Gott nytt år

Tänk att ni fortfarande är så många trogna läsare som kikar in här varje dag trots att jag inte skivit ett enda inlägg sedan september. Då blir ni nog lite glada nu när jag faktiskt uppdaterar idag :)

För det första är nyårsafton en väldigt speciell dag för oss sedan två år tillbaka. Då föddes Lilly. Vår fina lilla tjej som kom och lämnade oss på samma gång. Tänk att det redan gått två år. Ibland blir jag rädd att folk runt omkring glömmer. Därför är det viktigt för mig att påminna, speciellt idag. Lilly ska inte glömmas bort bara för att hon aldrig riktigt fick bli. Vi undrar så vem hon skulle ha blivit och hur våra liv skulle se ut. Vi är ledsna för att vi aldrig får veta samtidigt som vi är glada för att vårt barn slipper lidande och sorg. Vi vet att hon är på en bra och trygg plats och det hjälper. Vi ser fram emot att få omfamna henne igen när den dagen väl kommer <3

Tänk att det redan är nyårsafton. Hela 2014 har passerat, så fort. Vår lille kille har gått från att vara en hjälplös liten nyfödding till att bli en underbar liten ettåring full av energi och egen vilja. Det har varit ett fantastiskt år tillsammans med honom då vi fått se honom växa upp och jag riktigt längtar efter att få njuta av det här kommande året tillsammans med vår prins.

Jag vet att nästa år kommer bli magiskt, precis som detta året varit. Vi kommer nämligen få älska och välkomna ytterligare en bebis in i vår lilla familj. Vi längtar massvis och håller alla våra tummar och tår för att resten av tiden ska gå smidigt och bra. ♥

Paus

Sådär ja,
bloggen tar, åter igen, en liten paus. Jag är nästan aldrig här inne och skriver längre och trots att jag har försökt ge den liv flera gånger så har jag aldrig lyckats. Jag tror faktiskt inte att jag kommer tillbaka till just den här bloggen på samma sätt som förut. Jag funderar på att lösenordsskydda den eller skapa en helt ny blogg kanske möjligtvis med en något annan inriktning. Jag känner att jag antagligen vill vara lite mer sparsam med bilder på min son eftersom jag till stor del inte vet vilka som läser. Ja, det är många funderingar och tankar jag har kring detta men just nu vill jag varken lova det ena eller andra utan tar helt enkelt bara en paus.

Förlåt för att jag är så virrig och har ändrat mig typ 10 gånger, men det måste kännas rätt i hjärtat också.

Ljuva höst

Mycket utelek

Frånvaro

Wow, bloggen har, åter igen, lyst med sin frånvaro i en månad. Jag påbörjade ett inlägg för ett par dagar sedan men kom inte längre än en mening innan sonen vaknade och skrivstunden var över. Så är det jämt känns det som. Livet tuffar på och jag hinner inte riktigt med.

Mio lilla älskling är redan 9 månader och hans utveckling går i en rasande fart. Han babblar hela hela tiden. Det mesta är ju dock helt oförståeligt, men vissa saker säger han väldig tydligt, som mamma, pappa, hej och katt. Han kan två tecken i teckenspråk också, vatten och lampa. Så det är ungefär de sakerna vi pratar om här :)

Vår lille kille krypvägrar totalt men går helst varje vaken sekund om man ger honom ett finger att hålla i. Han har alltid varit stark i sina små ben så jag är väl inte helt förvånad att det verkar som att han hoppas över krypningen. Men de senaste dagarna har han börjat åla lite som en mask när han ligger ner på mage så kanske hinner han ändå krypa lite innan han lärt sig gå helt själv.

September har varit underbar, eftersom vi har varit hemma alla tre tillsammans. Det har varit underbart väder och vi har njutit av att vara en hel familj 24/7 i en månad. Men nu återgår det till vardagen igen på månad då Mattias börjar jobba igen. Men inte så mycket. Han ska vara föräldraledig en hel del under hösten så snart är vi hemma igen allihop.

Åh vad jag älskar min lilla familj :)

Ute i skogen och upptäcker...

Nu börjar hösten

För oss i vår lilla familj känns det så i alla fall. Mattias har gjort sin sista arbetsdag på ett par veckor och man kan väl egentligen säga att hela hösten/vintern kommer vara riktigt njutbar.

Vi kommer vara hemma båda två av och till under hela hösten, flytta till hus och fixa lite med det. Sedan kommer ju december och den månaden går alltid i raketfart. Och inte minst i år eftersom vi då kommer ha en liten ettåring att fira. WOW, redan ett år. Sedan jul, mellandagar, nyår och allt det där.

Idag var jag och Mio inne i stan för att köpa kläder till mig. Men som vanligt kom jag bara ut med ett par kassar till honom. Det är hopplöst, jag glider alltid över på barnavdelningen, hehe. Nåja, lite fina grejer från KappAhl och Lindex är alltid välkommet i mitt hem :)

Världens finaste gåva

För 8 månader och 7 dagar sedan hade jag lyckan att äntligen få omfamna världens mest största och finaste gåva som finns, livet. Ett nytt litet liv hade kommit till världen, ett liv som JAG varit med och skapat. En liten pojke som låg där så vacker, oskyldig, varm och mjuk. En liten minimänniska som JAG fått äran att ta hand om, se växa upp och lära om livets alla mysterier. Jag hade äntligen, efter år av längtan, blivit det som jag önskat mest i hela världen sedan jag var liten, en MAMMA.

Men att omfamna världens finaste gåva är ingen självklarhet. Alla får inte uppleva det, hur mycket man än längtar och önskar. Det kan kännas så ofattbart orättvist och man kanske bara vill kräkas på alla runt omkring som inte förstår smärtan. Okänsliga bekanta frågar med en glimt i ögat "när är det dags?" och man kanske skämtar tillbaka att "om ett par år kanske" och ler ett skevt leende samtidigt som man vänder sig bort så att ingen ser tårarna som bränner bakom ögonlocken för att man, åter igen, blivit påmind om att ens dagliga stävan, önskan och längtan fortfarande är lika ouppfylld som för flera år sedan.

Man blir besatt tillslut och det enda man tänker på är att kissa på stickor och att se flera streck på de där kisstickorna. Stora, fina magar är ju överallt. Ja, faktiskt nästa så att man tror att de där magarna förföljer en för man verkar inte kunna lyckas hitta ett enda litet gömställe där en sådan där mage inte hittar fram. Och barnvagnar med söta små bebisar, de befinner sig också precis överallt. Och det svider, något så in i bomben. Det är ju dock självklart inte deras fel att de finns och råkar befinna sig i ens närhet, men det svider inte mindre för det. Just DÅ tycker man att de ska visa lite hänsyn och hålla sig undan så man slipper se dem.

Det absolut värsta som finns ändå är väl kanske bekanta som vet hur de ska lösa "problemet barnlös". "Slappna bara av", "Ät detta", "Gör si", "Gör så", "Stå på huvudet efter samlag", "Ha samlag varje dag", "Ha aldrig samlag typ". Ja, ni fattar...

För hur mycket man än vill, önskar, väntar, längtar, äter rätt, tränar, gör si eller så, så kanske det aldrig blir ett nytt liv. Man kan aldrig, ALDRIG, ta det för givet. Vissa har förmånen, andra inte. PUNKT. Ibland går det en gång, sedan totaltstopp. Ibland två, ibland tre. Det vet man aldrig i förväg. Just därför kan man absolut aldrig ta det för givet.

För mig är varje nytt liv ett mirakel, för det är verkligen ett mirakel att så mycket går rätt och klaffar perfekt så att ett liv kan bli till. Varje barn är ett unikt, fantastiskt litet mirakel.

Jag har äntligen välsignats med ett litet mirakel som jag njuter av varje dag. En fantastisk liten person med så mycket vilja och så mycket bus men också så vansinnigt mycket kärlek. Jag drömmer om en storfamilj varje dag även om jag aldrig vet om det någonsin kommer hända. Kanske får jag uppleva fler mirakel, kanske inte. Jag hoppas, längtar, önskar och kommer göra vad jag kan...

... men jag tar det definitivt inte för givet.

Mitt mirakel 10 dagar gammal på nyårsafton. Älskade, älskade barn.

Hela huset fullt

Ja, idag har hela lilla familjen varit hemma igen, Mattias kände att han skulle ta en extra dag innan han går tillbaka till jobbet imorgon. Den här dagen har, precis som igår, varit otroligt lugn och... seg! hehe. Det brukar bli så när alla är hemma men man inte har någon energi att dra igång något. Då kliver vi nästan på varandra på den här lilla ytan av 66 kvm, men ytan känns betydligt mindre just sådana här gånger eftersom man inte direkt brukar utnyttja toaletten sådär värst mycket under dagarna, eller sovrummet för den delen. Där sover vi bara. Men imorgon är det som sagt dags för vanliga rutiner, vilket ska bli skönt. Jag och Mio ska traska in till stan och se vad för kul saker vi kan hitta på.

Nu sover båda mina grabbar och om en stund ska jag väl väcka min stora grabb för lite kvällsmys. Men jag tror att jag drar ut på ensamheten ett tag till ;)