midsommarafton. Det var inte min dag. Men vi behövde inte vänta längre än så, tack och lov, för den här månaden gick det ju vägen!

Så, åter till den ständiga oron. Det dumma, jobbiga ordet missfall gör sig påmind då och då. Tänk om något går fel. Då bryter jag nog ihop. Då kommer allt kännas orättvist och jag kommer kanske säga upp min bekantskap med Gud, eller kanske inte, men lite så känns det iaf. Nu ÄR det faktiskt vår tur att få bli föräldrar, tycker jag. 

Vi vågar hur som helst inte berätta för massa folk än så länge om lilla miraklet. Det skulle bli för jobbigt att berätta tråkiga nyheter om något gick fel igen. De får snällt ta och vänta till vecka 13. Men de är ju ändå ovetandes vad som är på G så de lider nog inte. he he!

Av den orsaken håller jag mig därför också hemlig här för nu.

Hur som helst. Oron finns där även om det inte alls är på samma sätt som förra gången jag blev gravid. Så kändes det som sagt redan från början att något skulle gå fel. Nu känns det som att det kommer gå bra. Vi håller tummarna för att mina intuitioner stämmer varje gång.