En efterlängtad kille

I förmiddags fick jag ett sms som jag väntat på varje minut sedan 2 dygn tillbaka. Min fina vän har nu äntligen fått sin efterlängtade lilla son. En fin och frisk liten kille som var söt som socker. Jag är så otroligt glad att han nu äntligen är här och att jag och min fina vän nu är mammor båda två. Stort grattis till er och er prins ♥

Jag kan inte låta bli att gråta några tårar när jag tänker på det fantastiska min vän och hennes man nu har framför sig. Ett par mysiga dagar på BB med en helt färsk liten människa. En liten varm och vacker individ som behöver kärlek och närhet. En liten kille som för alltid kommer vara deras son. Ett par mysiga veckor av bara gosande och lära kännande. En liten tid av himmelriket här på jorden, frid. Det är nu livet börjar. Det är magiskt.

Träning

Okej, egentligen känner jag inte alls för att "vika ut" mig själv såhär. Men jag gör det ändå för jag tror att det kommer hjälpa mig. Om jag skriver det här så har alla ni sett det också och då finns det liksom ingen återvändå :)

Jag lade ju ut ett inlägg för ett tag sedan om hur mammakroppen också kan se ut efter ett tag. Massa bristningar, lös hud och definitivt ingen smal kropp... någonstans. Jag hade ju hoppats att vissa saker skulle vara bättre nu ett par månader senare men tyvärr har det inte hänt mycket alls.

Jag kom in i bra rutiner typ direkt efter förlossningen med promenader och att inte äta massa skräp så 1 månad efter förlossningen hade jag bara 5 kg kvar till inskrivningsvikten. För mig, som gick upp 18 kg, kändes det superbra och jag var meganöjd när Mio fyllde 2 månader och jag bara hade 2-3 kg kvar. Sedan tog det stopp. Och nu menar jag inte bara att det gick lite trögt, det tog verkligen totalstopp.

Jag kämpade på med promenader, bra kost och när han var 3-4 månader började jag även med annan träning. Lyckades väl gå ner något kilo till men i princip stod det verkligen still. Ungefär här någnstans gav jag upp helt och tänkte att det ändå inte spelar någon roll vad jag äter eller hur mycket jag rör mig (DUMT) och vips så gick jag upp ett par kilo igen.

De där sista 3-5 kilona har verkligen legat ocvh gnagt länge nu och inte nog med det. Jag har ju gått och blivit tjock. Alltså, det är nästan lite så att jag skrattar åt mig själv när jag säger det. Men kroppen är helt annorlunda nu än innna jag fick barn, även om jag legat på samma vikt förut.

Så det var inte förrän för någon vecka sedan som jag faktiskt insåg att jg inte bara har lite hull längre. Jag stod i omklädningsrummet på Lindex och provade lite kläder. Insåg att inget i storlek medium passade och att allt i storlek L bara satt löst och fult men ändå kunde jag inte ha mindre. Förstår ni?

Där och då bestämde jag mig i alla fall för att nu får det vara nog. Jag har gjort en helomvändning vad gäller kost och träning, men ändå såpass att hag tror att jag kan hålla det mer än ett par veckor om ni förstår vad jag menar?

Det känns SÅÅÅ skönt. Ingen diet eller så. Bara hälsosam livsstil och hårt arbete.
ca 55 kg är mitt mål, det är där jag borde ligga i förhållande till min längd. Just nu väger jag ca 71. Så det är en låång väg kvar.

Mitt första delmål är dock 67 för det är den vikten jag hade vid inskrivningen.
Och för er som tycker att det här med vikt och träning är supertråkigt så kan ni vara lugna. Jag kommer nog bara ge en kort veckouppdatering angående hur det går för mig. Bara för att jag inte ska kunna smita undan och börja lata mig igen.

Och de här bilderna skämms jag verkligen över så det är med stort mod som jag lägger ut dem här. Bara så ni vet :)

Något som gör mig ledsen

Vi är ute och promenerar varje dag jag och Mio. Han är, precis som de flesta andra bebisar/småbarn, nyfiken på allt runt omkring och älskar att titta på människor som går förbi. Man han verkligen se hur han alltid söker deras ögonkontakt och ler mot dem. Det händer jämt. Ute på promenad, på bussen, i affären, you name it.

Och en sak som gör mig riktigt ledsen är... vet ni hur många det är som reagerar tillbaka på min sons nyfikna på blockar och leenden? Nästan ingen. Man kan verkligen se hur hans stora leende veknar och tillslut vissnar helt när han inte får besvarat leendet. Jag tycker det känns jättejobbigt. Ibland vill jag bara säga åt folk att titta på honom och le, hehe. För när folk väl gör det blir han nämligen superglad och kastar sig bakåt, skrattar busigt och kränger med hela kroppen. LYCKA!

På bussen och försöker charma omgivningen

Men egentligen är jag väl inte förvånad. För jag förstår varför alla inte tittar. Jag var själv lite likadan innan jag fick barn. Man har ju liksom lärt sig att inte stirra så jag ville inte att folk skulle tro att jag var konstig som satt hur länge som helst och "luftlekte" med en bebis på avstånd. Men ofta gav jag åtminstone barnet ett leende och lite "uppmärksamhet". Och nu för tiden struntar jag fullständigt i om folk tycker jag stirrar på något barn. Jag brukar leka tittut och allt möjligt med andras barn på bussen och dem

tycker det är superkul. Än så länge har jag då inte fått några klagomål från föräldrarna, tvärtom :)

Hur man kan man motstå...

... att le mot detta söta ansikte?

Plötsligt händer det

I lördags natt hände det... helt oväntat... Mio åt inte på 7 timmar under natten. Han ammade vid 00 och sedan inte förrän vid 7 igen. Jag trodde inte att det var sant när jag vaknade på morgonen. HALELUJAH tänkte jag och såg framför mig hur allt nu skulle vända. Dagen efter var likadan. Han vaknade visserligen upp ett par gånger båda nätterna men kom snabbt till ro bara man klappade på honom lite och stoppade in nappen.

Gott med mat

Men därefter var det stopp. Jag trodde att det var i direkt relation till hur han åt under dagarna. De två dagarna där han sov så bra hade han nämligen ätit jättebra med mat under dagen, knappt ammat alls förrän till kvällen. Samma dag som han slutade sova bra så åt han typ bara lite gröt den dagen och resten bröstmjölk.

Men, jag tror inte längre riktigt att det är problemet. Nu har jag verkligen tänkt på att ge honom bra med mat under 2 dagar. Frukost, lunch, frukt, middag, kvällsgröt och amning. Men ÄNDÅ vaknar min lilla busunge ca 3 gånger för att äta. Jag försöker verkligen få honom att inte äta utan erbjuder napp, vatten, buffar, smeker osv. Inget hjälper förutom bröstet.

Vet inte om det finns något man kan göra eller om det bara är att vänta ut tills nästa lilla "plötsligt händer det" kommer :)

Torsdag

Hjälp, det är redan torsdag och jag har inte bloggat sedan... fredags? eller något sådant. Förlåt. Vi tog verkligen tillvara på den sista semesterveckan och badade, solade och annat skoj. Helgen var lite stressig för vi skulle hinna med lite saker innan denna vecka, så bloggen har fått vila lite.

Plötsligt minns jag varför jag tyckte att jag inte hade någon tid att blogga förut. Haha. Jag insåg hur mycket det faktiskt gör att båda föräldrar är hemma. Jag har verkligen fullt upp på dagarna med Mio. Vakna, byta blöja, få på oss båda kläder för dagen, fixa och äta frukost, gå ut på promenad så att Mio får frisk luft och sova lite middag, leka lite, fixa lunch till oss båda och äta, mysa lite i soffan med en bok innan det är dags för att sova middag för andra gången, när han sover får jag passa på att göra vad jag vill... typ blogga :) sedan är det full rulle med lek, fixa disk, tvätt, handla eller annat som behövs göras, sedan ska middagen lagas och ungefär när middagen är klar så välkomnar vi pappan i huset hem från jobbet.

Förstår ni att det inte finns så mycket tid? hehe.
Har några inlägg på g så vi får väl se hur långt jag hinner innan lilleman vaknar.

NY bilstol

Första gången i stolen som nu är för liten.
På väg hem från BB.

Nu behöver jag lite hjälp här.

Mio har varit redo för en ny bilstol rätt länge och ändå har det inte blivit av att vi köpt en men nu måste vi göra det känner jag, så imorgon får det bli. Men precis som med vagnar så är ju barnstolar till bilen en djungel.

Så snälla snälla snälla ni som har erfarenhet. Vilken stol har ni? Vad tycker ni om den? Finns det något som kan vara extra bra att tänka på vid köp av stol?

Skulle vara så tacksam för lite hjälp.

Sista semesterdagen

Trots att det är Mattias sista semesterdag idag så gråter vi inga tårar här hemma. Vi har haft 4 jättefina veckor tillsammans så det bara går inte att klaga på det. Dessutom dröjer det bara en månad till innan familjen storkille kommer vara hemma med oss på heltid igen, så det känns helt okej att han ska jobba lite nu igen.

Idag bestämde vi oss för att åka till sjön som ligger 1,5 km från där vi bor. Trots att mina föräldrar inte är så mycket för att hänga på stranden så lyckades jag ändå lura med dem. Vår strand är så bra för stranden ligger nära parkeringen så då kunde ju även pappa följa med utan problem. Han har förresten skaffat sig en stav nu som han går med för att stödja det dåliga benet. Det ser bra ut tycker jag :)

Vår lille kille hade det riktigt bra som fick fullt med uppmärksamhet av mina föräldrar. Mamma var så snäll som tog en liten promenad med Mio i vagnen när han skulle sova så att jag bara kunde slappa lite i solen.

Vi badade flera gånger, åt en glass och bara njöt av värmen och sällskapet. Jag och pappa har alltid haft gemensamt att vi gillar kluriga saker så vi passade på att försöka oss på dfen svåra sodukon i dagens tidning, men den var faktiskt väl svår så vi gav upp och gick istället på ordflätan eller vad den hette, vilket vi löste innan vi åkte hem.

Nu ligger mina grabbar och vilar lite så jag passar på att skriva ett par rader om dagen. Här kommer också ett litet bildregn från vår dag vid stranden.

Idag chillade han i sin badring på ett annat sätt, hehe

Det var en fin sten, den ska jag ha.

Det var lite klurigt att fånga den, men nu så.

Yes, jag fick den. Victory.

Oj, en ännu större sten hääär borta. Den ska jag plocka.

 Och här kommer några mysiga bilder på Mio och min mamma.

Älskar värmen

I stora delar av Sverige har både klass 1 och 2 varningar utfärdats p.g.a värmen och jag kan inte annat än att bara älska detta underbara väder. De här sommarstrålarna är precis vad jag behöver för att må riktigt bra så jag njuter för fulla muggar av lite sol, bruna ben och en o annan glass.

Vår lille busunge klarar värmen jättebra faktiskt. Där har han nog ärvt mina brasilianska gener, även om Mattias också gillar sol och värme.

Kul i poolen i morse

Vi bestämde oss för att åka till svärföräldrarna idag igen. Det är så underbart i deras lilla idyll såhär på sommaren. När vi var inne på affären på väg dit så hittade jag en badring för bebisar så jag kunde såklart inte motstå och den fick följa med oss till poolen idag. Mio seglare runt på den bra länge och njöt nog av att kunna bli jagad av sin mamma och pappa. Han trampade på som bara den och avfyrade stora leenden och skratt.

Alla i familjen som var hemma hoppade i och badade och ACn var på för fullt inne i huset. När även svärmor hoppar i badet vet man att det måste vara otroooligt varmt. I deras förra hus hoppade hon bara i poolen 2 gånger på 14 år, så det säger ju en del, hehe.

Vid 18tiden bestämde vi oss för att det var dags att åka hem och vår lillkille åt en HEL portion gröt för första gången nu innan läggdags. Jag tänkte att han skulle slockna som en stock men trots gröten så vägrade han somna utan att amma också. Nu måste han ju vara proppmätt och överfull i den lilla magen. Kan inte förstå hur det kan rymmas så mycket i min lille plutt?

Vår stora kille är ute med en kompis och spelar discgolf så nu har jag äntligen lite tid i lugn och ro att bara sitta här och skriva och pilla lite. Skönt :)

En stor och en liten som flyter ikapp

Sommar och ledighet

Bada med pappa är kul

Kan ni förstå att det redan är slutet av juli? Jag kan inte förstå det alls. Den här sommaren har hittills varit så ljuvlig så dagarna har bara flugit fram.

Mattias är redan inne på sista semesterveckan men jag ska verkligen inte klaga, för vi har haft underbara 4 veckor tillsammans. Vädret har varit underbart med strålande sol och kokande värme i nästan 3 veckor nu så vi har bara njutit av riktig, nästan tropisk, sommar.

Idag vinkade vi av Mattias bror med familj som åker tillbaka hem till Island efter 2 veckor på hemmaplan. Vi har haft så kul tillsammans och det har varit så mysig att ha alla samlade igen. Vi avslutade deras vistelse med en heldag hos svärföräldrarna där vi bara kunde njuta av stekande sol, poolbad och god mat.

Bada med kusin S i "lillpoolen" är också toppen

Lille kusinen S fyller 3 år imorgon också men eftersom att finfamiljen skulle åka tillbaka till Island redan idag så passade vi på att ha lite kalas också. Han fick massa roliga presenter som han var så lycklig över. Måste säga att det är en väldigt tacksam ålder det där. Av oss fick han bland annat lite såpbubblor och det kunde han roa alla barnen med jättelänge.

Men nu är klockan mycket och mina grabbar sover redan så det är väl bäst att jag också går och lägger mig. Det ska bli ännu varmare imorgon så vi får väl se vad vi hittar på då.

Nu har jag bestämt mig

Kära kära ni,

Det har ju ekat rätt tomt här nu ett bra tag, med undantag för några få inlägg. Jag kan ärligt säga att jag haft en rejäl bloggtorka, eller helt enkelt ingen blogglust. Jag har sagt det så många gånger förut att denna upprepning kanske blir lite tjatig men jag startade ju den här bloggen för att kunna dokumentera min graviditet som sedan blev till flera graviditeter.

Hur som helst så har jag väl egentligen sedan Mio kom känt mig lite obekväm i bloggandet. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva för i samma stund som jag inte var gravid längre så upphörde liksom min anledning att blogga. Jag kände aldrig att jag hade någon aning om vad ni läsare riktigt gillade med bloggen så jag tyckte mest att det blev jobbigt att skriva när jag inte skrev för mig själv längre. Därför tog jag en liten paus i början av året och därför har jag inte varit så flitig på sistone heller.

Jag har hela tiden haft massa tankar angående om jag ska sluta skriva, stänga ner bloggen, låta den vara kvar osv. Men jag har faktiskt aldrig lyckats komma fram till något bra svar, därför har det sett ut som det gjort, med några få inlägg lite här och där.

Men NU... äntligen... så kom det till mig. Jag SKA fortsätta skriva, för det är ju faktiskt riktigt kul. Och jag ska skriva för MIG och ingen annan. Det känns så otroligt befriande på något vis att känna att jag gör detta för MIG! Inga krav. Bara massa minnen i framtiden.

Så nu startar bloggen upp igen lite mer på riktigt. Det blir väl mer dagboksliknande kan jag tro. Jag skriver om mina dagar och det som faller mig in. Ni som är intresserade får såklart gärna vara kvar och läsa. Det är så kul med alla kommentarer och ni har hjälpt mig så mycket på många olika sätt, tack för det ♥

Mammig

Vår lille kille har, ungefär i samma veva som han lärde sig att säga mamma, blivit otroooligt mammig. Vad jag förstått det som så är 6 månader rätt tidigt för att bli såhär vansinnigt mammig, då kanske 8 månader är mer "normalt" även om 6 månader inte på något vis är unikt i sitt slag. Jag vet inte om det här är något som drabbar alla barn men hur som helst så gör vår son det i lalla fall.

Jag och min lilla älskling som ÄLSKAR att bada

Ingen annan får bära, bara jag. Ingen annan duger, bara jag. Om han nu mot förmodan glömmer av mig för ett litet tag om jag inte är där och jag råkar komma in i rummet och visa mig då blir det ramaskri och han kränger, får stora krokodiltårar och snyftar högt samtidigt som han sträcker ut armarna mot mig och säger maaaamaaa.

Jag känner att jag inte behöver skriva så mycket om just detta för jag tror att alla som gått igenom det vet vad jag talar om. Kort och gott så blir man extremt begränsad vad gäller att göra saker (även bara att försöka få till ett privat toalettbesök) samt att armarna nästan går av av trötthet då man ständigt kånkar en 10,5 kg bebis.

Min stora fråga är
Hur länge håller det på?

Ska man försöka göra något eller försvinner den bara av sig självt tillslut?

Första ordet

Mitt i sorg och elände så är det ju ändå så att livet går vidare, i rasande fart dessutom. Vår lillkille växer som en... eh, häst? haha, d.v.s hur mycket som helst. Nu menar jag inte bara på längden och bredden utan även utvecklingsmässigt. Min lilla bebis går mer och mer mot ett barn, känns det som. Han kan så mycket och verkar förstå så mycket...

...och så kom det där, som man längtat och undrat så över. Det första ordet. Vilket skulle det bli? Hur gammal skulle han vara när det sades? Var någonstans skulle det sägas? Ja, ni hör ju, jag hade alla möjliga funderingar och olika scenarier i huvudet men det hela byggdes upp under flera dagar och blev väldigt avdramatiserat och inte alls som jag föreställt mig.

Mios första ord blev MAMMA, vilket såklart känns väldigt fint. Just ordet mamma var väl kanske inte så oväntat heller men det klart man hade några andra ord som har sagts mycket hemma som man tänkte att det eventuellt kunde bli.

Det hela gick som sagt väldigt avdramatiserat till när Mio för kanske 2 veckor sedan började säga något som lät fasligt likt mamamama och bappa. Mattias hävdade att han sagt pappa och jag att han sagt mamma. Vi försökte nog båda i hemlighet riktigt hjärntvätta honom med orden mamma VS pappa för att få bli segrare i den här lilla kampen, sp jag vet inte om jag är den bästa hjärntvättaren eller om han helt enkelt bara var redo för att säga mamma nu. Jag vill väl ändå tro det senare ;)

Följande dagar började det bli mindre bappa och mer och mer mamama i lite olika konstellationer som mamama, maaaamaaaaa, mammmma osv. Här förstod nog både jag och Mattias vad det hela lutade mot men det blev ändå definitivt en dag för ungefär en vecka sedan när jag kom ut i köket där grabbarna satt och när Mio såg mig så sträckte han armarna mot mig och sa: "mamma". Bara enkelt och kort, precis som det ska vara.

Mio jagar såpbubblor

Sedan dess har det verkligen varit mamma för hela slanten. Jag ska inte ljuga och säga att han alltid får det helt rätt för det är fortfarande ofta som han säger mamama eller på något annat liknande sätt, men han övar sig väl ännu och det viktigaste för mig är ändå att han vet vem jag är nu, för det råder det inga tvivel om.

Han sträcker sig mot mig hela tiden och säger mamma, på sina olika vis, och så fort han får komma upp i min famn tystnar han med sitt mammande.

Nu är vi så nöjda med hans språkutveckling och hejar glatt på honom så att vi snart får fira att han även kan ropa på sin pappa :)

Ibland drabbas man...

Jag slutade för ett tag sedan att tänka "det händer aldrig mig" gällande hemska saker. Jag brukade tänka så men sedan insåg jag att det var dumt. Varför skulle det INTE kunna hända mig? Självklart kan det hända mig lika väl som någon annan. De senaste åren har jag blivit drabbad på väldigt många sätt så trots att jag mycket väl visste att vi inte är odödliga så kom beskedet om den dödliga och obotliga sjukdomen ändå som en chock och med stor sorg såklart.

Den här gången gäller det min lilla pappa. Han den där starka, rättvisa, kunniga och konstälskande norrlänningen. Den här gången föll dödens lotteri på honom och det blev i samma stund vår lott att se honom kämpa till slutet.

ALS... En av de där riktigt grymma neurologiska sjukdomarna som fullkomligt tillintetgör en hel människa både i kropp och själ. Jag frågar inte varför längre men kan ändå inte låta bli att tycka att vår lilla familj borde ha fått tillräckligt nu. Tänk mig utan pappa, tänk mamma utan sin man, Mio utan sin morfar. En faderslös, en änka och ett litet barn som aldrig får lära känna sin morfar.