Jag har aldrig varit en gymtjej och kommer nog aldrig bli. Gillar inte att gå på pass och gillar inte att vara på olika maskiner. Gillar faktiskt över huvud taget inte att vara inomhus när jag tränar (förutom kanske lagsporter etc då som är inomhus.) utan jag vill vara ute. Att springa är min grej. Älskar att ta mig framåt på mina ben och få bättre och bättre kondition, kunna springa längre rutter och njuta av naturen. Att det sedan är gratis och ingen restid till och från träningen är ju bara stora bonusar.
När jag, i slutet av augusti, fick veta att jag var gravid så tränade jag kanske max 5 gånger efter det. Att springa gjorde mig lite smått nervös även om alla jag pratat med sagt att det var helt okej eftersom jag hållit på med det tidigare. Men en dag så fick jag lite ont och blev livrädd, så jag slutade.
Jag övergick i att ta lite promenader (som jag också tycker är skönt) men för mig känns det inte riktigt som träning. Jag blev inte svettig, inte direkt andfådd ens och tillfredsställelsen av att ha jobbat hårt under ett träningspass kom aldrig. Efter ett par veckor kom illamåendet och ont i ryggen, efter det gick jag knappt ens ut på promenader. Så det är nog ingen överdrift när jag säger att det gått ca 4 månader utan att jag egentligen rört på mig.
Men nu, när illamåendet och krämporna är borta, när jag kan röra mig ordentligt utan att få ont, så skriker hela min kropp efter att få börja träna igen. Problemet är väl bara att jag är osäker på om jag faktiskt får? Jag vet ju att man ska ta det lugnt med att träna hårt direkt efter en förlossning. Typ 8-12 veckor eller något sådant har jag för mig. Men jag räknar med att detta gäller för de som gått fullgångna graviditeter. Jag har ingen aning om min förlossning var mycket eller lite påfrestande för min kropp. Förutom rikligare blödningar så känner jag mig så gott som återställd. Jag har inte ont någonstans och har inte fått några problem i samband med eller efter förlossningen.
Så vad tror ni, går det att börja träna snart? Vad är det egentligen som gör att man ska vara lite försiktig med träning direkt efter en förlossning?
lördag 5 januari 2013
fredag 4 januari 2013
Det allra dyrbaraste
När livet skakas om och ingenting känns stabilt eller som det brukar vara så kanske tankarna kommer till en om vad som verkligen betyder något här i livet, vem som verkligen betyder något.
Det allra bästa och mest dyrbara som jag har är min älskade. Han, som jag alltid kan luta mitt huvud mot och gråta öppet inför. Han, som har sett mig i alla väder och ändå älskar mig villkorslöst. Han, som vet när det är dags att dra ett skämt eller bara hålla om mig tills jag somnar. Han, som vill ge mig allt och ännu mer. Han, som har valt att tillbringa livet och evigheten med just mig. Han, min enda kärlek, som jag aldrig kommer kunna vara utan.
Utan honom skulle inte vi finnas till.
Varje dag när jag vaknar upp i armarna på en man som tittar mig i ögonen och ler som om han inte sett mig på flera veckor så påminns jag om vilken otrolig tur jag har och hur tacksam och lycklig jag är över just honom, det allra dyrbaraste jag har.
Tycker det är viktigt att inte glömma bort att det allra bästa fortfarande finns med mig ♥
Det allra bästa och mest dyrbara som jag har är min älskade. Han, som jag alltid kan luta mitt huvud mot och gråta öppet inför. Han, som har sett mig i alla väder och ändå älskar mig villkorslöst. Han, som vet när det är dags att dra ett skämt eller bara hålla om mig tills jag somnar. Han, som vill ge mig allt och ännu mer. Han, som har valt att tillbringa livet och evigheten med just mig. Han, min enda kärlek, som jag aldrig kommer kunna vara utan.
Utan honom skulle inte vi finnas till.
Varje dag när jag vaknar upp i armarna på en man som tittar mig i ögonen och ler som om han inte sett mig på flera veckor så påminns jag om vilken otrolig tur jag har och hur tacksam och lycklig jag är över just honom, det allra dyrbaraste jag har.
Tycker det är viktigt att inte glömma bort att det allra bästa fortfarande finns med mig ♥
 | ||
| Mattias . Isabel 2010 |
Svar på lite frågor
Har fått lite frågor angående Lilly och hennes bortgång och jag förstår att frågorna är många för kanske flera av er. Väljer därför att svara på dem i ett eget inlägg så att alla som undrar kan få ta del av informationen. Vill bara säga tack för era frågor. Jag tycker det är jättebra att ni vågar fråga och jag svarar gärna på frågor. Så fortsätt fråga om ni undrar. Jag kanske inte svarar på exakt allt, men det jag vill och känner är lämpligt svarar jag på.
Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?
När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.
För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det. Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.
Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.
För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.
Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?
Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.
Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)
Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.
Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.
Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.
Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?
När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.
För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det. Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.
Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.
För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.
Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?
Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.
Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)
Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.
Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.
Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.
Bloggen får fortsätta
Jag har funderat mycket de här dagarna på om bloggen ska få fortsätta eller ej och har kommit fram till att den får stanna.
Egentligen inte så mycket för alla andras skull utan mest för min egen. Jag tycker faktiskt att det är väldigt kul med min egen blogg, som mitt egna lilla krypin där jag samlat mina känslor och mina tankar. Tror också, som många av er skrivit till mig, att det kan vara skönt att bara få skriva av sig lite nu i sorgen också. Jag tänker dessutom att det blir lite som ett tidsdokument för mig. Om 5, 10 eller 30 år vill jag minnas den här tiden och den kommande framtiden. Bloggen kanske kan bli en hjälp att minnas allt? Jag hoppas åtminstone det.
Så exakt vad bloggen kommer innehålla i framtiden kan jag inte svara på. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Men en sak är åtminstone säker. Det kommer handla om mig, mina tankar, känslor och Lilly har inte nämnts för sista gången.
Egentligen inte så mycket för alla andras skull utan mest för min egen. Jag tycker faktiskt att det är väldigt kul med min egen blogg, som mitt egna lilla krypin där jag samlat mina känslor och mina tankar. Tror också, som många av er skrivit till mig, att det kan vara skönt att bara få skriva av sig lite nu i sorgen också. Jag tänker dessutom att det blir lite som ett tidsdokument för mig. Om 5, 10 eller 30 år vill jag minnas den här tiden och den kommande framtiden. Bloggen kanske kan bli en hjälp att minnas allt? Jag hoppas åtminstone det.
Så exakt vad bloggen kommer innehålla i framtiden kan jag inte svara på. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Men en sak är åtminstone säker. Det kommer handla om mig, mina tankar, känslor och Lilly har inte nämnts för sista gången.
onsdag 2 januari 2013
Vad händer nu?
Startade den här bloggen i juli förra året då jag blev gravid (tyvärr slutade den graviditeten precis som min första, i missfall). Tänkte att det kunde vara kul för mig själv att ha anteckningar under hela graviditeten och kunna dela med mig av tankar och funderingar till andra gravida. Tänkte även att det kunde vara praktiskt att få råd och tips kring allt som har med graviditet, inköp och småbarnstiden att göra. Med andra ord startade jag en riktig gravidblogg i hopp om att ha 9 riktigt mysiga månader framför mig.
Graviditet nummer 3 är nu över och fortfarande har vi inte lyckats nå målet att gå 9 månader ut och få en frisk liten bebis till vår familj. Kanske undrar många nu vad som kommer hända med bloggen?
Tyvärr, för er som hoppats på det, så kommer det dröja länge innan det här blir någon typ av gravidblogg igen. Vi kommer inte försöka oss på en graviditet nr 4 som det ser ut nu. Rent fysiskt och mentalt orkar jag inte det. De senaste 10 månaderna, som i princip enbart präglats av graviditet och barn, har helt totalt tagit all min kraft och energi. Att först 2 gånger bli överlycklig och sedan få beskedet att barnet man hoppats på inte blir av är sorgligt, hård och kämpigt. Det tar emot att få missfall och det gör starten på nästa graviditet riktigt orolig och skakig. Att förlora Lilly var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var mer än vad jag klarade av.
Jag och Mattias kommer förbli bara vi ett bra tag till. Att ta hand om varandra är vad vi behöver nu
Just nu känns adoption mer lockande än att försöka på egen hand igen. Det går ju ändå bara fel för oss varje gång, så kanske är det bara dumt att ens önska och försöka?
Hur som helst så är jag glad att jag har haft bloggen och allt stöd genom månaderna som gått. Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med den? Antingen så fortsätter jag skriva om vårt liv och allt där till (men vem kan egentligen vara intresserad av att läsa om det?) eller så får jag helt enkelt tacka och bocka för mig då syftet med bloggen liksom försvann tillsammans med Lilly. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men jag behöver få fundera ett par varv innan jag fattar något beslut.
Jag kommer såklart skriva hur jag väljer att göra, så sista inlägget är detta ändå inte helt.
Graviditet nummer 3 är nu över och fortfarande har vi inte lyckats nå målet att gå 9 månader ut och få en frisk liten bebis till vår familj. Kanske undrar många nu vad som kommer hända med bloggen?
Tyvärr, för er som hoppats på det, så kommer det dröja länge innan det här blir någon typ av gravidblogg igen. Vi kommer inte försöka oss på en graviditet nr 4 som det ser ut nu. Rent fysiskt och mentalt orkar jag inte det. De senaste 10 månaderna, som i princip enbart präglats av graviditet och barn, har helt totalt tagit all min kraft och energi. Att först 2 gånger bli överlycklig och sedan få beskedet att barnet man hoppats på inte blir av är sorgligt, hård och kämpigt. Det tar emot att få missfall och det gör starten på nästa graviditet riktigt orolig och skakig. Att förlora Lilly var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var mer än vad jag klarade av.
Jag och Mattias kommer förbli bara vi ett bra tag till. Att ta hand om varandra är vad vi behöver nu
Just nu känns adoption mer lockande än att försöka på egen hand igen. Det går ju ändå bara fel för oss varje gång, så kanske är det bara dumt att ens önska och försöka?
Hur som helst så är jag glad att jag har haft bloggen och allt stöd genom månaderna som gått. Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med den? Antingen så fortsätter jag skriva om vårt liv och allt där till (men vem kan egentligen vara intresserad av att läsa om det?) eller så får jag helt enkelt tacka och bocka för mig då syftet med bloggen liksom försvann tillsammans med Lilly. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men jag behöver få fundera ett par varv innan jag fattar något beslut.
Jag kommer såklart skriva hur jag väljer att göra, så sista inlägget är detta ändå inte helt.
Tomheten
Det enda som nu finns kvar är den stora tomheten efter Lilly. Direkt efter förlossningen sjönk magen ihop som en liten svamp och igår morse ställde jag mig på vågen som visade -4 kg. Tycker magen ser så fasansfull tom ut. Den går nästan inåt istället för utåt nu.
Trots att jag kan röra mig mer fritt, slippa ryggont, gå snabbt, ligga hur jag vill och äta vad jag vill så finns det inget hellre jag skulle vilja ha tillbaka än den där magen. Saknar att någon buffar där inne och den stolta känslan när man kan spatsera med magen i vädret. Att kunna äta vad jag vill hjälper mig ingenting för min matlust har helt försvunnit. Om jag har tur kanske jag orkar äta en hel eller halv barnportion.
För det mesta så kommer gråten hur som helst, när som helst. I köket, i badrummet, i hallen, i vardagsrummet, i sovrummet och ute. Rätt vad det är så säger någon något som får mig att tänka på henne, eller så ser jag någon gravid, eller en liten bebis kanske. Då brister det. Ibland brister det utan någon speciell anledning, det bara brister. Men att gråta är ju bra säger läkarna.
När jag tittar på bilderna som vi tog kan jag inte heller hålla tårarna borta. Hon är så himla fin. Med alla de små detaljerna, den perfekta lilla näsan, munnen, hakan och örat. Hon ligger så fridfullt och sover ser det ut som. Jag kan bara inte riktigt förstå att hon är död, eller rättare sagt, jag vill inte förstå. Jag vill inte att hon ska vara död, att hon aldrig mer ska leva och att vi aldrig kommer få höra henne gråta, skratta, prata och se henne le, gå, springa eller leka.
Jag känner mig verkligen så vilsen och halv som man kan bli och det värsta av allt är att det var vi som valde det här. Även om hon inte hade någon chans så valde vi att avbryta här och nu. Just nu hatar jag det beslutet. Även om hon bara hade klarat några dagar eller veckor till önskar jag nu att jag gett henne det för jag vill inte att det ska vara över. Men nu är det för sent att ångra sig, hon är redan borta.
Trots att jag kan röra mig mer fritt, slippa ryggont, gå snabbt, ligga hur jag vill och äta vad jag vill så finns det inget hellre jag skulle vilja ha tillbaka än den där magen. Saknar att någon buffar där inne och den stolta känslan när man kan spatsera med magen i vädret. Att kunna äta vad jag vill hjälper mig ingenting för min matlust har helt försvunnit. Om jag har tur kanske jag orkar äta en hel eller halv barnportion.
 |
| Saknar dig |
När jag tittar på bilderna som vi tog kan jag inte heller hålla tårarna borta. Hon är så himla fin. Med alla de små detaljerna, den perfekta lilla näsan, munnen, hakan och örat. Hon ligger så fridfullt och sover ser det ut som. Jag kan bara inte riktigt förstå att hon är död, eller rättare sagt, jag vill inte förstå. Jag vill inte att hon ska vara död, att hon aldrig mer ska leva och att vi aldrig kommer få höra henne gråta, skratta, prata och se henne le, gå, springa eller leka.
Jag känner mig verkligen så vilsen och halv som man kan bli och det värsta av allt är att det var vi som valde det här. Även om hon inte hade någon chans så valde vi att avbryta här och nu. Just nu hatar jag det beslutet. Även om hon bara hade klarat några dagar eller veckor till önskar jag nu att jag gett henne det för jag vill inte att det ska vara över. Men nu är det för sent att ångra sig, hon är redan borta.
tisdag 1 januari 2013
Vår vackraste ängel är född
Igår fick vi uppleva en av de häftigaste och vackraste saker i hela världen, en förlossning. Aldrig trodde jag att vår upplevelse skulle bli så fin och ett perfekt avslut på den här resan. När allt var klart låg jag bara och log i flera timmar. Jag kände mig så himla nöjd och tacksam för allt vi fått uppleva och jag skulle aldrig vilja vara utan upplevelsen med den här graviditeten och vår fina flicka som nu sover så fint i sin rosa filt.
Vi hade tid på specialistförlossningen kl 8.15 igår på nyårsafton men när vi kom dit var vårt rum inte helt färdigstädat så vi fick sätta oss ner och äta lite frukost och vid 9tiden fick vi komma in på vårt rum. Jag blev förvånad över hur stort det var med eget duschrum, egen toalett, 2 sängar (en till mig och en till Mattias) och en extrasäng där jag antar att man ibland gjorde undersökningar som ultraljud och liknande. Plus att det var plats för en liten soffgrupp, en stor hall och lite undersökningsapparater. Kändes nästan som ett eget hotellrum om än lite mer avskalat såklart ;)
Hur som helst så fick jag de första vaginala tabletterna där vid 9 och det hände väl inte direkt någonting alls förrän fram mot 11tiden. Då började jag få lite värkar som kändes som svag mensvärk. Ju längre tiden gick blev det värre och värre. Försökte äta och dricka mellan varven men allt kom bara upp så tillslut sa jag till personalen att det inte var någon ide mer.
Vid 12 fick jag nästa dos vaginala tabletter. Vilket var så himla obehagligt. Det kändes som att tabletterna skulle hela vägen upp och in i livmodern ungefär. Barnmorskan tryckte verkligen in hela handen och av naturliga skäl så sa det liksom stopp efter ungefär halva handen. Så ja, det var obehagligt och gjorde ont. Men strax härefter var det shiftbyte och då fick vi en supergullig barnmorska som var med oss hela vägen tills att det var över och hon var lättare på handen och slutade när jag sa att det gjorde för ont osv. Gillade henne jättemycket.
Det var även någonstans här som värkarna verkligen började sätta lite mer fart och kännas ordentligt. Satt lite och gungade på en pilatesboll vilket funkade någon timma eller så men tillslut hade jag så himla ont i ryggen så jag varken kunde sitta eller stå. Bad om en värmedyna vilket hjälpte i typ 20 minuter sedan började det även göra mer ont i magen så jag ringde på barnmorskan och ville ha mer smärtlindring (hade fått lite panodil runt 10tiden.)
Hon berättade då att de brukar ge morfin härnäst och det tackade jag glatt ja till för nu var jag rätt trött och ville gärna kunna slumra till lite. Fick en spruta i benet vid 15 och ryggonten försvann och jag kände när värkarna kom fast det var inte så starkt längre så jag slumrade till mellan varven.
Fick nya vaginala tabletter runt 16 och vid 16.30 började jag få frossa och det kändes som att morfinet helt hade försvunnit. Ringde efter barnmorskan som skulle ge lite mer morfin men hon undrade först om jag inte ville prova lite lustgas för det var lite tidigt att ge mer morfin redan. Detta mina vänner förblev min bästa vän sista delen av förlossningen. Andades djupa fina andetag och red sedan på en våg av brus. Kände mig snurrig och det kittlade i fingrar och tår men det var en sådan befrielse. Och det var så skönt att ha något att koncentrera sig på. Barnmorskan gick ut och sa att hon skulle komma in om en stund igen för att se om vi skulle höja dosen på lustgasen.
Härifrån gick allt så himla fort så det blev lite omtumlande. Det mesta för mig härifrån är en stor dimma men jag kommer ihåg vissa fragment och Mattias har berättat för mig lite där i mellan. Men på det stora hela så fick jag rejält ont kl 17 och ville höja lustgasen. Ringde på barnmorskan och in kom en undersköterska som nog såg att jag hade lite lätt panik. Så hon var jättegullig och satte sig ner och baddade min panna och mina läppar med vatten och hjälpte mig att andas igenom värkarna. Jag kunde höra genom mitt rus att hon sa till Mattias att värkarna var väldigt täta nu och att det inte var lång tid kvar. SKÖNT. Jag låg och andades, slumrade till mellan varven, hyperventilerade och småklagade, he he.
Hörde Mattias säga att värkarna kom med ett intervall på 30-45 sekunder så det var inte mycket till vila i mellan. Nu hade jag ONT och började få lite panik. Barnmorskan kom in och gav mig en till morfinspruta i benet men jag tror inte riktigt den hann verka ordentligt för jag hade så himla ont och var i full gång med att driva ut barnet.
Jag minns bara att efter ett tag fick total panik och skrek rakt ut "HON KOMMER NU, HON KOMMER NU. HJÄLP". Alla var liksom där i rummet men jag var så himla groggy så det kändes lite som att jag var ensam om folk inte satt och höll mig i handen. Fick flytta över på rygg från sidan vilket var en pärs mellan värkarna och jag hade inte alls lust. Nu tryckte det på något otroligt neråt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det kändes som att något försökte tränga ut genom huden. Det var liksom totalstopp och det gjorde ONT. Skrek lite kände att jag inte fick luft. Tog till lustgasen och tänkte att det nog var lika bra att jag var groggy istället för att vara vaken i den här pärsen.
Någonstans här gick vattnet och det var SÅ skönt. Det kändes precis som att någon öppnat upp en väg som varit totalstängd och att det nu var fri passage. Värkarna avtog lite så jag fick vila lite längre i mellan och barnmorskan sa att det är rätt vanligt att det blir så. Att det lättar lite på trycket och blir lite skönt för mamman när vattnet går.
Sedan vips var jag öppen 10 cm och det var dags att krysta. Fick halvsitta i sängen och barnmorskan hjälpte mig att trycka lite ner mot ändtarmen så jag visste var jag skulle trycka mot. Kändes precis som att bajsa men det var rätt skönt att få hjälpa till. Vet inte riktigt hur länge jag krystade men Mattias tippade på kanske 15-25 minuter. Fick lite småpanik precis när huvudet tänjde ut som mest men med några värkar till så kände jag hur kroppen bara flög ut och med ens så försvann värkarna och allt blev helt stilla.
Jag hade tur också för moderkakan krystade jag ut strax därefter. Det tog typ en krystvärk och Mattias sa att barnmorskan nästan såg lite chockad ut över hur snabbt och fick ut den. Men jag hade så mycket energi och kraft där på något sätt. Ville bara att det skulle vara över så jag krystade för kung och fosterland.
Sedan var jag HELT slut och rusig. Morfinet hade nu börjat verka och nu hade jag ju inte ont längre så det blev en effekt av extrem trötthet och blandat med att jag sugit i mig lustgas konstant i typ 1,5 h var jag väck. Orkade inte svara på tal eller annat. Ville bara sova och det fick jag.
Efter ungefär 2 h vaknade jag till lite men var helt svag och trött. Fick den fina brickan med smörgåsar och såklart rosa servetter :) Det var så gott att äta även om maten strax därpå kom upp igen. Antagligen tack vare morfinet.
När jag piggnat till lite ville vi träffa vår lilla tjej. Barnmorskan hade bäddat in henne fint i lite papper som skulle ta lite blod och vätska och sedan i filten som vi köpt till henne. Hon la paketet i mitt knä och sa att vi kunde öppna det tillsammans så kunde hon förklara lite och så. Hon sa att vi kunde öppna lite i taget för att liksom bearbeta lite.
Jag vågade inte riktigt öppna så Mattias fick göra det. Det var huvudet vi fick se först och där låg världens vackraste lilla ängel. Hon såg så himla perfekt ut. Hennes ansikte var som en dockas och hon var helt fridfull i sitt uttryck, det såg nästan ut som att hon log. Man kunde tydligt se att hon hade ärvt sin mammas näsa och sin pappas haka. Vi var SÅ glada för det, en del av oss båda i den mest perfekta av alla små varelser. Vi älskade henne redan.
Sedan öppnade vi resten av paketet där det var två fina händer och fötter med 10 fingrar och 10 tår. Vi grät lite men var ändå lyckliga på något sätt.
Vi fick ha henne lite själva och ta massa kort och senare även hand/fotavtryck. Det kändes så otroligt sorgligt när vi packade in henne igen och visste att hon aldrig på riktigt skulle bli vår. Aldrig få växa upp och att vi aldrig mer skulle få hålla om henne. Men jag är så glad att vi fick äran att ha henne i min mage i 21 veckor och att vi fick träffa henne.
Vår mest perfekta ängel, så liten men gjorde ändå ett så stort intryck.
Lilly ♥
2012-12-31
Kl 18.10
Vi hade tid på specialistförlossningen kl 8.15 igår på nyårsafton men när vi kom dit var vårt rum inte helt färdigstädat så vi fick sätta oss ner och äta lite frukost och vid 9tiden fick vi komma in på vårt rum. Jag blev förvånad över hur stort det var med eget duschrum, egen toalett, 2 sängar (en till mig och en till Mattias) och en extrasäng där jag antar att man ibland gjorde undersökningar som ultraljud och liknande. Plus att det var plats för en liten soffgrupp, en stor hall och lite undersökningsapparater. Kändes nästan som ett eget hotellrum om än lite mer avskalat såklart ;)
Hur som helst så fick jag de första vaginala tabletterna där vid 9 och det hände väl inte direkt någonting alls förrän fram mot 11tiden. Då började jag få lite värkar som kändes som svag mensvärk. Ju längre tiden gick blev det värre och värre. Försökte äta och dricka mellan varven men allt kom bara upp så tillslut sa jag till personalen att det inte var någon ide mer.
Vid 12 fick jag nästa dos vaginala tabletter. Vilket var så himla obehagligt. Det kändes som att tabletterna skulle hela vägen upp och in i livmodern ungefär. Barnmorskan tryckte verkligen in hela handen och av naturliga skäl så sa det liksom stopp efter ungefär halva handen. Så ja, det var obehagligt och gjorde ont. Men strax härefter var det shiftbyte och då fick vi en supergullig barnmorska som var med oss hela vägen tills att det var över och hon var lättare på handen och slutade när jag sa att det gjorde för ont osv. Gillade henne jättemycket.
Det var även någonstans här som värkarna verkligen började sätta lite mer fart och kännas ordentligt. Satt lite och gungade på en pilatesboll vilket funkade någon timma eller så men tillslut hade jag så himla ont i ryggen så jag varken kunde sitta eller stå. Bad om en värmedyna vilket hjälpte i typ 20 minuter sedan började det även göra mer ont i magen så jag ringde på barnmorskan och ville ha mer smärtlindring (hade fått lite panodil runt 10tiden.)
Hon berättade då att de brukar ge morfin härnäst och det tackade jag glatt ja till för nu var jag rätt trött och ville gärna kunna slumra till lite. Fick en spruta i benet vid 15 och ryggonten försvann och jag kände när värkarna kom fast det var inte så starkt längre så jag slumrade till mellan varven.
Fick nya vaginala tabletter runt 16 och vid 16.30 började jag få frossa och det kändes som att morfinet helt hade försvunnit. Ringde efter barnmorskan som skulle ge lite mer morfin men hon undrade först om jag inte ville prova lite lustgas för det var lite tidigt att ge mer morfin redan. Detta mina vänner förblev min bästa vän sista delen av förlossningen. Andades djupa fina andetag och red sedan på en våg av brus. Kände mig snurrig och det kittlade i fingrar och tår men det var en sådan befrielse. Och det var så skönt att ha något att koncentrera sig på. Barnmorskan gick ut och sa att hon skulle komma in om en stund igen för att se om vi skulle höja dosen på lustgasen.
Härifrån gick allt så himla fort så det blev lite omtumlande. Det mesta för mig härifrån är en stor dimma men jag kommer ihåg vissa fragment och Mattias har berättat för mig lite där i mellan. Men på det stora hela så fick jag rejält ont kl 17 och ville höja lustgasen. Ringde på barnmorskan och in kom en undersköterska som nog såg att jag hade lite lätt panik. Så hon var jättegullig och satte sig ner och baddade min panna och mina läppar med vatten och hjälpte mig att andas igenom värkarna. Jag kunde höra genom mitt rus att hon sa till Mattias att värkarna var väldigt täta nu och att det inte var lång tid kvar. SKÖNT. Jag låg och andades, slumrade till mellan varven, hyperventilerade och småklagade, he he.
Hörde Mattias säga att värkarna kom med ett intervall på 30-45 sekunder så det var inte mycket till vila i mellan. Nu hade jag ONT och började få lite panik. Barnmorskan kom in och gav mig en till morfinspruta i benet men jag tror inte riktigt den hann verka ordentligt för jag hade så himla ont och var i full gång med att driva ut barnet.
Jag minns bara att efter ett tag fick total panik och skrek rakt ut "HON KOMMER NU, HON KOMMER NU. HJÄLP". Alla var liksom där i rummet men jag var så himla groggy så det kändes lite som att jag var ensam om folk inte satt och höll mig i handen. Fick flytta över på rygg från sidan vilket var en pärs mellan värkarna och jag hade inte alls lust. Nu tryckte det på något otroligt neråt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det kändes som att något försökte tränga ut genom huden. Det var liksom totalstopp och det gjorde ONT. Skrek lite kände att jag inte fick luft. Tog till lustgasen och tänkte att det nog var lika bra att jag var groggy istället för att vara vaken i den här pärsen.
Någonstans här gick vattnet och det var SÅ skönt. Det kändes precis som att någon öppnat upp en väg som varit totalstängd och att det nu var fri passage. Värkarna avtog lite så jag fick vila lite längre i mellan och barnmorskan sa att det är rätt vanligt att det blir så. Att det lättar lite på trycket och blir lite skönt för mamman när vattnet går.
Sedan vips var jag öppen 10 cm och det var dags att krysta. Fick halvsitta i sängen och barnmorskan hjälpte mig att trycka lite ner mot ändtarmen så jag visste var jag skulle trycka mot. Kändes precis som att bajsa men det var rätt skönt att få hjälpa till. Vet inte riktigt hur länge jag krystade men Mattias tippade på kanske 15-25 minuter. Fick lite småpanik precis när huvudet tänjde ut som mest men med några värkar till så kände jag hur kroppen bara flög ut och med ens så försvann värkarna och allt blev helt stilla.
Jag hade tur också för moderkakan krystade jag ut strax därefter. Det tog typ en krystvärk och Mattias sa att barnmorskan nästan såg lite chockad ut över hur snabbt och fick ut den. Men jag hade så mycket energi och kraft där på något sätt. Ville bara att det skulle vara över så jag krystade för kung och fosterland.
Sedan var jag HELT slut och rusig. Morfinet hade nu börjat verka och nu hade jag ju inte ont längre så det blev en effekt av extrem trötthet och blandat med att jag sugit i mig lustgas konstant i typ 1,5 h var jag väck. Orkade inte svara på tal eller annat. Ville bara sova och det fick jag.
Efter ungefär 2 h vaknade jag till lite men var helt svag och trött. Fick den fina brickan med smörgåsar och såklart rosa servetter :) Det var så gott att äta även om maten strax därpå kom upp igen. Antagligen tack vare morfinet.
När jag piggnat till lite ville vi träffa vår lilla tjej. Barnmorskan hade bäddat in henne fint i lite papper som skulle ta lite blod och vätska och sedan i filten som vi köpt till henne. Hon la paketet i mitt knä och sa att vi kunde öppna det tillsammans så kunde hon förklara lite och så. Hon sa att vi kunde öppna lite i taget för att liksom bearbeta lite.
Jag vågade inte riktigt öppna så Mattias fick göra det. Det var huvudet vi fick se först och där låg världens vackraste lilla ängel. Hon såg så himla perfekt ut. Hennes ansikte var som en dockas och hon var helt fridfull i sitt uttryck, det såg nästan ut som att hon log. Man kunde tydligt se att hon hade ärvt sin mammas näsa och sin pappas haka. Vi var SÅ glada för det, en del av oss båda i den mest perfekta av alla små varelser. Vi älskade henne redan.
Sedan öppnade vi resten av paketet där det var två fina händer och fötter med 10 fingrar och 10 tår. Vi grät lite men var ändå lyckliga på något sätt.
Vi fick ha henne lite själva och ta massa kort och senare även hand/fotavtryck. Det kändes så otroligt sorgligt när vi packade in henne igen och visste att hon aldrig på riktigt skulle bli vår. Aldrig få växa upp och att vi aldrig mer skulle få hålla om henne. Men jag är så glad att vi fick äran att ha henne i min mage i 21 veckor och att vi fick träffa henne.
Vår mest perfekta ängel, så liten men gjorde ändå ett så stort intryck.
 |
| Lillys perfekta fossingar |
2012-12-31
Kl 18.10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)