De första 14 veckorna

Eftersom jag inte har dokumenterat någonting om den första tiden får jag helt enkelt bara försöka göra en sammanfattning av det jag kommer ihåg.

Jag var 100% säker på att jag skulle må dåligt igen. Även om alla sa att man inte måste känna samma så bara visste jag att jag inte skulle bli en av de lyckliga som får uppleva en lugn och fin graviditet. Mycket riktigt så dröjde det inte länge innan illamåendet och kräkingarna kom igång. Till en början var det ganska lugnt. Lite tufft på morgonen men det värsta precis i början var ändå den förlamande tröttheten eftersom jag hade Mio att ta hand om. Då var han väl ca 10 månader och började bli ett riktigt energiknippe så det kändes jobbigt att inte bara kunna ligga på soffan och vila när jag kände att jag behövde det.

Sedan runt v 8 försvann allt. All trötthet, allt illamående. Jag blev jättepigg, hade inte ont någonstans, kände mig väldigt ogravid. Då började nervositeten krypa sig på. Jag började oroa mig för om allt verkligen stod rätt till. Därför bad jag barnmorskan om ett ultraljud på inskrivningen, vilket skulle ske 2 veckor senare. Det gick nog inte mer än någon dag efter att jag fått beviljat ett ultraljud så kom illamåendet tillbaka, i full kraft. Jag skulle säga att alla symtom försvann i 1,5 vecka för att sedan återvända. Det hände aldrig när jag väntade Mio.

Ju värre det blev med kräkningarna desto mer insåg jag att det skulle bli ohållbart att vara hemma själv med Mio om dagarna och kunna stimulera och ge honom allt han behövde samtidigt som jag fick vila och försöka ta hand om mig själv. Så i v 11 bestämde jag mig för att jag skulle göra något åt saken och jag plockade fram vår medicinlåda här hemma för att leta efter mina gamla tabletter. Först hittade jag burken med Lergigan Comp men eftersom att det inte fungerade alls med Mio kändes det rätt meningslöst att börja knapra dem. Sedan hittade jag en förpackning med riktigt starka tabletter som jag fick utskrivet då Lergiganen inte fungerade. Tabletterna heter Ondansetron STADA och är tabletter som man ger till cancerpatienter efter cellgiftsbehandling, så det är som sagt riktigt starka grejer. Förra graviditeten valde jag att avstå från tabletterna eftersom vid tiden då jag väl fick dem utskrivna började jag så smått må bättre och den största faktorn berodde väl på att när jag läste bipacksedeln stod det att tabletterna inte rekommenderades till gravida.

Det kändes otroligt olustigt även den här gången att sitta med den där tabletten i handen och inte veta om jag borde ta den eller inte. Jag ville ju absolut inte riskera mitt barn något samtidigt som jag fått läkemedlet utskrivet av min läkare på MVC. Man kan ju ändå tycka att han vet vilka mediciner han skriver ut?

I vanliga fall kan google göra mer skada än nytta mitt i mammaoron men den här gången hjälpte den mig att fatta ett vikigt beslut. Jag satt under en hel kväll och läste på om den där lilla gula tabletten och insåg sedan att den inte borde vara någon risk för bebisen så jag tog tabletten. Den smakade vanilj och var lätt att få ner. Och jag ska säga att det hann inte gå mer än max 15 minuter så kände jag hur en våg sköljde över mig och illamåendet försvann. Vilken befrielse, nästan helt overkligt. Jag minns hur jag sprang upp för tappan till Mattias och lös av lycka för att jag kände en smula hopp igen.

Tack och lov har den där tabletten varit otroligt effektiv på mig och jag har klarat mig undan väldigt lindigt med att bara behöva ta en per dag och ibland till och med varannan dag. Det har känts skönt att inte behöva sätta i sig stora mängder när man ändå vet att det är ett starkt läkemedel. De sista två veckorna har jag knappt använt tabletterna över huvud taget med undantag för idag då kräkningarna inte ville ge med sig. Jag brukar ofta ge et någon kräkning per dag. Ibland räcker det och sedan blir det bättre, men blir det inte det har jag tagit lite hjälp av medicinen.

Ja måste ändå säga att den varit lite av en räddning. Jag är inte säker på att jag hade klarat av det där extrema igen, särskilt inte eftersom jag inte bara kan ligga och sova bort hela dagarna längre. Jag är tacksam för att de värsta veckorna kunde tonas ner lite även om ja såklart fortfarande varit rätt trött och svag.

Jag kan knappt förstå att jag redan är i v 15. Jag känner mig så glad för att jag vet att jag faktiskt är igenom den där första tiden och att jag klarade det, med bravur dessutom. Tack vare medicinen blev det här starten 10 gånger bättre än sist. Tack för det.

Vad gäller magen så är den MYCKET större nu än vad den var i v 15 sist. Men man märker klart och tydligt att det beror på att jag inte har några magmuskler kvar för det som stor ut är bara en mjuk deg, så ingen riktig bebismage. Sedan var jag lite större redan från start den här gången vilket också gör sitt. Jag får visa er en bild senare när jag sitter vid rätt dator.

Jag har försökt känna lite rörelser i magen för det var i den här veckan som jag kände sist. Då var jag väl inte helt säker på att det var bebisen men nu vet jag ju hur det känns så jag tänker att jag borde kunna känna nu. Än så länge är det dock helt stilla i magen så jag får väl vänta lite till. Hoppas att jag får lite livstecken snart.