En liten rörelse?

Satt precis nu och lutade mig lite framåt över datorn när jag kände det. Det var liksom ingen tvekan att det var en annorlunda sak i magen. Det kändes precis som ett finger som petade från insidan, långt ner, nästan vid bikinilinjen. Det var väldigt tydligt och jag har väldigt svårt att tro att det bara var typ gaser eller något.

Har känt det några gånger här nu. Som ett finger som petar ut. Undrar så om det är vår lilla tjej som säger hej? Önskar så att det är det. Vill ju som sagt verkligen få känna.

Barnet som aldrig fick bli vårt

Ja, i april hoppade jag högt av glädje när testet på stickan visade 2 fina streck. Jag var så stolt och började direkt drömma om vår lilla bebis som skulle komma till oss. Jag hade ju nyss tagit ut spiralen och förväntade mig inte alls att det skulle gå så snabbt, såklart jag hoppades dock :)

Vi fick det till oss att bebisen var beräknad någon gång runt den 10 december och jag tyckte att det kändes så himla mysigt. Tänk att få en liten bebis i december, få sitta och amma mitt i natten i skenet av bara julgransbelysningen och att ha en liten nyfödd på julafton som verkligen kunde bli familjens glädje.

Jag hann tänka, planera och drömma mycket under de ca 2-3 veckorna som jag var gravid innan jag fick missfall och jag blev verkligen helt förstörd och ledsen när det hände. Jag visste ju att det var vanligt men jag tänkte ändå att allt nog skulle gå bra, för det gör det ju för det mesta och jag var ju bara 21 år också så det kändes som att jag hade oddsen på min sida.

Jag minns då att jag tänkte att det nog skulle kännas okej om jag bara var gravid igen när bebisen skulle ha kommit, i december alltså. Och jag hoppades på att jag snart skulle bli gravid igen.

2 månader tog det och gravid var jag igen. Jag försökte att inte bli lika hoppfull den här gången men kände ändå att det var skönt att jag lyckades igen innan december och att lyckan nog skulle vara med oss nu, för 2 missfall i rad är ju ändå lite ovanligare än 1.

Den lyckan varade också ca 2 veckor innan jag fick missfall igen och den gången kändes det verkligen fruktansvärt. Jag började tvivla på om vi kunde få barn, om det var något fel på oss, om vi alltid bara kunde få missfall osv. Kände att det kanske var dags för en liten paus i allt men tji fick jag när mensen aldrig dök upp utan det var en ny bebis som kommit för att stanna, hoppades vi.

Ja, och den lilla bebisen är ju flickan jag bär på nu, flickan men Turners syndrom som är så väldigt sjuk och som med största sannolikhet inte kommer att överleva hela graviditeten och få komma till oss i maj.

Jag trodde att det skulle hjälpa att vara gravid nu men det hjälper ingenting. Har tänkt mycket på den där första graviditeten som skulle ha varit vårt barn nu vilket dag som helst. Jag undrar vem det skulle blivit och hur vårt liv hade sett ut om graviditeten fortsatt.

Kanske blir det en förlossning nu i december för min del i alla fall. Men av ett annat barn, ett barn som inte alls är redo för att födas nu. Ett barn som i så fall inte lever. Istället för att komma hem med vår bebis till min decemberdröm kanske vi istället kommer hem utan någonting alls, möjligtvis ett kort och fot/handavtryck.

Jag tänker också mycket på bebisen vi väntar nu. Vem är hon, vem skulle hon blivit (om hon inte klarar sig) osv. Tyvärr så ersätter inte ett barn ett annat som jag trodde. Jag är ledsen för alla de tre små liv som jag väntat som inte fått komma.

Ja, nu har vi ju visserligen en chans på vår lilla tjej, Även om den chansen är 0,0001 % eller något. Men oavsett så känns det ändå lite sorgligt nu i dagarna när vi skulle fått vår första bebis. Jag undrar om/när det blir?

Vecka 18

Vecka 18

Jag tycker verkligen att tiden går fort framåt nu. Den här senaste veckan har bara flugit förbi och jag är redan i vecka 18. Snart börjar man nosa på halvtidsstrecket och jag undrar om vi kommer komma dit?

Jag minns att det var någon som sa att efter vecka 12 så rusar tiden fram och jag kan i princip hålla med. Åtminstone från si sådär vecka 14 tycker jag att tiden har rusat fram. Magen trycker utåt hela tiden och jag känner mig så fin med min lilla bula, som numera inte känns så liten längre. Jag tycker allt att man utan problem kan se att det är en bebis som döljer sig i magen nu och inte bara extra mat. Den är rund och fin och hård när man känner på den.

Inga sparkar/fladder har jag känt ännu, men jag tror det är en rätt lugn tjej där inne. Hon får ju kämpa en del bara för att orka med att leva så ansträngningar som sparkar kanske hon inte gör så mycket. Kunde se det tydligt på ultraljudet igår att hon inte rörde sig så mycket längre.

På något vis vill jag väldigt gärna få känna små rörelser, oavsett vad som sker. Jag vill gärna ha den  erfarenheten med mig och det känns lite viktigt att jag liksom får känna henne på det viset.

Fortfarande så känns varje dag som en förberedelse för att säga hejdå. Jag tänker mycket på en eventuell förlossning och vad som kommer hända sedan. Kommer man orka att ens försöka skaffa barn igen på lååång tid? Kommer man vilja ha barn just nu eller ta en paus i allt vad det innebär? Tänk om det inte går vägen då heller, orkar man någonsin ha barn då över huvud taget? Många sådana tråkiga tankar som snurrar.

I övrigt mår jag lite bättre nu med illamåendet tycker jag. Mådde illa i morse men lyckades undvika en kräkning. Kanske vänder det nu, äntligen efter ca halva tiden? Vikten ligger stadigt på - 2 kg sedan graviditetens start.

Hon kämpar vidare

En sak är säker, vår lilla flicka är verkligen en riktig kämpe.

På ultraljudet i v 12 så såg redan barnmorskan/läkaren  att det såg dåligt ut. Hon var faktiskt, redan då, förvånad över att hjärtat fortfarande slog. Hon trodde att hjärtat skulle sluta slå när som helst i princip. Men tji fick hon.

Nu, 6 veckor senare har vi verkligen bevisat motsatsen. Hjärtat slog så fint idag trots att hon verkligen får anstränga sig nu. Läkaren sa att det är ansträngt men påpekade, precis som sist, att hon inte lider.

Det hade inte hänt något direkt från förra veckan, vilket jag nu ser positivt på. Fortfarande mycket vätska i buken och i nacken och även lite kring hjärtat. Läkaren trodde inte hjärtat skulle slå så mycket längre till, men kanske kan vi bevisa motsatsen även denna gång?

Jag vet att oddsen för att hon ska klara den här graviditeten är små. Men små odds är väl bättre än inga odds om inte annat? Läkaren berättade att det är ovanligt det tillståndet som vår lilla tjej har nu. Han sa att de bara brukar ha ca 10 fall/år där det ser ut som för oss. Så lite unika är vi allt, om än på ett rätt dåligt sätt. Men vi fortsätter att hålla andan och kämpa på för vår lilla.

På väg igen

Ja, då var det snart dags för ett till ultraljud. Befarar alltid det värsta. Känner ju ingenting från magen än så det är omöjligt att veta om hon fortfarande lever eller inte. Känns nervöst och lika jobbigt varje gång. Men man måste samtidigt vara förberedd när vi vet hur stor risken är att hon en dag inte ska orka kämpa mer. Nu håller vi bara tummarna och hoppas på det bästa...

Julkalender

Kalendern år 2011

En av mina stora hobbys är pyssel av olika slag. Ett tag var jag väldigt mycket inne i scrapbooking och det tycker jag fortfarande är vansinnigt kul men det är tidskrävande så det har inte blivit så mycket sådant på ett tag. Men nu, när jag har varit ledig ett tag och energin har börjat komma tillbaka så har även pysslet kommit igång lite.

Jag har förmånen att ha en man som älskar högtider och födelsedagar precis lika mycket som små barn och för en som gillar pyssel så är det jättekul att ha någon hemma som uppskattar det.

Förra året fixade jag en egen julkalender åt min Mattias (jag velade lite fram och tillbaka om hans namn och bild skulle vara med i bloggen men nu blev det så i alla fall) och det blev uppskattat så jag ville inte vara sämre i år. Det blev en något lättare variant i år men jag hade inte lika mycket tid. Velade fram och tillbaka tills dagen innan 1 december om jag skulle använda förra årets eller göra en ny och tillslut blev det en ny i alla fall.

Kalendern år 2012

Känns mysigt med lite sådana grejer hemma som liksom förgyller jultiden och ger lite glädje och mysfaktor.

Vecka 17

Nu är det hög tid att uppdatera bloggen igen känner jag. Som vanligt har allt fått ligga lite i lä just nu för att orken inte riktigt funnits. Efter senaste ultraljudet kändes allt väldigt tungt och jobbigt och resten av den veckan var det bara vila som fanns på schemat.

Har haft det lite jobbigt med kräkningar och Lergigan comp har funkat sådär. Ungefär hälften av gångerna funkar det och hälften av gångerna kräks jag upp maten som jag äter.

Söta bulan i vecka 17

Jag väger fortfarande 2 kg mindre än jag gjorde innan jag blev gravid så kräkningarna gör väl sitt. Men som det är just nu är det inget jag orkar bry mig om. Går graviditeten vägen så får jag väl vara tacksam att jag inte går upp föööör mycket och går graviditeten inte bra får jag väl vara glad att jag åtminstone inte har massa extravikt att gråta över också.

Magen växer på men känner inga fosterrörelser än. Är ju såklart konstant orolig att det ska bero på att hjärtat slutat slå men det kan ju lika gärna bara vara för tidigt för det. Jag njuter åtminstone så gott jag kan åt min lilla kula som jag tycker är så söt. Tacksamt nog har liksom mina lovehandles förflyttat sig och ligger nu på magen istället. Eller tja, de kanske har försvunnit helt för magen är rätt hård. Kärleken säger nästan varje dag att jag känns så smal och inte har mycket att ta i på sidorna och jag ser det också i spegeln. Men det klagar jag inte över. Lovehandles kan jag leva utan ;)

Har fått lite problem med ryggen, jobbigt att sitta och jobbigt att gå. Känns som att jag redan vaggar fram lite för att det ska kännas bekvämt, men jag känner mig så fånig då eftersom magen är så liten så jag försöker gå normalt när jag är ute bland folk.

På fredag ska vi tillbaka till läkaren och göra ett nytt ultraljud för att se om hon fortfarande lever, skönt att få regelbundna kollar samtidigt som det alltid känns som en stor klump i magen innan ultraljudet sätts igång och man ser hjärtat. Varje vecka får jag liksom förbereda mig på dåliga nyheter och det är väldigt påfrestande.

Träffade en annan läkare i morse också och blev sjukskriven till mitten av januari. Blev lite förvånad över att jag blev sjukskriven så länge, hade väl förväntat mig att få typ 2 veckor till bara. Men det kändes skönt. Nu vet jag att jag har tid att slappna av och bara njuta så gott det går av allt. Händer det något tråkigt så får jag ändå tid att sörja och sedan går jag väl tillbaka till jobbet lite tidigare men ändå när jag orkar.