Ibland drabbas man...

Jag slutade för ett tag sedan att tänka "det händer aldrig mig" gällande hemska saker. Jag brukade tänka så men sedan insåg jag att det var dumt. Varför skulle det INTE kunna hända mig? Självklart kan det hända mig lika väl som någon annan. De senaste åren har jag blivit drabbad på väldigt många sätt så trots att jag mycket väl visste att vi inte är odödliga så kom beskedet om den dödliga och obotliga sjukdomen ändå som en chock och med stor sorg såklart.

Den här gången gäller det min lilla pappa. Han den där starka, rättvisa, kunniga och konstälskande norrlänningen. Den här gången föll dödens lotteri på honom och det blev i samma stund vår lott att se honom kämpa till slutet.

ALS... En av de där riktigt grymma neurologiska sjukdomarna som fullkomligt tillintetgör en hel människa både i kropp och själ. Jag frågar inte varför längre men kan ändå inte låta bli att tycka att vår lilla familj borde ha fått tillräckligt nu. Tänk mig utan pappa, tänk mamma utan sin man, Mio utan sin morfar. En faderslös, en änka och ett litet barn som aldrig får lära känna sin morfar.