En månad

För ett par dagar sedan hade det gått 4 veckor. Nu känns det som att vi nått ytterligare en milstolpe, en månad. 31 december 2012 - 31 januari 2013. Låter som att det gått lång tid, ett år ungefär när man skriver ut det så, men bara en ynka månad. Samtidigt känns denna månad som en lång sådan.

Kvällen till ära har jag ätit massa onyttigheter, tittat på film och tyckt lite synd om mig själv. Sedan förlossningen har jag gått upp 4 kg, ett kg i veckan med andra ord. Bara det talar väl för sig självt om hur jag verkligen mått den senaste tiden?

Nu är det inga restriktioner längre angående sex, bad, tamponganvändande eller träning. På måndag sätter jag igång och springer. Nu har jag haft en månad att riktigt gå ner mig i delikatesser och liknande så det är dags att vända cykeln och bli "normal" igen. Vill helst inte ligga på 20 kg övervikt redan innan, om jag nu skulle ha förmånen att någonsin bli gravid igen.

Lyfter på hatten och tackar för mig efter ett, åter igen, underbart positivt inlägg. Suck.

4 veckor sedan

Idag var det exakt 4 veckor sedan Lilly föddes. Det känns konstigt.

Tänk att det var 4 veckor sedan jag hade den där fina magen, 4 veckor sedan jag kände någon leva inom mig, 4 veckor sedan min graviditet tog slut likaså ett litet liv.

Min kropp är tillbaka i det normala igen, nästan helt. Jag har inte ont i ryggen, kan röra mig fritt, har inga blödningar eller smärtor kvar från förlossningen och det där med ömma bröst och hormoner är då ett minne blott.

Det enda som egentligen saknas nu för att vara helt återställd är väl att den kvinnliga månadscykeln ska komma igång igen. Det kan ta upp till några månader, men vanligt är väl att den kommer tillbaka efter 4-5 veckor såhär efter ett avbrytande. På ett sätt kommer det kännas skönt när den väl kommer, för då kommer kroppen få chans att verkligen rensa ut allt, samtidigt som det är det sista lilla som jag har kvar av att allt inte är som vanligt. Konstigt va hur man kan hänga kvar vid något så simpelt.

Njuter av vintern

Ja, hur konstigt det än må låta, för jag hör många säga raka motsatsen, men jag njuter faktiskt till fullo av vintern. Att komma ut varje dag till ett vackert snölandskap. Att sträcka ut tungan och fånga fallande flingor, att hänga ut mat till små fåglar som blir ständigt återkommande gäster på vår balkong, att höra det där knastrande ljudet under skorna när man går, att komma hem efter en kylig dag ute och få dricka något varmt. Ja, sedan allt som brukar höra vintern till så som advent, lucia, jul, nyår och mellandagsrea ;)

Okej, jag kan väl inte direkt påstå att jag njöt särskilt mycket av första halvan av vintern, d.v.s november/december. Men januari har, trots omständigheten, varit en bra månad. Att jag tycker att vintern är mysig hjälper nog. Hade det varit mitt i sommaren hade jag nog känt mig mer tvingad att åka iväg på utflykter, bad, sol, picknick och liknande. På vintern känns det mer okej att vara hemma i soffan, framför en bra film med lite gott att äta. Det är jag tacksam för.

Jag hoppas snön håller i sig lika länge som kylan vill stanna. För snöblask är inte ens jag särskilt förtjust i. Vill helst ha mycket snö hela tiden, det lyser upp så fint och jag blir så glad av att se barnen i området åka pulka och bygga snögubbar, lyktor och grottor.

Hur som helst, jag ser mycket charm i alla årstider och när våren, sommaren och hösten kommer så hoppas jag verkligen att jag njuter till fullo. Och när det åter igen blir vinter så hoppas jag att jag kan blicka tillbaka på år 2013 med ett leende. Så snälla år, ge mig ett bra sådant.

Omtanke

Idag på jobbet fick jag en jättefin Orkidé av mina kollegor som en liten "plåster-på-såret" gåva. Blev jätteglad och tyckte det var så omtänksamt av dem.

På vägen hem idag kände jag att det blev lite sorgset. Med blomman i hand började jag tänka på orsaken till varför jag satt med just den där och då. Jag tog upp lite bilder som jag har sedan förlossningen på mobilen och det tog inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började tåras. Kände tur sorgligt det i mellan åt känns att ha förlorat vår lilla tjej. Undrar så om hennes lilla hjärta fortfarande hade slagit och undrar hur hon hade blivit om hon hade kommit till oss.

Jag vet att om jag hade ställts inför liknande beslut igen så hade jag valt att låta naturen ha sin gång till 100%. Känner mig ibland som en hemsk människa som valde att avbryta. Särskilt när jag tittar på kort av en vacker liten tjej med söta fötter, händer och drag av mig själv i det lilla ansiktet. Fruktansvärt. Även om jag vet innerst inne att hon inte hade någon chans och att jag inte gjorde det enkelt för mig. För det var absolut inte för min egen skull, utan för hennes.

Jag saknar så, men längtar samtidig efter något nytt. En väldigt konstig blandning av känslor. Ibland kan det kännas som att det är för tidigt att "gå vidare", längta efter ett nytt barn osv. Men jag vet inte, där är jag också blandad i mina känslor. En sak är dock säker, hon kommer alltid vara ihågkommen, även om vi lyckas få många barn till.

Alltid ihågkommen

Bröllopsplanering

Idag kommer min vän hit som är nyförlovad. Till sommaren blir det bröllop och det ska bli så hejdundrans kul. Det är så fint med bröllop. Den där kärleken och glädjen. Speciellt kul är det ju såklart när det är en nära vän som ska gifta sig. Tänker tillbaka på min egen dag och hur fint, fridfullt och lyckligt det var.

Om en stund kommer hon hit och då ska vi sätta oss ner och planera flitigt. Det är ju så himla mycket att tänka på så det kan vara bra att planera med någon som redan varit där. Faktum är att det är mycket roligare att planera någon annans bröllop än sitt eget. För innan sitt eget bröllop är man så stressad, nu behöver jag inte vara det utan kan finnas där som stöd, råd och vägledning när det önskas.

Leve äktenskapet, kärlek och bildandet av nya familjer.

Saknar, önskar och längtar

Var hemma hos min svägerska idag med två små barn. Även om det var väldigt trevligt så var det nästan att jag åkte med tårar i ögonen där ifrån.

Blev påmind om vår egna lilla Lilly som aldrig fick möjligheten att bli en del av vår familj. Blev påmind om hur kämpig den sista tiden varit och hur mycket jag verkligen hade önskat och hoppats på henne.

Det är svårt att förklara men det finns verkligen ingenting som jag önskar mer i hela världen än att få bli mamma. Ibland när jag får frågan om vad jag vill bli "när jag blir stor?" så säger jag "mamma". "Ja ja", brukar jag då få till svar. "Men vad mer?". Men då förklarar jag att det är just DET jag vill med mitt liv. Jag kan absolut inte tänka mig en bättre sysselsättning under min yrkesverksamma tid. Att få tid till mina egna barn, hitta på roliga aktiviteter, ta hand om hemmet. Man kan väl helt enkelt säga att jag rätt och slätt vill bli en hemmafru, fast med betoning på att spendera tid med barnen. Att få se mina barn växa upp, att ge de uppmärksamhet och tid. Att finns där som stöd när de blir äldre och att vara närvarande i allt.

När hemska saker hänt under mina graviditeter har det såklart varit fruktansvärt, precis som det givetvis är för vem som helst som blir av med något önskat. Men det har för mig inte bara varit en förlust av barn utan även en förlust av min framtida sysselsättning på något vis. Hela situationen är väldigt känslomässigt laddad för mig för att "idyllen" om att skaffa barn, vara hemma i måååååånga år och bli den bästa mamman jag någonsin kan bli har varit med mig i många år och nu, när jag äntligen har den perfekta maken, åldern inne och rätt tid i livet så vill det inte.

Önskar så att jag inom ett par år har några söta små knoddar hemma, för jag längtar så otroligt.
Så idag är saknaden efter Lilly väldigt stor. Önskan och längtan efter en liten blir nästan för jobbig att bära. Det värker lite i hjärtat när man ser många andra lyckliga familjer.

Tiger myser och vaktar Lilly i magen

Tomt

Ja, tomt är precis vad det är i mitt lilla huvud. Har de senaste dagarna inte känt att jag egentligen haft något vettigt att skriva på bloggen. Känns så konstigt att gå från ha massvis att skriva om varje dag till att helt plötsligt inte ha något mer att säga. Kanske kommer skrivarglädjen tillbaka om ett tag? Tills dess kanske det helt enkelt får vara lite tyst här, för vem vill läsa om strunt egentligen? Inte jag i alla fall.