vecka 4

Tänk att det blir vår tur nu. Som vi längtat, väntat och drömt. I timmar kan jag sitta och drömma mig bort i allt som har med barn och familjeliv att göra. Nu är det en helt ny värld som öppnar sig. Två blir tre.

Vi är visserligen inte de första som varit med om detta men alla som varit med om det kan nog intyga att man känner sig superstolt och speciell. Klappar mig förnöjt på magen och håller ömt på den då vi åker bil. Visst har det växt lite? Nähä, inte? Okej då, önsketänkande. Men bara tanken på att det finns ett litet mirakel där inne får mig att känna mig höggravid. Vadå, ser inte alla att JAG är gravid?

Känner inte direkt av några symtom. Möjligtvis lite extra kissinödig då jag ibland behöver gå upp mitt i natten, vilket hör till ovanligheterna annars. Ibland drar det lite i nedre delen av magen. Känns mest på vänster sida och blir orolig. Läser mig sedan till att det är normalt och vanligt att känna mer från sidan där ägget släppt vilken lindrar min oro. Så mycket att lära sig. Jag kan ju för sjutton ingenting. Lärde vi oss inget på biologin eller sov jag bara?

Plöjer sida efter sida på internet med information om hur det är att vara gravid i vecka 4. Får inte mycket information då det är så tidigt, ofta känner man ingenting än, blir besviken. Just nu känns en bebis långt borta. Det är än så länge bara en liten blastocyst (cellklump) på mindre än 1 mm. Helt sjukt egentligen. Är detta den bebisen som jag föreställer mig ska komma om ca 8 månader? Kanske inte borde vara så optimistiskt ändå. Miraklet ska ändå klara av att växa ca 50 cm och få en vikt på 3500 g innan det är dags och allt är frid och fröjd. Mycket hemskheter kan hända på vägen. Oron börjar sätta spår. Tänk om det inte går vägen? Tänk om vi tvingas börja om från 0 igen och vårat efterlängtade mirakel inte klarar sig.

Men usch, inte tänka på det viset. Vi väntar faktiskt barn och inte missfall.