Date idag

Det var så länge sedan vi var ute på date men idag bestämde vi oss för att det var dags igen.

Känner mig nästan lite nyförälskad när jag har sprungit omkring här i lägenheten i flera timmar och provat kläder, fixat håret, sminkat mig, bättrat på håret, bättrat på sminket och längtat.

Vi ska gå på restaurang och sedan bio så ett par timmar blir vi borta och det ska bli jättekul och underbart. Är på riktigt gott humör idag.

Tillbaka till verkligheten

Vaknade och hade ett sms på telefonen. Det var från min chef som hoppades att allt var okej och undrade om jag kommer tillbaka till jobbet nästa vecka när den här sjukskrivningsperioden är över.

Med en klump i halsen visste jag att jag skulle behöva ringa och berätta vad som hänt. Jag har tänkt på det varje dag sedan vi fick veta att vi skulle avbryta graviditeten men jag har verkligen dragit mig för att ringa. Har skyllt på ledigheter under jul/nyår och nu efter nyår har jag skjutit på det dag efter dag efter dag. Men nu när smset kom kände jag att det var lika bra att få det gjort.

Ringde upp och förklarade läget och hon beklagade verkligen och tyckte att det var jättetråkigt och undrade om jag inte skulle vara hemma lite till. Tyvärr verkar läkarna inte vara så pigga på det och i ärlighetens namn orkar jag inte böka med att få tag i läkare och fixa förlängd sjukskrivning. Tack och lov startar jag mjukt och jobbar bara halva veckan nästa vecka, det får helt enkelt gå.

Hon var i alla fall mycket förstående och sa att jag fick börja långsamt och gå iväg någon timma eller så om jag inte orkade. Så det känns ju skönt, men att börja jobba känns... nervöst?

Hon frågade om jag hade pratat med någon på jobbet och berättat vad som hänt men eftersom jag inte har det bad jag henne göra det så att jag slipper få samma fråga 20 gånger direkt när jag kommer innanför dörren första dagen. Vill helst inte bryta ihop det första jag gör så jag tycker att det kan vara skönt att folk vet.

Det känns nästan overkligt att snart gå tillbaka till jobbet och allt vad det innebär. Satt och pillade lite med mitt schema den kommande tiden och kände lite smått panik/ångest. Långa dagar och långa veckor. Hur ska man klara av det här?

Det där med körkort

Vet inte om det är någon av er läsare som just nu kämpar, eller nyss har kämpat, med att ta körkort. Jag är i alla fall en av de stackars personer som sliter sitt hår för att få det där stackarns kortet.

Kan väl inte direkt säga att motivationen någonsin varit på topp men mitt mål har alltid (sedan jag blev 18 och faktiskt fick ta körkort) varit att ta körkort innan jag får barn. Så när vi började planera för barn började jag även planera för körkort. Kom igång lagom till att jag faktiskt fick veta att Lilly låg i magen och nu har jag kommit en bra bit på vägen.

Den lilla motivation jag hade när jag faktiskt var gravid blev som bortblåst i samma sekund som jag slutade vara gravid men nu har jag ändå bestämt mig. Det är lika bra att slutföra det här projektet nu när jag ändå är så pass nära, hur tråkigt det än är. Kan väl trösta mig lite med att det är skönt att få gjort och det blir INTE roligare att skjuta på det.

Tycker det är fruktansvärt tråkigt med teori och en vansinnigt dyr utgift att få några goda råd på körskola. Men jag får faktiskt vara nöjd och glad om jag lyckas ta det där kortet, trots att det kostar. Vissa dagar känns det hopplöst och vissa dagar bättre. Vissa saker känns bara omöjliga att få in som rutin trots att jag vet teorin. Grr!

Igår var en sådan dålig dag när körningen krånglade. Det förstörde hela dagen och tyvärr tog jag ut all min frustration på stackars Mattias. Idag, efter att ha kört med körskolan, kändes det lite bättre. Han sa till och med att jag var duktig. Då klappade jag mig lite på axeln och tänkte att det kanske inte är heeelt omöjligt trots allt.

Det är mitt största, och egentligen enda, nyårslöfte för detta år. TA KÖRKORT.

Att försöka igen?

När vi fick veta att Lilly inte hade någon chans så grät jag floder och bestämde mig direkt för att ta en lång paus i försöken att skaffa barn. Jag var så otroligt trött på att känna krämpor och att inte kunna röra mig ordentligt och jag var livrädd för fler missöden. Jag var trött på att inte kunna äta vad jag ville och jag såg fram emot att träna upp min kropp, resa lite, flytta, börja studera eller kanske byta jobb. Jag såg så himla mycket möjligheter som jag tänkte skulle bli så skönt att få göra i samband med en liten paus i tillvaron och försöken att få bli föräldrar.

Mina tankar nu är inte lika bestämda och jag shiftar varje dag upp och ner. Det finns SÅ mycket som bara talar FÖR att skaffa en bebis så fort det bara går. Egentligen finns det ingenting mer i hela världen som jag önskar mer än att få en frisk liten bebis, att få bli mamma, att få vara hemma med min son/dotter en lååång tid och se honom/henne utvecklas till ett litet barn. Att få köpa fina möbler, kläder etc till mitt lilla barn och få pyssla för och tillsammans med honom/henne. Att sjunga sånger, dansa, bada, spela instrument, läsa för, gå ut med, leka tillsammans med honom/henne är bara några av de många saker som jag verkligen ser fram emot.

Detta är något som jag sett fram emot länge dessutom. Men det var inte förrän vi gifte oss för 2,5 år sedan som det verkligen stod klart för mig att detta var något som nu låg inom en snar framtid. Jag längtade så men vi bestämde ändå för att ha ytterligare tid tillsammans, plugga, jobba, resa lite och bara vara lite själva innan familjen utökades.

Jag vet förresten aldrig om jag sagt det här på bloggen men jag är en av de där kvinnorna som gärna ser mig själv som en "familjen annorlunda" i framtiden. Jag vill ha många barn (alltså inte för att jag vill vara med i själva programmet, för det skulle jag inte vilja.). Exakt hur många barn jag skulle vilja ha är något som jag numera håller inom mig, för jag vet att det inte är så enkelt. Jag skulle vara så oerhört tacksam om jag "bara" fick två stycken också, ja till och med en såklart. Så jag tar helt enkelt tacksamt emot alla de barn som är menade att komma till oss (med det sagt innebär det inte att preventivmedel inte kommer användas. Barn ska komma i rätt tid också och givetvis ska varje barn ha samma möjligheter att utvecklas och få tid tillsammans med föräldrarna. Känner man inte att man orkar så ska man inte skaffa fler bara för att.)

Nu känns det lite som att mitt inlägg spårade ur här, men vad jag ville förmedla på något sätt var väl hur otroligt mycket jag älskar barn och hur otroligt mycket jag har sett och ser fram emot att få bli mamma.

Samtidigt som den här enorma önskan finns så finns det en precis lika stark motpol, rädslan. Vissa dagar tar rädslan till och med över önskan, förhoppningarna och förväntningarna. Jag är SÅ rädd för fler missfall. Jag är SÅ rädd för fler barn med avvikelser som kanske inte klarar sig igenom en graviditet. Jag är, för att vara tydlig och enkel, otroligt rädd för alla möjliga komplikationer som kan uppstå. Det känns som att jag har varit med om både det ena och det andra (första graviditeten misstänkte man utomkvedshavandeskap men detta blev spontant ett missfall innan något hade kunnat konstateras klart, andra graviditeten var ett solklart missfall och tredje var ju kromosomavvikelser och vätska runt alla organen och troligt hjärtfel.)

Idag är en sådan dag när jag gråtit så mycket av längtan efter ett barn. Ibland blir det så smärtsamt så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Men så kommer den där rädslan som säger till mig att det är dumt att utmana ödet igen.

Hur ska man våga?
Jag vet att vissa som läser här själv förlorat barn av olika orsaker. Hur vågade ni?

Aj

Trodde inte att min kropp blev särskilt påverkad av graviditeten och förlossningen så jag tänkte att det nog var lugnt att jogga lite försiktigt idag. Gav mig ut på en liten runda på 2,5 km vilket kändes helt okej. Men när jag skulle stretcha så kände jag hur hela bäckenet protesterade. Nu har jag haft jätteont i ryggen/magen så fort jag bara går lite i lägenheten och måste helt klart inse mina begränsningar jag med.

Tror jag får lägga löpningen lite på hyllan ett tag till. Kanske funkar raska promenader lite bättre. Känns riktigt surt att inte få röra på mig ordentligt fast kroppen så gärna vill.

Sömnlös

Ja, kl är 2 och jag kan inte sova. Ingenting verkar direkt hjälpa. Jag låg och vred och vände på mig i säkert en timma innan jag gav upp. Tillslut blev det bara jobbigt att ligga kvar. Det gjorde ont i ryggen.

Har haft en lite småjobbig kväll/natt nu. Jag märker att kroppen arbetar hårt för att återgå till sitt gamla jag. Livmodern håller antagligen på att dra ihop sig igen. Det värker i både livmoder och äggstockar. Känns som i början av graviditeten när det växte. Konstigt att det känns på samma sätt när det krymper. Känns i vilket fall som helst lite sorgligt att graviditeten försvinner mer och mer hela tiden. Önskar nästan att man fått ett ärr eller något som alltid skulle påminna om vad vi gått igenom, påminna om Lilly. Men snart är som sagt alla tecken på att hon någonsin ens existerat borta. Känns riktigt jobbigt!

Livet är sig inte riktigt likt

Jag försöker tänka positivt och försöker komma tillbaka till gamla vanor, göra roliga saker och låta min tid upptas med sådant jag brukade gilla. Ändå känns det helt omöjligt att komma tillbaka till det som var, för livet är helt enkelt inte riktigt sig likt.

Jag kan inte blunda för det faktum att jag ändå varit gravid och fött en liten liten bebis som tyvärr var för sjuk för att klara sig i den här världen. Flera gånger om dagen kommer tankarna tillbaka på min tid med henne i magen, på förlossningen och sedan när vi fick träffa henne. Tårarna rinner ofta ner för mina kinder och när jag tar upp mobilen för att, åter igen, titta på bilderna så kommer gråten och alla känslorna tillbaka. Vår fina lilla Lilly.

Ibland känns det som att livet bara rullar på för omgivningen, och med rätta. Varför skulle det stanna upp? Men det känns så konstigt med tanke på att hela min värld stannat upp. För min del är allt så annorlunda nu och hur mycket jag än önskar att allt var som vanligt så är det inte så. Vid närmare eftertanke kan jag säga att jag inte ens vill att det ska vara som vanligt. Jag vill aldrig glömma.

Imorgon är det en vecka sedan hon föddes och smärtan är inte ett dugg mindre. Man undrar varför, och jag vet att vi aldrig kommer få något svar på det. Vi är bara en av många som får gå igenom något sådant här. Mitt hjärta går verkligen till alla som kämpar på med liknande sorg. Att mista ett efterlängtat barn, oavsett hur liten eller på vilket sätt det än sker, är aldrig lätt.