Nya lilla bebisen

Vi är så otroligt glada och tacksamma för den nya lilla bebisen som just nu ligger på jäsning i min mage. Den här bebisen var ockå väldigt önskad och efterlängtad.

Vi bestämde oss bara 3 månader efter att Mio fötts att det var dags att skippa preventivmedel och trots att vi väldigt gärna ville och önskade att något skulle hända så var vi inte särskilt förvånade att inget gjorde det eftersom min mens inte kommit tillbaka.

Jag bestämde tidigt att jag inte skulle försöka påverka min amning för att kunna bli gravid igen. Jag ville ge Mio och min kropp all tid som de behövde. Jag valde helt enkelt att låta allt ha sin gång och bestämde mig för att amma på så länge jag och Mio önskade. När månad efter månad gick så började jag mer och mer tro att jag skulle behöva sluta amma helt innan systemet kom igång igen så jag förjade förbereda mig mentalt på att det skulle bli längre än önskat mellan barnen, vilket kändes lite sorgligt men ändå okej. Mios behov kom först.

Men mitt i allt, när jag ammade som mest både nattetid och dagtid så kom mensen. Vi var på semester och jag blev jätteglad. Månaden efter fick jag veta att jag var gravid. Jag blev såklart jätteglad men jag vet ju att man inte ska ta ut segern i förskott så jag var ändå rätt... lugn. Jag försökte att inte få upp bilder i huvudet på hur livet skulle bli och jag försökte väl egentligen rätt allmänt att inte tänka så mycket på att jag var gravid.

Hela tiden hade jag en känsla inom mig att något inte stod rätt till. Jag sa det till Mattias flera gånger. Jag hade rätt.

Ett litet tag senare fick jag missfall och även om jag upplevde det som att jag redan visste att det skulle hända så kom många gamla känslor tillbaka. Det var min femte graviditet och bara EN hade slutat i en bebis. Jag kände mig lite arg och framför allt uppgiven över att behöva gå igenom den är karusellen igen. Jag var orolig över behöva gå igenom 2-3 missfall till och värst av allt gå igenom en graviditet som slutade som Lillys gjorde.

Vi bestämde för att försöka igen direkt. Jag vet att vårdpersonal ofta rekommenderar att man ska låta en cykel gå för att kroppen ska komma i balans men jag ville inte vänta. Jag tror inte kroppen tar emot ett nytt barn förrän den är redo ändå.

Månaden efter stod jag med ett nytt graviditetstest i handen som visade att jag åter igen var gravid. Jag var glad, men bara lite. Jag vågade knappt hoppas. Men dagarna gick, veckorna likaså. Jag sa till barnmorskan att jag absolut ville ha ett ultraljud för att se hur läget var och det fick jag också. I vecka 11 fick vi se vårt andra lilla mirakel sparka omkring. Det kändes fantastiskt att veta att allt såg bra ut. Tyvärr var det egentligen lite tidigt. Jag hade gärna velat vänta en eller två veckor till för att kunna se lite mer men tiderna var rätt begränsade innan jul så det fick bli som det blev.

Nu är jag i vecka 14 och egentligen borde jag väl kanske börja slappna av lite mer, men det är svårt. Jag oroar mig, det kan jag inte ljuga om. Jag längtar tills jag känner lite rörelser för då kan jag slappna av mer. Jag längtar ju så efter det här lilla barnet och de känns väldigt svårt att tänka på allt kanske inte skulle gå vägen. Men jag hoppas såklart.