Första ordet

Mitt i sorg och elände så är det ju ändå så att livet går vidare, i rasande fart dessutom. Vår lillkille växer som en... eh, häst? haha, d.v.s hur mycket som helst. Nu menar jag inte bara på längden och bredden utan även utvecklingsmässigt. Min lilla bebis går mer och mer mot ett barn, känns det som. Han kan så mycket och verkar förstå så mycket...

...och så kom det där, som man längtat och undrat så över. Det första ordet. Vilket skulle det bli? Hur gammal skulle han vara när det sades? Var någonstans skulle det sägas? Ja, ni hör ju, jag hade alla möjliga funderingar och olika scenarier i huvudet men det hela byggdes upp under flera dagar och blev väldigt avdramatiserat och inte alls som jag föreställt mig.

Mios första ord blev MAMMA, vilket såklart känns väldigt fint. Just ordet mamma var väl kanske inte så oväntat heller men det klart man hade några andra ord som har sagts mycket hemma som man tänkte att det eventuellt kunde bli.

Det hela gick som sagt väldigt avdramatiserat till när Mio för kanske 2 veckor sedan började säga något som lät fasligt likt mamamama och bappa. Mattias hävdade att han sagt pappa och jag att han sagt mamma. Vi försökte nog båda i hemlighet riktigt hjärntvätta honom med orden mamma VS pappa för att få bli segrare i den här lilla kampen, sp jag vet inte om jag är den bästa hjärntvättaren eller om han helt enkelt bara var redo för att säga mamma nu. Jag vill väl ändå tro det senare ;)

Följande dagar började det bli mindre bappa och mer och mer mamama i lite olika konstellationer som mamama, maaaamaaaaa, mammmma osv. Här förstod nog både jag och Mattias vad det hela lutade mot men det blev ändå definitivt en dag för ungefär en vecka sedan när jag kom ut i köket där grabbarna satt och när Mio såg mig så sträckte han armarna mot mig och sa: "mamma". Bara enkelt och kort, precis som det ska vara.

Mio jagar såpbubblor

Sedan dess har det verkligen varit mamma för hela slanten. Jag ska inte ljuga och säga att han alltid får det helt rätt för det är fortfarande ofta som han säger mamama eller på något annat liknande sätt, men han övar sig väl ännu och det viktigaste för mig är ändå att han vet vem jag är nu, för det råder det inga tvivel om.

Han sträcker sig mot mig hela tiden och säger mamma, på sina olika vis, och så fort han får komma upp i min famn tystnar han med sitt mammande.

Nu är vi så nöjda med hans språkutveckling och hejar glatt på honom så att vi snart får fira att han även kan ropa på sin pappa :)