Något som gör mig ledsen

Vi är ute och promenerar varje dag jag och Mio. Han är, precis som de flesta andra bebisar/småbarn, nyfiken på allt runt omkring och älskar att titta på människor som går förbi. Man han verkligen se hur han alltid söker deras ögonkontakt och ler mot dem. Det händer jämt. Ute på promenad, på bussen, i affären, you name it.

Och en sak som gör mig riktigt ledsen är... vet ni hur många det är som reagerar tillbaka på min sons nyfikna på blockar och leenden? Nästan ingen. Man kan verkligen se hur hans stora leende veknar och tillslut vissnar helt när han inte får besvarat leendet. Jag tycker det känns jättejobbigt. Ibland vill jag bara säga åt folk att titta på honom och le, hehe. För när folk väl gör det blir han nämligen superglad och kastar sig bakåt, skrattar busigt och kränger med hela kroppen. LYCKA!

På bussen och försöker charma omgivningen

Men egentligen är jag väl inte förvånad. För jag förstår varför alla inte tittar. Jag var själv lite likadan innan jag fick barn. Man har ju liksom lärt sig att inte stirra så jag ville inte att folk skulle tro att jag var konstig som satt hur länge som helst och "luftlekte" med en bebis på avstånd. Men ofta gav jag åtminstone barnet ett leende och lite "uppmärksamhet". Och nu för tiden struntar jag fullständigt i om folk tycker jag stirrar på något barn. Jag brukar leka tittut och allt möjligt med andras barn på bussen och dem

tycker det är superkul. Än så länge har jag då inte fått några klagomål från föräldrarna, tvärtom :)

Hur man kan man motstå...

... att le mot detta söta ansikte?