Världens finaste gåva

För 8 månader och 7 dagar sedan hade jag lyckan att äntligen få omfamna världens mest största och finaste gåva som finns, livet. Ett nytt litet liv hade kommit till världen, ett liv som JAG varit med och skapat. En liten pojke som låg där så vacker, oskyldig, varm och mjuk. En liten minimänniska som JAG fått äran att ta hand om, se växa upp och lära om livets alla mysterier. Jag hade äntligen, efter år av längtan, blivit det som jag önskat mest i hela världen sedan jag var liten, en MAMMA.

Men att omfamna världens finaste gåva är ingen självklarhet. Alla får inte uppleva det, hur mycket man än längtar och önskar. Det kan kännas så ofattbart orättvist och man kanske bara vill kräkas på alla runt omkring som inte förstår smärtan. Okänsliga bekanta frågar med en glimt i ögat "när är det dags?" och man kanske skämtar tillbaka att "om ett par år kanske" och ler ett skevt leende samtidigt som man vänder sig bort så att ingen ser tårarna som bränner bakom ögonlocken för att man, åter igen, blivit påmind om att ens dagliga stävan, önskan och längtan fortfarande är lika ouppfylld som för flera år sedan.

Man blir besatt tillslut och det enda man tänker på är att kissa på stickor och att se flera streck på de där kisstickorna. Stora, fina magar är ju överallt. Ja, faktiskt nästa så att man tror att de där magarna förföljer en för man verkar inte kunna lyckas hitta ett enda litet gömställe där en sådan där mage inte hittar fram. Och barnvagnar med söta små bebisar, de befinner sig också precis överallt. Och det svider, något så in i bomben. Det är ju dock självklart inte deras fel att de finns och råkar befinna sig i ens närhet, men det svider inte mindre för det. Just DÅ tycker man att de ska visa lite hänsyn och hålla sig undan så man slipper se dem.

Det absolut värsta som finns ändå är väl kanske bekanta som vet hur de ska lösa "problemet barnlös". "Slappna bara av", "Ät detta", "Gör si", "Gör så", "Stå på huvudet efter samlag", "Ha samlag varje dag", "Ha aldrig samlag typ". Ja, ni fattar...

För hur mycket man än vill, önskar, väntar, längtar, äter rätt, tränar, gör si eller så, så kanske det aldrig blir ett nytt liv. Man kan aldrig, ALDRIG, ta det för givet. Vissa har förmånen, andra inte. PUNKT. Ibland går det en gång, sedan totaltstopp. Ibland två, ibland tre. Det vet man aldrig i förväg. Just därför kan man absolut aldrig ta det för givet.

För mig är varje nytt liv ett mirakel, för det är verkligen ett mirakel att så mycket går rätt och klaffar perfekt så att ett liv kan bli till. Varje barn är ett unikt, fantastiskt litet mirakel.

Jag har äntligen välsignats med ett litet mirakel som jag njuter av varje dag. En fantastisk liten person med så mycket vilja och så mycket bus men också så vansinnigt mycket kärlek. Jag drömmer om en storfamilj varje dag även om jag aldrig vet om det någonsin kommer hända. Kanske får jag uppleva fler mirakel, kanske inte. Jag hoppas, längtar, önskar och kommer göra vad jag kan...

... men jag tar det definitivt inte för givet.

Mitt mirakel 10 dagar gammal på nyårsafton. Älskade, älskade barn.