Hos barnmorskan

Idag hade vi vårt andra besök hos barnmorskan.

Jag är så glad att vi fått en så bra BM. Hon är rätt ung och verkligen jättegullig. Känns som att man vågar fråga saker utan att känna sig dum och hon tar en på allvar.

Idag tog jag lite prover och allt såg jättebra ut. Ingen UVI, bra sockervärde, blodtryck och inga könssjukdomar, fast det visste jag ju redan såklart :)

Nästa besök som ska göras är självaste rutinultraljudet. Har inte fått ett exakt datum än då detta görs på sjukhuset och hon skulle skicka en remiss dit först. Så antar att jag får min tid om ett litet tag. Spännande. Nästa besök hos BM är inte förrän i början av januari. Känns rätt konstigt att gå så himla länge men hon sa att de inte har nästa besök förrän runt v 20 eftersom att det inte händer så mycket tills dess. Efter det så har man träff typ 1 gång i månaden.

Så nu har vi 8-10 veckor framför oss utan några som helst besök och förhoppningsvis så går allt som på räls. Funderar dock fortfarande om jag ska göra ett privat UL runt v 13. Kanske kul att kunna berätta för mina föräldrar genom att visa bilden också. Vi får se. Jag ska kolla upp lite olika ställen och priser osv.

Läsarfråga

Fick en fråga om jag har berättat för mina föräldrar än och hur de i så fall tog det den här gången.

Svaret på den frågan är nej. Jag har inte berättat för mina föräldrar och kärleken har inte berättat för sina föräldrar heller. Faktum är att jag är lite halvrädd, eller egentligen kanske mer obekväm, för att berätta det för mina. En del kanske tycker att det borde vara det lättaste och mest glädjande man kan berätta men, trots att mina föräldrar är barnkära så tycker de nog inte riktigt att det är dags för barnbarn än.

Självklart kommer de inte bli arga  eller något så men förra gången vi berättade så var det liksom inte ren glädje heller. Snarare chock och oro. Jag fick till och med en stark känsla av att mamma kände att det liksom inte riktigt passade in i hennes livsplan just nu, vilket retar mig då det är VÅRT barn och inte deras som ska födas. Alltså, jag älskar mina föräldrar men de har väldigt starka åsikter kring hur livet ska se ut.... Man ska träffa sin livspartner, gifta sig, resa jorden runt, utbilda sig, jobba några år och SEDAN skaffa barn.

Ja, det säger ju sig självt att denna planen inte direkt inkluderar en 22åring som mamma. Men med en riktigt envis dotter, som jag är, och med min starka vilja och självständighet så har nu även mamma och pappa fått tänka om lite. De var väl inte direkt beredda på att jag skulle flytta hemifrån som 18åring, förlova mig som 19åring och gifta mig som 20åring. När jag sedan valde att hoppa av universitetet för att börja jobba (helt enkelt därför att jag ville jobba ihop en bra föräldrapenning) så blev de nog lite besvikna men samtidigt tror jag att de har börjat acceptera mer och mer att jag är jag och mitt liv är mitt och det ser väldigt annorlunda ut jämfört med deras liv och jag är nöjd.

Vi väljer därför att vänta lite på rätt tillfälle, när familjen är samlad och helt enkelt då vi känner oss bekväma med att berätta. Vi väntar också av just den enkla anledningen med missfallsrisken. Jag berättar inte gärna i onödan för familjen om den gladaste nyheten vi har för att sedan behöva ringa upp och berätta att det gick fel, igen.

Vår plan är att berätta för kärlekens familj på svärfars födelsedag i början av november. Då borde vi väl vara i v 14 ungefär och det känns helt lagom. Runt där berättat vi väl även för min familj. Vi vill ju inte riskera att de råkar stöta på varandra och börja prata barnbarn och så vet bara ena familjen... Nej nej :)

Det ska hur som helst bli spännande dagen då vi väl berättar. Kärlekens familj kommer bli glada hela bunten och min familj vänjer sig säkert vid tanken på att bli morföräldrar och jag vet att de kommer älska sitt lilla barnbarn så mycket.

Provocerande planering

Satt i morse och läste gårdagens tidning och kom över en artikel som gjorde mig lite provocerad. Artikeln handlade om att det nu är trend att allt fler planerar in när barnen ska göras så att de kan födas under försommaren/tidig sommar så att båda föräldrarna kan vara hemma tillsammans hela sommaren och hur bra detta är.

Jag tappade nästan hakan när jag läste. Vad har hänt med dagens samhälle? Är vi så planeringsgalna nu så att vi till och med försöker planera in vilken månad våra barn ska födas? Alltså jag tycker inte att det är okej. Givetvis kan man ju tycka att det är praktiskt att få barn under sommarledigheten om man exempelvis är lärare eller student (då detta passar bra in med terminstarter och annat) och visst kan man ju börja försöka skaffa barn med detta i åtanke, lik väl som man kanske tycker att vissa månader redan är "fullbokade" (om man exempevlis redan har 5 födelsedagar i familjen en månad eller liknande). Men är det inte lite sjukt ändå? Varför försöka planera något som inte går att planera? Jag tycker det låter som att barnet skulle vara mer välkommet under sommaren än annars och det är ju inte sunt.

Första gången jag blev gravid skulle bebisen komma i mitten av december. Yes, tänkte jag... Så mysigt att vara höggravid under hösten med massa ljus, filtar, sopptider, och julmusik. Och tänk att få sitta och amma en tidig morgonen av enbart skenet från julgranen. Och så perfekt, bebisen föds i år och jag slipper vänta tills nästa år på miraklet. Vilken fantastiskt jul det skulle bli med en nyfödd.

Andra gången jag blev gravid skulle bebisen komma i slutet av mars. Vad fint tänkte jag, det börjar bli lite varmare och det kan säkert bli många härliga utomhuspromenader. Och lagom till sommaren så har bebisen blivit några månader och man har fått in lite rutiner så att man kanske kan njuta mer av sommaren.

Tredje gången så är ju BF 11 maj och jag tror att det blir jättebra det med. Varmt och skönt och vackert ute. Minskad risk för RSvirus och andra sjukdomar.

Alltså, vi är otroligt glada över att vi ens kan få barn och om allt nu går vägen så är, allvarligt talat, ankomstdatumet det sista jag egentligen bryr mig om. Bara barnet kommer till oss så spelar väl knappast månaden någon roll?

Jag förstår faktiskt inte argumentet heller riktigt om att det är perfekt att få barn under sommaren för då kan båda föräldrarna vara hemma samtidigt. En som föräldraledig och en som har semester. Detta fungerar väl precis lika bra att göra under våren, hösten och vintern också? Jag skulle nämligen vilja påstå att de flesta inte är styrda av industrisemestern längre utan kan mycket mer fritt välja sin semester och vet man då att man ska ha barn i oktober eller november tex så kan man ju lägga sin semester då och få en underbar höst ihop, precis lika mycket ledighet som under sommaren.

Det finns så otroligt många par som kämpar med att bli gravida så när vissa går ut med att försöka planera in sitt barnafödande då tycker jag det är provocerande. Dessutom fruktansvärt tråkigt om alla barn skulle födas under sommaren ;)

Kul att ni hänger kvar

Kul att ni läsare fortfarande är trogna och kikar in dagligen för uppdateringar. Jag ber, åter igen, om ursäkt för dåliga uppdateringar. Har halvt om halvt bott på jobbet den senaste veckan och de dagarna när jag kommit hem så har jag mer eller mindre bara ätit och stupat i säng. Att ha massa hormoner i kroppen som gör en extra trött är väl kanske inte någon hjälp direkt.

Men äntligen har jag en helt ledig dag och tänkte hinna med lite här på bloggen också.

Nu är jag inne i v 10 och jag tycker dagarna/veckorna tickar på ganska bra. Har ändå fått må ganska bra trots lite illamående på morgnen och trötthet. Igår och i natt kände jag att magen jobbade på ordentligt. Det var som tryck och sträckningar, mest på vänster sida men även lite på höger, så jag antar att livmodern expanderar lite till :) Och att sova mig igenom en hel natt utan att behöva gå upp och kissa kan jag ju bara glömma.

Lovade ju en magbild också och tänkte nu bjuda på det. Kan väl inte påstå att det har hänt sådär jättemycket än. Vissa dagar är jag mer svullen än andra och det beror väl mest på gaser och tarmar osv? Tog iaf denna bilder i morse och om inte annat så kan det ju vara en bra "före"bild. Kan också meddela att vågen fortfarande står stadig på samma ställe som för 10 veckor sedan. Känns lite skönt. Tror jag kommer lägga på mig tillräckligt de här kommande 30 veckorna :)

 

Vecka 10

Sötsugen? Nej tack

Hur har det varit med erat sötsug så här i början av graviditeten?

Jag trodde att jag bara skulle svulla i mig massa sötsaker eftersom jag normalt sett är en riktig gottegris. Brukar älska bullar, kakor, grädde, lösgodis, popcorn, tårta osv. Men konstigt nog har jag blivit som min egen motsats de senaste veckorna.

När någon föreslår en kaka, godis eller annat till fredagsmys så känns det ungefär lika lockande som en vanlig macka. Liksom inte äckligt men heller inget man direkt suktar efter en fredagkväll.

Det är såklart ingenting att klaga på egentligen men faktum är att det känns lite tråkigt. Har ju även fått inse min begränsning rent portionsmässigt, då jag mår illa om jag äter för mycket mat, och det känns som att jag tappat suget för ätbara saker helt. Jag älskar ju egentligen middagar med vänner och riktigt god, vällagad mat och en fin dessert på det. Lika så älskar jag att baka och äta olika mästerverk, men inte just nu.

Jag hoppas att detta till viss del går över för att det är som att en passion inom mig har slocknat.

Är det bara jag?

Är det bara jag som ständigt har en lite orolig känsla inom mig vad gäller graviditeten? Tycker det verkar som att alla andra som får plus på graviditetstesten blir helt lyriska och tänker att NU blir det bebis och verkar inte ha någon oro alls.

Själv har jag fortfarande lite svårt att glädjas helt för att jag oroar mig för att det lilla hjärtat ska sluta slå. Innan man passerat 12 veckor är det ju så himla mycket som kan hända och visst, man ska väl inte gå runt och oroa sig i onödan kanske men efter 2 missfall är det lite svårt att inte göra det.

Önskar att jag slapp oroa mig och bara kunde glädja mig för, vad vi vet, så ser det ju bra ut. Men jag skulle så väldigt gärna vilja höra de små hjärtljuden eller se lilla bebisen live igen för att se så att det verkar gå framåt.

Tror att jag ska försöka boka in ett ultraljud till runt v 12-13, perfekt när de kritiska veckorna är över och innan man berättat för familjen.

Någon som har något tips på hur man ska lugna sina nerver lite vad gäller detta?

Sådär ja

Kom på att det kanske är läge för en tidig magbild snart. Någon typ av "före"bild kanske? Faktum är att magen antagligen redan har blivit mer svullen av gaser/tarmar osv för jag har fått köpa nya byxor. Gjorde det för någon veckan sedan och det blev två mammabyxor. Kändes skönt med lite större kring magen men samtidigt lite konstigt att handla sådana saker redan.

Då var jag tillbaka igen efter några dagar med total bloggfrånvaro.

Var riktigt långledig förra veckan då jag var hemma torsdag, fredag, lördag och söndag vilket var MER än behövligt. Var tvungen att ta en semesterdag där på torsdagen för jag kände helt enkelt att jag inte orkade. Sedan låg jag som däckad i två dagar på soffan och gjorde knappt någonting alls. Mådde illa och var trött och hängig.

Tack och lov känns det som att illamåendet har blivit lite bättre nu. Det känns mest på morgonen innan jag har ätit och det är inte så himla farligt. Hoppas att det håller sig där och inte ökar i styrka.

Eftersom att jag blev bakflyttad 5 dagar på ultraljudet så är jag fortfarande i v 9 men tiden går ändå rätt snabbt tycker jag. Dagarna flyter för det mesta på rätt smidigt och dagar blir snabbt till veckor.

Två par sådana här byxor blev det. Ett par mörkblå, som på bilden, och ett par svarta. Så nu har jag lite att växa i. Och nu i början när inte magen är så stor så kan man liksom vika ner mudden lite. Fast jag tycker det är rätt bekvämt att ha hela mudden uppe.

Byxorna är förresten köpta på H&M.