Älskade Thea

Vår lilla prinsessa är här

Äntligen är hon här! Tänk att min kropp kom igång av sig självt trots allt. Det känns fint. Igår eftermiddag kl 16.54 föddes en vacker liten flicka på 3405 gram och 50 cm. Vi är givetvis överlyckliga och kära men himla trötta efter ett par dygn med inte så mycket sömn.

Nu ska vi försöka vila upp oss lite och njuta av vår bebisbubbla ❤❤❤

Aj

Okej, värkarna kom igång igen mot eftermiddagen. Milda som rätt svag mensvärk och väldigt oregelbundna. Började klocka lite runt middagsdag men det kändes så meningslöst eftersom det var 11-45 minuter emellan så jag slutade efter en liten stund. Men vid 20-tiden började de bli starkare så 20.30 började jag klocka igen och har hållit på sedan dess.

Det gör mig otroligt frustrerad att värkarna blir starkare och starkare men INTE tätare. Nu har jag haft rejält ont vid varje värk i ca 4 h men de fortsätter att kolla med ungefär 9-15 minuters mellanrum, ofta runt 10-11. Jag måste definitivt andas mig igenom väldigt medvetet och att ligga ner när en värk kommer går absolut inte.

Ringde förlossningen för en dryg timme sedan och barnmorskan i telefonen var väldigt gullig och sa att vi var välkomna när vi ville egentligen. Mios barnvakt har 30 minuter att köra hit så med tanke på att det dessutom är mitt i natten nu så lär hon ju inte vara här på 30 minuter utan hon behöver väl få vakna till lite innan hon kör hit. Så jag räknar med att hon kommer vara här ungefär 45 minuter efter att vi ringer. Sedan blir det väl någon liten stund för överlämning av allt här hemma och sedan tar det 50 minuter att köra till förlossningen och så ska man parkera och allt det där. Så jag räknar ungefär med 2 timmar från att vi ringer barnvakten tills att vi befinner oss på förlossningen.

Hur som helst, barnmorskan tyckte att vi kanske kunde vänta tills det var ungefär 7 minuter mellan värkarna innan vi åkte in vilket verkar rätt rimligt, om det inte vore för att mina värkar aldrig vill börja komma tätare. De är väldigt kraftfulla som sagt och de har även ökat i längd från ungefär 30-40 sekunder till dryga minuten. Men de fortsätter att komma oregelbundet och inte sådär jätteofta som man tänker att de borde för att det ska vara dags att åka.

Men barnmorskan sa också i telefonen att vi är välkomna in på en kontroll när vi vill och om jag känner att det gör för ont (även om värkarna kommer oregelbundet) så kan vi alltid komma in i alla fall. Skönt, det verkar vara lugnt på förlossningen idag alltså. Hon sa att hon har gjort en notering att det startat igång för min del och att vi som sagt bara kan åka in när vi vill.

Jag sa att vi stannar hemma ett tag till och hoppas att värkarna ökar lite och inte avtar. Som det känns nu så tror jag att jag kommer få hålla på här hemma ett litet tag till, men jag tror faktiskt inte att det kommer klinga av nu. Det känns som att det är på riktigt.

Mattias ligger och sover lite och jag är egentligen också rätt trött (vi var precis på väg att gå och lägga oss nu när värkarna började eskalera) men jag kan inte sova nu, det gör för ont när värkarna väl kommer att ligga ner. Jag får väl kämpa på lite till i min ensamhet och väcka Mattias om ett tag när jag inte orkar mer.

Jag är hur som helst redo för att föda barn nu, JÄTTEREDO :) Jag längtar redan efter lustgasen, haha. Känns redan jobbigt att andas mig igenom värkarna (om än hanterbart) så det ska bli skönt när jag väl får den där gasen. Har tagit 2 Alvedon men det har ju inte hjälpt ett dugg.

Man ska aldrig säga aldrig

Igår eftermiddag började jag få sammandragningar. En konstig känsla måste jag säga eftersom jag aldrig riktigt hade det med Mio och inte nu heller i graviditeten, bara när jag ansträngt mig väldigt mycket och då har det samtidigt gjort lite ont. Igår var det verkligen bara så att magen blev hård som en boll, men det gjorde inte ont alls. Det kom och gick ganska ofta under hela kvällen och lillan var sjövild i magen så jag började undra lite vad som stod på.

När jag skulle gå och lägga mig vid 22-tiden fick jag springa upp och kissa ungefär 20 gånger för sammandragningarna och allt kickandet där inne gjorde mig så nödig hela tiden. Tillslut lade jag mig ner för att försöka sova men då började det göra lite ont i magen i samband med sammandragningarna. Vad nu? Helt plötsligt kunde jag inte låta bli att bli lite pirrig i magen och jag låg ganska länge i sängen och bara funderade på vad det här kunde vara.

Jag kunde inte sova för det gjorde ändå ont titt som tätt så jag började fundera på om det faktiskt var någon på gång. Vid kl 00 började jag känna mig lite mör, för jag var ju redo för sängen och egentligen var jag ganska trött men det tog nog ytterligare en h innan jag lyckades somna, då hade det onda försvunnit. Vaknade nog till ett par gånger i natt av några små värkar men somnade om direkt. Sedan i morse kl 5 satte det igång igen, lite mer tätt emellan, kanske 10 minuter. Det kändes bara som svag mensvärk så det var liksom inget problem att ta sig igenom, men lite störande att ligga ner var det allt så efter en stund bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch och se åt vilket håll det skulle gå.

Innan duschen gick jag för att kissa och när jag torkade mig blev jag både förvånad och lycklig av att se att det var lite ljusrosa slem på pappret. Jag har aldrig haft något blodblandat förut varken med Mio eller denna graviditeten så för mig blev det jättepirrigt och ett tecken på att åtminstone NÅGOT händer.

Ja, nu behöver jag inte berätta allt in i minsta detalj, men värkarna fortsatte komma under morgonen men nu verkar det ha klingat av. Hade precis en liten värk men dessförinnan var det nästan 1½ h sedan (då kom de med ca 15 minuter emellan) så det verkar ju vara påväg att stanna av helt. Men vi får väl ge det idag och se om det kommer tillbaka eller försvinner helt.

På något sätt känns det ändå som att det börjar närma sig liiiite. Idag blir det en lugn dag för oss, Mycket vila och lite sista förberedelser utifall att det faktiskt sätter igång igen lite senare i eftermiddag. Spännande spännande.

Ingen bebis än

Jag ser att ni är inne och kikar flitigt om det kommit någon bebis än, men tyvärr. BF+5 idag och det är lika dött här som vanligt. Inga som helst tecken fortfarande. Slemproppen verkar sitta stenhårt och inte en endaste liten värk bjuds det på. Vänta vänta vänta.

Min kropp skriker att det får vara nog men det hjälper tydligen inte. Jag är som en enda stor tickande bomb. Arg och irriterad jämt och ont överallt. Jag står nästan inte ut längre, men åter igen, jag har inget val.

Min barnmorska ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag hade fått en tid för bedömningssamtal den 29 juli. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop. Det betyder att även om jag skulle få det beviljat blir det ju inte igångsättning förrän  den 30 eller 31 om jag har otur och sedan vet man ju aldrig hur lång tid det tar, så det kan gott hända att jag behöver gå över till augusti i alla fall. Jag orkar inte ens tänka på det för jag mår bara dåligt och blir ledsen.

Idag var det exakt 38 veckor sedan jag plussade, vilket innebär att det var ca 40 veckor sedan som jag hade ägglossning. Men man räknar ju graviditetens start från senaste mensen vilket är ungefär 2 veckor innan ägglossningen. Jag har alltid haft regelbunden mens på ganska exakt 28 dagar så för mig stämmer det nog väldigt bra. Det betyder att jag egentligen är 42 fulla veckor idag, precis som första ultraljudet sa. Det känns i hela kroppen också, jag vet att jag är längre gången egentligen än BF+5. Men istället för att bli igångsatt imorgon som jag skulle ha blivit om datumet kvarstått så får jag nu vänta minst en vecka till på bebisen och om jag inte ens får det beviljat så dröjer det ÄNNU längre. Helt sjukt. Jag har nästan ångest i hela kroppen för att något ska hända med bebisen. Den är klar nu, nästan överbakad. Mios moderkaka mådde inte bra när han kom ut i v 42+1. Men jag har nämnt det här flera gånger och ingen lyssnar, så jag kan inget göra mer än att vänta och hoppas på det bästa.

Jag har ingen som helst förhoppning om att det ska komma igång av sig självt längre. Jag tror inte att min kropp klarar av det helt enkelt. Mattias mamma var likadan. 6 barn och hon fick bli igångsatt med allihop. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på det.

Deppig dag

Hade hoppats på att föda barn idag, att besöket hos bm skulle sätta igång det hela efter en lyckad hinnsvepning. Ack så fel jag hade. Det slutade med att jag gick där ifrån med tårarna brännande bakom ögonen.

Jag har så ont överallt, jag kan knappt röra mig. Hela dagen har jag gått på kryckor och jag känner mig så värdelös som inte kan hjälpa till med någonting. Jag orkar inte leka med min son, stå upp och laga mat eller gå ut. Jag sitter i soffan en stund och stirrar tills jag behöver röra lite på mig för allt värker. Ofta blir det en tur till toaletten och sedan tillbaka igen. Försöker vila lite i sängen också på dagen men det går inte längre, det gör för ont. Ska jag klara av natten någorlunda kan jag inte ha legat ner under dagen.

I alla fall. När det var dags för hinnsvepningen hos barnmorskan grävde hon runt en stund, bad om ursäkt för att hon bökade med mig och konstaterade sedan att "Tyvärr, jag kommer inte åt". Min livmodertapp är jättelångt bak och omogen. Hon sa att det var svårt att känna eftersom den är så långt bak men det är MINST 2-3 cm kvar och hon lyckades inte ens komma åt för att känna om jag var öppen något eller inte. Hon såg ledsamt på mig eftersom hon vet hur ont jag har och försäkrade mig om att hon skulle försöka ligga på förlossningen lite så att de skulle höra av sig om eventuell tidigare igångsättning.

Jag visste ju att de här kunde hända, att kroppen inte var redo, men ändå så tänkte jag nog att jag den här gången skulle vara mer redo och att kroppen skulle fatta galoppen. När vi var på väg mot bilen kom nästan tårarna för jag kände bara... NÄ, jag orkar inte mer. Att det ska ske någon förlossning de närmsta dagarna är ju inte direkt troligt och det känns SÅ deppigt att liksom veta att ingenting kommer hända imorgon heller. Jag har redan lidit nog känner jag. Nu får det vara bra. Jag orkar inte gå en dag till egentligen.

Det känns så vansinnigt orättvist att först behöva ha en kass och jobbig graviditet OCH dessutom behöva gå över tiden på det. Jag kan inte låta bli att vara riktigt bitter för att vissa har det så bra. Just nu klarar jag inte av att höra om folk som har kanongraviditeter och deras förlossningar startar spontant i v 38. Det känns också som att vissa sätts igång bara för att de vill i typ v 37, inga medicinska anledningar osv. Det känns faktiskt inte riktigt okej att vissa får beviljat det "bara för att" medan man själv går med plågor i typ 5 extra veckor utan att få hjälp.

Ja fy. Dagarna är bara riktigt långa och jobbiga nu. Jag njuter inte ett dugg av att Mattias har semester (är dock tacksam för hjälpen och avlastningen han ger). Vill bara att hela juli ska vara över så att bebisen kan vara här, så känner jag nu. Inte ens lite glad av fint väder kan man få vara heller. Den här sommaren har ju slagit rekord i världens sämsta väder. Vi sitter mest inne och försöker fördriva tiden.

Pust och stön. Gnälligt värre, men jag får vara ledsen, arg och besviken nu.
Jag tror på allvar att det är något fel på min kropp. Jag tror att jag är en av de där kvinnorna där förlossningen helt enkelt aldrig startar om man inte blir igångsatt. Vissa kvinnor har ju brist på något hormon eller vad det nu är som gör att kroppen aldrig kommer igång. Hade jag inte levt i denna moderna tid hade antagligen både jag och barnen strykt med.

Usch, dumma dumma kropp.

Bf+2

Japp, då börjar vi gå plus på dagarna igen, inte helt oväntat såklart men segt som tusan ändå. Min kropp har totalt förfallit nu. Jag har SÅ ont hela tiden. Det känns som att min rygg ska gå av, min svank är helt galen, som ett stort hål rakt in i ryggen bara, AJ!

Efter lunch har vi tid hos bm. Det ska bli skönt att få komma dit idag och lyssna på hjärtljuden och bara prata av sig lite. Har ju haft lite extra besvär den här senaste veckan så det blir skönt att få klaga av sig lite. Hon pratade också sist om att vi kunde göra en hinnsvepning idag så jag hoppas att jag är tillräckligt mogen för att det ska funka. Gjorde aldrig någon med Mio men jag har ju hört att det kan ha effekt, så hoppas på det.

I övrigt så ringde hon mig igår för att fråga en sak och hon berättade samtidigt att hon både ringt och skickat remiss till sjukhuset för att jag ska få komma på ett tidigare bedömningssamtal om igångsättning. De hade tydligen inte ringt tillbaka då men hon hoppades att de hade gjort det tills vårt besök idag så det håller vi också tummarna för.

Annars händer det inte mycket. Jag är väldigt tacksam att Mattias började sin semester igår. Jag hade helt enkelt inte pallat med utan hans hjälp. Jag har för ont helt enkelt. Stackars Mio som haft en så tråkig mamma de senaste veckorna :( Men det känns bättre nu när Mattias är hemma och kan leka och ta ut honom på cykelturer osv. Min lille lille älskling som blir storebror när som helst.

BF idag

Och så var vi i mål. Känns otroligt skönt men samtidigt frustrerande att inget hänt än. Jag kan gott tycka att det kunde få vara min tur att få föda ett par dagar i förväg den här gången, men icke.

Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.

Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.

Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.

Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.

Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.

Tog en bild i förbifarten idag mitt i huvudvärken.
Det är nog därför jag ser så himla glad ut ;)
Men BF-magen måste ändå dokumenteras tycker jag :)

Nästan i mål

Ja, det måste man väl ändå få säga såhär dagen innan BF. En del av mig hade verkligen hoppats på att den här bebisen skulle vara ute nu, fast innerst inne visste jag väl ändå att det inte skulle ske. Men nu är det nära. Förhoppningsvis inte mer än ett par dagar. Om man utgår från mitt första ultraljud så har jag redan gått över tiden med 8 dagar. I kroppen känns det som att det skulle kunna stämma. Den här senaste veckan har min kropp totalt rasat ihop. Jag har SÅ ont överallt. Precis samma känsla som kom efter BF förra graviditeten.

Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.

Dagens mage.
Nu är jag redo.

Kära nån vad spännande det känns. ÅH vad vi längtar. Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja lite att vi bara har några få dagar kvar tillsammans med BARA Mio. Min lille kille ska redan få bli storebror. Jag tror dock att det kommer gå kanon och de kommer nog växa upp och ha jätteroligt ihop, Så jag är väldigt glad för att det kommer en liten bebis nu ändå :) Och jag känner mig väldigt redo för att ta emot ett till barn till vår familj. Så underbart och fantastiskt.

Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.

Vaken natt

Ja, jag sitter vaken och kan inte sova. Mitt bäcken strejkar så det gör bara ont att ligga ner. Dessutom verkar lillan, som varit lugn hela dagen, vaknat till liv så hela magen spänner och åker omkring vilket gör ont och är obehagligt så det gör det hela ännu mer omöjligt att kunna slappna av.

Nätterna just nu är mest ångest. Jag vet att jag inte får sova och att jag bara kommer ha ont under natten.  Jättejobbigt att känna så.

Det hugger och sticker lite ibland i typ livmodertappen men det sker alltid i samband med att hon rör på sig så hon kommer väl bara åt någon nerv eller borrar sig ännu mer ner.

Jag har i alla fall fortfarande inga tecken på att en förlossning skulle vara nära. Ska till bm imorgon och egentligen hade jag gärna blivit undersökt för ett se om något hänt och fått en hinnsvepning, men jag får nog vänta tills jag gått en vecka över tiden.

Hugg och stick

Idag har jag känt mig annorlunda i kroppen. Jag kan inte säga vad, bara annorlunda. Lillan har varit väldigt aktiv, alltså rätt extremt och jag har haft lite sammandragningar när jag pysslat i trädgården. Eller så har jag haft massa sammandragningar och mindre rörelser. Tycker det är svårt att avgöra nu vad som är sammandragning och vad som är fosterrörelser. Men inget har gjort ont eller så, bara känt att det liksom spänt till.

Så för ett par timmar sedan nu började det hugga och sticka som vid livmodertappen. Lillan är helvild och bökar runt massa samtidigt som jag tror att magen också blir hård ibland. Men det är som sagt svårt att avgöra när det rör sig så mycket. I alla fall. Det har fortsatt att sticka och hugga i tappen hela kvällen. Det känns precis som när bebisen borrar sig ner och fixerar sig, bara att jag vet att hon redan är fixerad sedan en vecka tillbaka. Så man undrar ju lite vad som händer där inne?

Jag tror definitivt inte något är på gång just nu. Men jag undrar om och hoppas att det här är någon typ av förberedelse och att det faktiskt kanske kommer igång naturligt den här gången. Spännande är det i alla fall.

Liten uppdatering

Nu har det gått flera veckor igen och ingen uppdatering från min sida. Faktum är att jag inte ens varit inne och kikat på bloggen över huvud taget. Jag har nog känt mig ganska trött på graviditeten rent allmänt så det har varit skönt att slippa tänka extra mycket genom att skriva om den.

Men nu mina vänner är det allt dags för en liten uppdatering va? :)
Kan ni tänka er att jag bara har 11 dagar kvar till BF? När jag läser det så känns det jättekonstigt. Så nära men fortfrande ändå så långt bort. Jag kan fortfarande inte helt släppa tanken på att jag tror att jag fått fel bf-datum och enligt mitt 11veckors ultraljud skulle bf vara om 2 dagar. WOW, det låter både bättre och känns bättre. Men vi får väl se. Bebisen kommer nog närmare den 20 än 11 i alla fall.

Men hur som helst. Såhär i vecka 39 roar jag mig med att försöka alla möjliga knep för att få igång det hela. Precis lika effektlöst som när jag väntade Mio och lovade mig själv att jag inte skulle hålla på såhär nästa graviditet. Men jag är SÅ färdig med att vara gravid och jag har ont och är sjukt trött så då sitter man trots allt här igen och försöker. Och försöka kan man ju göra hur mycket man vill. Det händer ändå ingenting ;)

Inga förvärkar den här gången heller, ingen slempropp eller något annat som skulle vara en indikation på att bebisen kanske är på G inom det närmsta i alla fall.

Den 4 augusti blir det igångsättning om ingenting händer innan dess. Det gör mig både frustrerad och ledsen av att tänka på det. Det känns inte rättvist någonstans om jag ska behöva gå över så mycket igen. Jag tycker gott och väl att det kan vara min tur nu att bara få lite smidighet och få en julibebis. Men men, ingen ide att tänka på det nu. Det är ju trots allt 1,5 vecka kvar tills bf och hela 3 veckor kvar av juli. Mycket kan hända.

Vi hade en riktigt fin sommarvecka här i början av juli, men det var allt, Nu är vi tillbaka till 15 grader och regn igen. Deprimerande värre att inte ens få njuta av lite varma dagar när man går i väntans tider. Jag hade velat kunna gå ut med Mio och leka i shorts och t-shirt och äta picknick på altanen. Istället sitter vi instängda i huset och väntar ut regnet och dagarna känns långa.

Om 1 vecka börjar Mattias sin semster och ni anar inte mycket jag längtar. Vi kommer ha så vansinnigt mysigt här i väntan på bebisen. Det ska bli underbart att slippa vara själv hela dagarna och bära bära bära och slita med Mio som absolut inte vill ligga still vid blöjbyte, påklädning eller tandborstning. Alla de sakerna är en stor kamp varje dag och jag jobbar mig svettig varje gång. Det ska bli så skönt att kunna få vila när jag vill och inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte orkar sitta och leka massa på golvet längre. Och framför allt ska det bli så mysigt att vi kan hitta på roliga saker om dagarna så att tiden går fort. Men en vecka till får jag allt härda ut här hemma.

Jag kanske ska försöka blogga lite flitigare så att både ni och jag har något att se fram emot om dagarna? :)

Bjuder på en bild tagen för ca 2 veckor sedan på en varm och skön sommardag.
Jag och mina två barn på en och samma bild <3