Ja, det var mycket riktigt som jag misstänkte, ett begynnande missfall.
Köpte ju ett nytt test igår som jag tog i morse och det var inte mycket bättre det. Det visade bara svagt positivt och det var nästan så man fick vrida testet i ett bra ljus för att se. Då visste jag. Ja, då visste jag att det var kört.
Började även blöda lite smått förr ett tag sedan och nu tilltar det mer och mer så nu är oron, fruktan, missfallet ett faktum.
Gråtit har jag inte gjort idag. Det har jag redan gjort klart för ett par dagar sedan. Just nu känner jag mig mer nollställd. Orkar inte riktigt vara ledsen mer faktiskt. Orkar inte riktigt hoppas på att det någonsin kommer gå eller att vi någonsin kommer få barn.
Det enda vi ville just nu ju att få ett litet barn. Är det så mycket begärt?
tydligen.
Nu får jag blöda ut detta önskade lilla mirakel också och bara vänta och se vad framtiden har på lager för oss. Åter igen denna väntan, önskan och hoppet. Åter igen tillbaka på ruta 1.
När eller om vi försöker igen orkar jag inte riktigt tänka på nu. Min spontana känsla är att jag vill ta ett uppehåll ett tag. Men å andra sidan var det min spontana känsla förra gången också men efter 2 veckor av blödningar och jag tillbaka på ruta 1 så ville jag ändå försöka igen.
Vi får se hur jag känner den här gången.
Nu vill jag försöka fokusera på att gå ner lite i vikt och kanske byta jobb eller göra något annat. Jag vet inte riktigt. Känner inte att jag bara vill stå still och trampa i gamla fotspår så att säga.
Känns fruktansvärt jobbigt att behöva höra av sig till de nära och kära i berättat den glada nyheten för... igen... och berätta att jag fick missfall... igen!
Det är väl helt enkelt min lott just nu att få bli mamma. En annan gång kanske!?
Köpte ju ett nytt test igår som jag tog i morse och det var inte mycket bättre det. Det visade bara svagt positivt och det var nästan så man fick vrida testet i ett bra ljus för att se. Då visste jag. Ja, då visste jag att det var kört.
Började även blöda lite smått förr ett tag sedan och nu tilltar det mer och mer så nu är oron, fruktan, missfallet ett faktum.
Gråtit har jag inte gjort idag. Det har jag redan gjort klart för ett par dagar sedan. Just nu känner jag mig mer nollställd. Orkar inte riktigt vara ledsen mer faktiskt. Orkar inte riktigt hoppas på att det någonsin kommer gå eller att vi någonsin kommer få barn.
Det enda vi ville just nu ju att få ett litet barn. Är det så mycket begärt?
tydligen.
Nu får jag blöda ut detta önskade lilla mirakel också och bara vänta och se vad framtiden har på lager för oss. Åter igen denna väntan, önskan och hoppet. Åter igen tillbaka på ruta 1.
När eller om vi försöker igen orkar jag inte riktigt tänka på nu. Min spontana känsla är att jag vill ta ett uppehåll ett tag. Men å andra sidan var det min spontana känsla förra gången också men efter 2 veckor av blödningar och jag tillbaka på ruta 1 så ville jag ändå försöka igen.
Vi får se hur jag känner den här gången.
Nu vill jag försöka fokusera på att gå ner lite i vikt och kanske byta jobb eller göra något annat. Jag vet inte riktigt. Känner inte att jag bara vill stå still och trampa i gamla fotspår så att säga.
Känns fruktansvärt jobbigt att behöva höra av sig till de nära och kära i berättat den glada nyheten för... igen... och berätta att jag fick missfall... igen!
Det är väl helt enkelt min lott just nu att få bli mamma. En annan gång kanske!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar