Nu har jag bestämt mig

Kära kära ni,

Det har ju ekat rätt tomt här nu ett bra tag, med undantag för några få inlägg. Jag kan ärligt säga att jag haft en rejäl bloggtorka, eller helt enkelt ingen blogglust. Jag har sagt det så många gånger förut att denna upprepning kanske blir lite tjatig men jag startade ju den här bloggen för att kunna dokumentera min graviditet som sedan blev till flera graviditeter.

Hur som helst så har jag väl egentligen sedan Mio kom känt mig lite obekväm i bloggandet. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva för i samma stund som jag inte var gravid längre så upphörde liksom min anledning att blogga. Jag kände aldrig att jag hade någon aning om vad ni läsare riktigt gillade med bloggen så jag tyckte mest att det blev jobbigt att skriva när jag inte skrev för mig själv längre. Därför tog jag en liten paus i början av året och därför har jag inte varit så flitig på sistone heller.

Jag har hela tiden haft massa tankar angående om jag ska sluta skriva, stänga ner bloggen, låta den vara kvar osv. Men jag har faktiskt aldrig lyckats komma fram till något bra svar, därför har det sett ut som det gjort, med några få inlägg lite här och där.

Men NU... äntligen... så kom det till mig. Jag SKA fortsätta skriva, för det är ju faktiskt riktigt kul. Och jag ska skriva för MIG och ingen annan. Det känns så otroligt befriande på något vis att känna att jag gör detta för MIG! Inga krav. Bara massa minnen i framtiden.

Så nu startar bloggen upp igen lite mer på riktigt. Det blir väl mer dagboksliknande kan jag tro. Jag skriver om mina dagar och det som faller mig in. Ni som är intresserade får såklart gärna vara kvar och läsa. Det är så kul med alla kommentarer och ni har hjälpt mig så mycket på många olika sätt, tack för det ♥

Mammig

Vår lille kille har, ungefär i samma veva som han lärde sig att säga mamma, blivit otroooligt mammig. Vad jag förstått det som så är 6 månader rätt tidigt för att bli såhär vansinnigt mammig, då kanske 8 månader är mer "normalt" även om 6 månader inte på något vis är unikt i sitt slag. Jag vet inte om det här är något som drabbar alla barn men hur som helst så gör vår son det i lalla fall.

Jag och min lilla älskling som ÄLSKAR att bada

Ingen annan får bära, bara jag. Ingen annan duger, bara jag. Om han nu mot förmodan glömmer av mig för ett litet tag om jag inte är där och jag råkar komma in i rummet och visa mig då blir det ramaskri och han kränger, får stora krokodiltårar och snyftar högt samtidigt som han sträcker ut armarna mot mig och säger maaaamaaa.

Jag känner att jag inte behöver skriva så mycket om just detta för jag tror att alla som gått igenom det vet vad jag talar om. Kort och gott så blir man extremt begränsad vad gäller att göra saker (även bara att försöka få till ett privat toalettbesök) samt att armarna nästan går av av trötthet då man ständigt kånkar en 10,5 kg bebis.

Min stora fråga är
Hur länge håller det på?

Ska man försöka göra något eller försvinner den bara av sig självt tillslut?

Första ordet

Mitt i sorg och elände så är det ju ändå så att livet går vidare, i rasande fart dessutom. Vår lillkille växer som en... eh, häst? haha, d.v.s hur mycket som helst. Nu menar jag inte bara på längden och bredden utan även utvecklingsmässigt. Min lilla bebis går mer och mer mot ett barn, känns det som. Han kan så mycket och verkar förstå så mycket...

...och så kom det där, som man längtat och undrat så över. Det första ordet. Vilket skulle det bli? Hur gammal skulle han vara när det sades? Var någonstans skulle det sägas? Ja, ni hör ju, jag hade alla möjliga funderingar och olika scenarier i huvudet men det hela byggdes upp under flera dagar och blev väldigt avdramatiserat och inte alls som jag föreställt mig.

Mios första ord blev MAMMA, vilket såklart känns väldigt fint. Just ordet mamma var väl kanske inte så oväntat heller men det klart man hade några andra ord som har sagts mycket hemma som man tänkte att det eventuellt kunde bli.

Det hela gick som sagt väldigt avdramatiserat till när Mio för kanske 2 veckor sedan började säga något som lät fasligt likt mamamama och bappa. Mattias hävdade att han sagt pappa och jag att han sagt mamma. Vi försökte nog båda i hemlighet riktigt hjärntvätta honom med orden mamma VS pappa för att få bli segrare i den här lilla kampen, sp jag vet inte om jag är den bästa hjärntvättaren eller om han helt enkelt bara var redo för att säga mamma nu. Jag vill väl ändå tro det senare ;)

Följande dagar började det bli mindre bappa och mer och mer mamama i lite olika konstellationer som mamama, maaaamaaaaa, mammmma osv. Här förstod nog både jag och Mattias vad det hela lutade mot men det blev ändå definitivt en dag för ungefär en vecka sedan när jag kom ut i köket där grabbarna satt och när Mio såg mig så sträckte han armarna mot mig och sa: "mamma". Bara enkelt och kort, precis som det ska vara.

Mio jagar såpbubblor

Sedan dess har det verkligen varit mamma för hela slanten. Jag ska inte ljuga och säga att han alltid får det helt rätt för det är fortfarande ofta som han säger mamama eller på något annat liknande sätt, men han övar sig väl ännu och det viktigaste för mig är ändå att han vet vem jag är nu, för det råder det inga tvivel om.

Han sträcker sig mot mig hela tiden och säger mamma, på sina olika vis, och så fort han får komma upp i min famn tystnar han med sitt mammande.

Nu är vi så nöjda med hans språkutveckling och hejar glatt på honom så att vi snart får fira att han även kan ropa på sin pappa :)

Ibland drabbas man...

Jag slutade för ett tag sedan att tänka "det händer aldrig mig" gällande hemska saker. Jag brukade tänka så men sedan insåg jag att det var dumt. Varför skulle det INTE kunna hända mig? Självklart kan det hända mig lika väl som någon annan. De senaste åren har jag blivit drabbad på väldigt många sätt så trots att jag mycket väl visste att vi inte är odödliga så kom beskedet om den dödliga och obotliga sjukdomen ändå som en chock och med stor sorg såklart.

Den här gången gäller det min lilla pappa. Han den där starka, rättvisa, kunniga och konstälskande norrlänningen. Den här gången föll dödens lotteri på honom och det blev i samma stund vår lott att se honom kämpa till slutet.

ALS... En av de där riktigt grymma neurologiska sjukdomarna som fullkomligt tillintetgör en hel människa både i kropp och själ. Jag frågar inte varför längre men kan ändå inte låta bli att tycka att vår lilla familj borde ha fått tillräckligt nu. Tänk mig utan pappa, tänk mamma utan sin man, Mio utan sin morfar. En faderslös, en änka och ett litet barn som aldrig får lära känna sin morfar.

Här ekar det tomt

Nu var det tre veckor sedan jag skrev något på bloggen, en paus som dessvärre inte varit helt ovanlig här på sistone.

Det har hänt mycket i mitt liv det senaste så tid och ork har helt enkelt gått till annat även om jag har loggat in på bloggen många gånger och bara suttit med en blank sida framför ögonen och inte lyckats formulera ett helt inlägg.

Jag har även haft många funderingar kring det här med bloggen och hur mycket jag vill dela med mig av texter och bilder gällande Mio. Jag tycker ju såklart att jag har världens mest underbara, söta och fantastiska barn så det klart att man av stolthet bara vill visa upp honom för hela världen och skriva om att roligt han gör och senare säkert kommer säga osv. Men sedan tänker man ett steg längre och inser att det kanske inte är helt okej att exponera honom hur som helst utan att han ens vet om eller önskar det?

När jag var liten och växte upp var ju verkligheten helt annorlunda. Då gjorde man album och skrev dagbok på sin höjd. I vilket fall så var både albumet och dagboksanteckningarna högst privata för enbart en själv, närmsta familj och vänner. Nu i bloggvärlden är det något helt annat.

Vem som helst kan se ens bilder och texter. Trots att det är både olagligt och fel så händer det (inte helt ovanligt tyvärr) att text och bilder kopieras av andra och används utan tillåtelse. Det skulle vara riktigt fruktansvärt, att se en bild på Mio i någon annans blogg eller liknande där de hävdade att han var DERAS barn. FY! Sedan kommer vi ju till det här med kommentarer.

Nu ligger ju min blogg absolut inte på några topplistor men jag har trots det en hel del som jag vet kikar in här varje dag och tack och lov verkar jag bara ha snälla läsare och skriver snälla saker men när man både hör och läser om allt blogghat som cirkulerar blir man faktiskt mörkrädd. Vissa som skriver rent ut sagt groteska saker om andras små barn eller bloggerskans utseende eller liknande. Ett sådan cybervärld kan jag helt enkelt inte acceptera och vara delaktig i.

Jag vet att jag har skrivit lite kort om detta förut och det kan verka som att jag är tjatig men jag kan verkligen inte bestämma mig kring hur jag vill ha det. Å ena sidan tycker jag att bloggen är en fantastisk portal till att dela åsikter, erfarenheter och vardagen. Å andra sidan är det svårt att sätta en gräns på vad som ska lämnas privat för bara vår lilla familj och vad som är okej att dela med alla som nu läser.

Jag hoppas att jag kommer fram till något som passar mig vad gäller exponeringen av Mio.

Vet någon hur man på ett enkelt sätt vattenmärker sina bilder?

Babytecken

Redan innan Mio föddes funderade vi på det här med babytecken. Jag visste om en bekant som höll på med det på sin dotter och jag läste lite om teckenspråk för hörande barn online och tyckte bara det lät positivt. Vi började lite smått när Mio låg i magen men på något sätt blev det väl lite väl avlägset så vi slutade ganska snabbt.

Men allt eftersom tiden gått och Mio har blivit mer och mer vaken så har känslorna kommit tillbaka att jag borde introducera tecken till honom. Men när han var mindre var det nästan omöjligt eftersom jag aldrig hade händerna fria. Det är först nu som, jag ofta har en hand fri och även ibland två när Mio ligger på golvet själv eller sitter i sin stol osv. Så nu för ett par dagar sedan bestämde vi att det var dags.

Jag kan ju inte direkt ge er en recension än för det är såklart för tidigt, men jag tycker det går jättebra för oss föräldrar i alla fall. OCH jag tyckte direkt att Mio reagerade på att jag använde händerna. Han riktar väldigt mycket uppmärksamhet till våra händer nu och man kan se att han verkligen funderar och tycker det är superkul att vi gör tecken.

Det ska bli spännande att så småningom se Mio börja teckna och prata och se om talet kommer tidigare än "vanligt".

kommer tiden alltid springa fram?

Genom hela livet fram tills jag fick barn så har man haft små korta perioder som har gått väldigt fort. Någon vecka här och där, ibland kanske en månad till och med. För att inte tala om alla perioder som har gått vansinnigt långsamt så man nästan hunnit dö av tristess.

2 veckor färsk liten groda <3

Men nu, sedan Mio kom till världen så går tiden verkligen fort. Inte bara vissa korta perioder längre, utan hela HELA tiden. En liten del av mig tycker såklart att det är kul att tiden går, att han växer och utvecklas. Det blir ju verkligen bara roligare för varje dag att vara hemma med honom. Mer och mer utbyte så att säga. Men den största delen av mig struntar i allt det där jag just nämnde och vill bara att tiden ska sakta ner.

Jag önskar att han hade varit nyfödd mycket längre, den där ljuvliga tiden då man bara ligger och gosar och myser. Den där tiden då han sover mycket och bara vill ligga nära nära och då man faktiskt har en chans att hinna kolla lite på tv eller läsa en bok mellan varven. Jag önskar att jag hade utnyttjat den tiden lite bättre för jag insåg inte att den skulle vara över så fort. Jag önskar att jag hade hunnit ta lite mer bilder på när han var nyfödd. Visserligen gick jag loss rätt rejält med kameran när han var runt 10 dagar men de flesta bilderna är närbilder på olika sätt så jag har inte riktigt lyckats fånga hur liiiiten han faktiskt var sådär jätteväl. Men när jag tittar tillbaka på bilder från 5 månader tillbaka i tiden bara njuter jag. Så liten och oskyldig, min lilla älskling.

Nu är han "stor" och fortsätter i rasande takt att växa. Jag njuter av varje dag och förstår ju att tiden inte kommer stanna upp bara sådär, men man får väl ändå önska ibland?
Undra om tiden kommer springa fram såhär enda tills barnen är stora? :(