Sista semesterdagen

Trots att det är Mattias sista semesterdag idag så gråter vi inga tårar här hemma. Vi har haft 4 jättefina veckor tillsammans så det bara går inte att klaga på det. Dessutom dröjer det bara en månad till innan familjen storkille kommer vara hemma med oss på heltid igen, så det känns helt okej att han ska jobba lite nu igen.

Idag bestämde vi oss för att åka till sjön som ligger 1,5 km från där vi bor. Trots att mina föräldrar inte är så mycket för att hänga på stranden så lyckades jag ändå lura med dem. Vår strand är så bra för stranden ligger nära parkeringen så då kunde ju även pappa följa med utan problem. Han har förresten skaffat sig en stav nu som han går med för att stödja det dåliga benet. Det ser bra ut tycker jag :)

Vår lille kille hade det riktigt bra som fick fullt med uppmärksamhet av mina föräldrar. Mamma var så snäll som tog en liten promenad med Mio i vagnen när han skulle sova så att jag bara kunde slappa lite i solen.

Vi badade flera gånger, åt en glass och bara njöt av värmen och sällskapet. Jag och pappa har alltid haft gemensamt att vi gillar kluriga saker så vi passade på att försöka oss på dfen svåra sodukon i dagens tidning, men den var faktiskt väl svår så vi gav upp och gick istället på ordflätan eller vad den hette, vilket vi löste innan vi åkte hem.

Nu ligger mina grabbar och vilar lite så jag passar på att skriva ett par rader om dagen. Här kommer också ett litet bildregn från vår dag vid stranden.

Idag chillade han i sin badring på ett annat sätt, hehe

Det var en fin sten, den ska jag ha.

Det var lite klurigt att fånga den, men nu så.

Yes, jag fick den. Victory.

Oj, en ännu större sten hääär borta. Den ska jag plocka.

 Och här kommer några mysiga bilder på Mio och min mamma.

Älskar värmen

I stora delar av Sverige har både klass 1 och 2 varningar utfärdats p.g.a värmen och jag kan inte annat än att bara älska detta underbara väder. De här sommarstrålarna är precis vad jag behöver för att må riktigt bra så jag njuter för fulla muggar av lite sol, bruna ben och en o annan glass.

Vår lille busunge klarar värmen jättebra faktiskt. Där har han nog ärvt mina brasilianska gener, även om Mattias också gillar sol och värme.

Kul i poolen i morse

Vi bestämde oss för att åka till svärföräldrarna idag igen. Det är så underbart i deras lilla idyll såhär på sommaren. När vi var inne på affären på väg dit så hittade jag en badring för bebisar så jag kunde såklart inte motstå och den fick följa med oss till poolen idag. Mio seglare runt på den bra länge och njöt nog av att kunna bli jagad av sin mamma och pappa. Han trampade på som bara den och avfyrade stora leenden och skratt.

Alla i familjen som var hemma hoppade i och badade och ACn var på för fullt inne i huset. När även svärmor hoppar i badet vet man att det måste vara otroooligt varmt. I deras förra hus hoppade hon bara i poolen 2 gånger på 14 år, så det säger ju en del, hehe.

Vid 18tiden bestämde vi oss för att det var dags att åka hem och vår lillkille åt en HEL portion gröt för första gången nu innan läggdags. Jag tänkte att han skulle slockna som en stock men trots gröten så vägrade han somna utan att amma också. Nu måste han ju vara proppmätt och överfull i den lilla magen. Kan inte förstå hur det kan rymmas så mycket i min lille plutt?

Vår stora kille är ute med en kompis och spelar discgolf så nu har jag äntligen lite tid i lugn och ro att bara sitta här och skriva och pilla lite. Skönt :)

En stor och en liten som flyter ikapp

Sommar och ledighet

Bada med pappa är kul

Kan ni förstå att det redan är slutet av juli? Jag kan inte förstå det alls. Den här sommaren har hittills varit så ljuvlig så dagarna har bara flugit fram.

Mattias är redan inne på sista semesterveckan men jag ska verkligen inte klaga, för vi har haft underbara 4 veckor tillsammans. Vädret har varit underbart med strålande sol och kokande värme i nästan 3 veckor nu så vi har bara njutit av riktig, nästan tropisk, sommar.

Idag vinkade vi av Mattias bror med familj som åker tillbaka hem till Island efter 2 veckor på hemmaplan. Vi har haft så kul tillsammans och det har varit så mysig att ha alla samlade igen. Vi avslutade deras vistelse med en heldag hos svärföräldrarna där vi bara kunde njuta av stekande sol, poolbad och god mat.

Bada med kusin S i "lillpoolen" är också toppen

Lille kusinen S fyller 3 år imorgon också men eftersom att finfamiljen skulle åka tillbaka till Island redan idag så passade vi på att ha lite kalas också. Han fick massa roliga presenter som han var så lycklig över. Måste säga att det är en väldigt tacksam ålder det där. Av oss fick han bland annat lite såpbubblor och det kunde han roa alla barnen med jättelänge.

Men nu är klockan mycket och mina grabbar sover redan så det är väl bäst att jag också går och lägger mig. Det ska bli ännu varmare imorgon så vi får väl se vad vi hittar på då.

Nu har jag bestämt mig

Kära kära ni,

Det har ju ekat rätt tomt här nu ett bra tag, med undantag för några få inlägg. Jag kan ärligt säga att jag haft en rejäl bloggtorka, eller helt enkelt ingen blogglust. Jag har sagt det så många gånger förut att denna upprepning kanske blir lite tjatig men jag startade ju den här bloggen för att kunna dokumentera min graviditet som sedan blev till flera graviditeter.

Hur som helst så har jag väl egentligen sedan Mio kom känt mig lite obekväm i bloggandet. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva för i samma stund som jag inte var gravid längre så upphörde liksom min anledning att blogga. Jag kände aldrig att jag hade någon aning om vad ni läsare riktigt gillade med bloggen så jag tyckte mest att det blev jobbigt att skriva när jag inte skrev för mig själv längre. Därför tog jag en liten paus i början av året och därför har jag inte varit så flitig på sistone heller.

Jag har hela tiden haft massa tankar angående om jag ska sluta skriva, stänga ner bloggen, låta den vara kvar osv. Men jag har faktiskt aldrig lyckats komma fram till något bra svar, därför har det sett ut som det gjort, med några få inlägg lite här och där.

Men NU... äntligen... så kom det till mig. Jag SKA fortsätta skriva, för det är ju faktiskt riktigt kul. Och jag ska skriva för MIG och ingen annan. Det känns så otroligt befriande på något vis att känna att jag gör detta för MIG! Inga krav. Bara massa minnen i framtiden.

Så nu startar bloggen upp igen lite mer på riktigt. Det blir väl mer dagboksliknande kan jag tro. Jag skriver om mina dagar och det som faller mig in. Ni som är intresserade får såklart gärna vara kvar och läsa. Det är så kul med alla kommentarer och ni har hjälpt mig så mycket på många olika sätt, tack för det ♥

Mammig

Vår lille kille har, ungefär i samma veva som han lärde sig att säga mamma, blivit otroooligt mammig. Vad jag förstått det som så är 6 månader rätt tidigt för att bli såhär vansinnigt mammig, då kanske 8 månader är mer "normalt" även om 6 månader inte på något vis är unikt i sitt slag. Jag vet inte om det här är något som drabbar alla barn men hur som helst så gör vår son det i lalla fall.

Jag och min lilla älskling som ÄLSKAR att bada

Ingen annan får bära, bara jag. Ingen annan duger, bara jag. Om han nu mot förmodan glömmer av mig för ett litet tag om jag inte är där och jag råkar komma in i rummet och visa mig då blir det ramaskri och han kränger, får stora krokodiltårar och snyftar högt samtidigt som han sträcker ut armarna mot mig och säger maaaamaaa.

Jag känner att jag inte behöver skriva så mycket om just detta för jag tror att alla som gått igenom det vet vad jag talar om. Kort och gott så blir man extremt begränsad vad gäller att göra saker (även bara att försöka få till ett privat toalettbesök) samt att armarna nästan går av av trötthet då man ständigt kånkar en 10,5 kg bebis.

Min stora fråga är
Hur länge håller det på?

Ska man försöka göra något eller försvinner den bara av sig självt tillslut?

Första ordet

Mitt i sorg och elände så är det ju ändå så att livet går vidare, i rasande fart dessutom. Vår lillkille växer som en... eh, häst? haha, d.v.s hur mycket som helst. Nu menar jag inte bara på längden och bredden utan även utvecklingsmässigt. Min lilla bebis går mer och mer mot ett barn, känns det som. Han kan så mycket och verkar förstå så mycket...

...och så kom det där, som man längtat och undrat så över. Det första ordet. Vilket skulle det bli? Hur gammal skulle han vara när det sades? Var någonstans skulle det sägas? Ja, ni hör ju, jag hade alla möjliga funderingar och olika scenarier i huvudet men det hela byggdes upp under flera dagar och blev väldigt avdramatiserat och inte alls som jag föreställt mig.

Mios första ord blev MAMMA, vilket såklart känns väldigt fint. Just ordet mamma var väl kanske inte så oväntat heller men det klart man hade några andra ord som har sagts mycket hemma som man tänkte att det eventuellt kunde bli.

Det hela gick som sagt väldigt avdramatiserat till när Mio för kanske 2 veckor sedan började säga något som lät fasligt likt mamamama och bappa. Mattias hävdade att han sagt pappa och jag att han sagt mamma. Vi försökte nog båda i hemlighet riktigt hjärntvätta honom med orden mamma VS pappa för att få bli segrare i den här lilla kampen, sp jag vet inte om jag är den bästa hjärntvättaren eller om han helt enkelt bara var redo för att säga mamma nu. Jag vill väl ändå tro det senare ;)

Följande dagar började det bli mindre bappa och mer och mer mamama i lite olika konstellationer som mamama, maaaamaaaaa, mammmma osv. Här förstod nog både jag och Mattias vad det hela lutade mot men det blev ändå definitivt en dag för ungefär en vecka sedan när jag kom ut i köket där grabbarna satt och när Mio såg mig så sträckte han armarna mot mig och sa: "mamma". Bara enkelt och kort, precis som det ska vara.

Mio jagar såpbubblor

Sedan dess har det verkligen varit mamma för hela slanten. Jag ska inte ljuga och säga att han alltid får det helt rätt för det är fortfarande ofta som han säger mamama eller på något annat liknande sätt, men han övar sig väl ännu och det viktigaste för mig är ändå att han vet vem jag är nu, för det råder det inga tvivel om.

Han sträcker sig mot mig hela tiden och säger mamma, på sina olika vis, och så fort han får komma upp i min famn tystnar han med sitt mammande.

Nu är vi så nöjda med hans språkutveckling och hejar glatt på honom så att vi snart får fira att han även kan ropa på sin pappa :)

Ibland drabbas man...

Jag slutade för ett tag sedan att tänka "det händer aldrig mig" gällande hemska saker. Jag brukade tänka så men sedan insåg jag att det var dumt. Varför skulle det INTE kunna hända mig? Självklart kan det hända mig lika väl som någon annan. De senaste åren har jag blivit drabbad på väldigt många sätt så trots att jag mycket väl visste att vi inte är odödliga så kom beskedet om den dödliga och obotliga sjukdomen ändå som en chock och med stor sorg såklart.

Den här gången gäller det min lilla pappa. Han den där starka, rättvisa, kunniga och konstälskande norrlänningen. Den här gången föll dödens lotteri på honom och det blev i samma stund vår lott att se honom kämpa till slutet.

ALS... En av de där riktigt grymma neurologiska sjukdomarna som fullkomligt tillintetgör en hel människa både i kropp och själ. Jag frågar inte varför längre men kan ändå inte låta bli att tycka att vår lilla familj borde ha fått tillräckligt nu. Tänk mig utan pappa, tänk mamma utan sin man, Mio utan sin morfar. En faderslös, en änka och ett litet barn som aldrig får lära känna sin morfar.