Dagen D

Om ca en halvtimma sätter vi oss i bilen och åker till förlossningen. Känns fruktansvärt men just nu kan jag knappt bärga mig tills det är över. Vet inte om det är p.g.a nervositet, dålig sömn, hormoner eller lite av varje men gårdagen var fruktansvärd. Jag pendlade mellan sängen, soffan och toaletten. Så fort jag kände mig sugen på att äta eller dricka något så kom det upp igen. Fick inte behålla NÅGOT under hela dagen. Tillslut tog jag en skål till soffan som jag kunde spy i istället för jag orkade inte springa till toaletten hela tiden. Mot kvällen var jag så hungrig så magen värkte och försökte äta två knäckebröd som verkade få stanna kvar. Glad i hågen gjorde jag mig i ordning för att sova med lite mat i magen men efter lite gråt mot Ms axel när vi packade väskan gjorde att även de kom upp igen.

Vaknade upp utsvulten idag men kunde inte förmå mig att ta något annat än ett glas apelsinjuice, som ca 10 minuter senare kom upp den med. Känner mig totalt utpumpad på energi då magen är helt tom sedan typ 36 h tillbaka. Att genomgå en förlossning idag är ungefär det sista jag känner att jag egentligen orkar. Att bara orka ta sig igenom kräkmaraton i soffan är liksom illa nog. Att dessutom föda barn och orka bearbeta den sorgen känns helt enkelt bara för mycket. Men har jag något val? Nej!

Därför kan jag nu knappt bärga mig tills den här dagen är över. Tills jag slipper må illa, kräkas, inte kunna sova, ha ont och fatta massa tråkiga och jobbiga beslut. Imorgon lär jag väl vara helt utslagen och bara gråta hela dagen, men åtminstone så är då det här eländet över och jag hoppas HOPPAS att jag aldrig mer behöver vara med om något sådant här (och ingen annan för den delen heller. Tyvärr vet jag att många andra kommer genomgå detta också, till er skänker jag min djupaste sorg och min starkaste styrka.)

Avbrytandet är påbörjat

Ja, idag var dagen som jag fruktat men ändå vetat skulle komma. I morse kändes det okej men när vi klev in i väntrummet på sjukhuset kändes det lite som döden faktiskt. Det var några andra par där som antagligen visserligen har någon form av komplikationer men de såg ändå glada och förväntansfulla ut. En kvinna måste ha varit höggravid och en annan satt med en bola dinglandes på magen och såg stolt ut. Ett annat par såg trött ut men när barnmorskan kom ut så skulle de tydligen lyssna på bebisens hjärtljud så det verkade ändå vara okej. Och så var det ju vi, vi som skulle avbryta. När vår barnmorska hämtade oss såg hon så himla sorgsen ut så jag blev också lite nedstämd. Det var lite känslan av att vara på begravning.

Sedan berättade hon lite kort vad som skulle hända och sedan hämtade hon tabletten. Det tog kanske 2 minuter för henne att hämta den och jag grät hela den tiden, Mattias också. Det blev så påtagligt och på något sätt blev det ingen återvändo och början på slutet. När hon kom kände jag att jag inte ville ta den men jag gjorde det snabbt, som om det skulle bli lättare då? Det var det i vilket fall som helst inte. Vi fick sitta kvar en halvtimma för att se till så att jag inte kräktes upp tabletten och vi grät och höll om varandra den tiden.

Så nu var det gjort. Nu har jag startat processen som gör att vi måste ta farväl av vår lilla tjej för alltid. Vet inte riktigt om jag ångrar mig nu. Även om det ändå är kört. Hade kanske varit bättre att bara låta naturen ta hand om det för jag står nästan inte ut. En ynka dag har vi kvar tillsammans som det är nu, sedan ska hon ut. Jag vill inte, jag önskar att jag slapp. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden eller knäppa med fingrarna så hon blev frisk. Men det kan jag inte.

Gick sedan runt i några butiker för att hitta filten som jag ville ha till henne och tillslut hittade jag en som jag tyckte dög. En rosa, Newbie. Den var sådär mjuk och go som jag hade föreställt mig att den skulle vara. En sådan där skönt filt att lägga kinden mot. Hon kommer vila mysigt i den.

Jag försöker att se lite ljus på andra sidan. Att det här snart är över och att man kanske, på något vis, kan gå vidare med livet. Men just nu ser jag inget som helst ljus i det här. Det är faktiskt bara tragiskt och mörkt.

Tack

Får inte glömma att sända er alla fina läsare ett stort TACK. Tack för alla era snälla, uppmuntrande och stödjande kommentarer. Jag har varit så dålig på att svara er alla personligt och hoppas på lite bättring när saker och ting lugnat ner sig. Men jag blir jätteglad för era kommentarer. Det ska ni veta :) Så många, varma kramar till er.

Godkänd

Ja, då kom det där telefonsamtalet som bekräftade att avbrytandet blir godkänt. Även om jag visste att det skulle bli så och nu är inställd på det så var det ändå en liten del av mig som blev besviken. Nu är det verkligen ett faktum och även om det är till det bästa för alla så gör det inte saken bättre, lättare eller mindre plågsam.

Imorgon kl 11 tas första tabletten och kl 8.15 på måndag ska vi vara på specialistförlossningen. Känns rätt overkligt. Jag, på förlossningen nu? Det skulle ju inte bli av förrän i maj. Jag känner mig absolut inte förberedd. Jag har liksom inte hunnit läsa på något om att föda än, det skulle ju komma långt senare. Förhoppningsvis fungerar kroppen som den brukar göra i mångt och mycket, den styr sig själv. Kommer väl få lite mer information imorgon när jag tar tabletten och får träffa en barnmorska.

Mitt störa orosmoment just nu är dock vår lilla kattunge. Vi skulle tydligen räkna med att få stanna över natten på förlossningen. Jag tycker det känns väldigt mycket för länge att lämna vår kelsjuka älskling hemma ensam i över 24 h. Egentligen blir det nog inga problem för vi fyller ju på med extra mat och vatten innan vi åker såklart. Men det är just det där med ensamheten som inte känns helt bra. Han har aldrig varit lämnad ensam över natten förut. Om vi har tur och allt går snabbt och smidigt så får vi dock åka hem på kvällen/natten och då blir han ju inte ensam lika länge. Nåväl, det går nog bra och OJ så glad han kommer bli när vi kommer hem. Han är som en liten hund som alltid möter oss i dörren och blir helt till sig. Vill bli klappad, buren och pussad på. Är för övrigt så himla glad att vi har honom nu när saker och ting blev som det blev. Nu har jag åtminstone någon att ta hand om, gosa med och ge lite kärlek till.

Tänkte köpa en liten fin filt att vira in vår lilla tjej i också. Vill att hon ska ligga bekvämt och fint och att hon ska ha med någonting från oss. Vet inte riktigt vad för typ av filt än. Men det blir nog någon liten babyfilt. Mjuk och go.

Dags att börja ta farväl

Sista magbilden vecka 21

Ja, idag fick vi se vår lilla tjej på ultraljudet för sista gången. När läkaren tog bort dopplern från magen och skärmen blev helt tom var det nära att tårarna kom. Sista gången vi får se det lilla hjärtat slå.

Sedan fick vi träffa en kurator som hjälpte oss att skicka in pappret till Socialstyrelsen och imorgon bör godkännandet komma. Innan man fått ett godkännande får man ju inte sätta igång förlossningen, men eftersom man vet att det kommer att bli godkänt så kunde vi ändå sätta ett preliminärt datum för igångsättningen. Det blir på måndag, den 31 december, självaste nyårsafton. På ett sätt kändes det värdelöst att behöva föda och gå igenom det här hemska på nyårsafton, samtidigt som det är skönt att det snart är över OCH att det faktiskt blir detta året. Mentalt blir det lite skönt att liksom kunna lämna allt det hemska kvar år 2012 och börja 2013 med något nytt. Jag tvivlar dessutom på att jag hade kunnat njuta av ett firande av nyår i vilket fall som helst.

På lördag får jag komma in och ta den första tabletten och idag fick jag klart för mig att det INTE är en tablett som ser till att bebisen dör, TACK OCH LOV. Utan det är en tablett som ska hjälpa kroppen att förstå att graviditeten ska avbrytas. Liksom mjuka upp lite och så, det som kroppen normalt sätt sköter själv innan själva förlossningen kommer igång. Sedan frågade jag när barnet dör om den inte gör det i samband med att man tar tabletten och kuratorn berättade att bebisarna brukar dö när de är på väg ut för att de är så små så de klarar inte av att födas. Men det händer också att de föds och det finns livstecken och då får man helt enkelt bara vänta ut att de ska dö. När jag tänkte på det hemska att vår lilla tjej kanske föds och faktiskt LEVER och får dö ensam och naken i en liten rondskål så mådde jag nästan illa. Hur fruktansvärt är inte det?

En sjuksköterska berättade i DN hur det kan gå till. ”Vi får inte göra någonting alls, det är det som är problemet. Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”.

Om det mot förmodan skulle hända att hon föds och fortfarande lever så kommer jag be om att få hålla henne tills hon dör. Jag vill inte att hon ska vara ensam, naken och få självdö i någon himla skölj. För mig/oss är hon ändå vår lilla tjej som har ett hjärta som slår, vår lilla bebis. Hur skulle vi kunna göra annat än att vira in henne i någon handduk och låta henne somna in i famnen?

Usch, det är så hemskt allt det här. På lördag, när jag tar första tabletten, så ska jag få träffa någon barnmorska som berättar mer exakt vad som kommer ske och vad jag ska tänka på osv. Jag vet inte om det kommer finnas möjlighet att göra fot/handavtryck för vår lilla tjej är ju så svullen så det kanske inte finns något som ser ut som en hand/fot. Men OM det går så vill jag det. Jag tänkte förbereda något fint papper att ta med och sedan ska jag köpa ett litet minnesalbum där vi ska ha kort på henne och avtrycken och ja, helt enkelt det som går att få i minnesväg. Även om det kommer kännas jobbigt just där och då vet jag att jag kommer vilja ha så mycket det bara går senare i minnesväg.

Hennes små rörelser har blivit färre och färre de här senaste dagarna och varje gång jag känner henne så undrar jag om det är sista gången. Jag hoppas att jag får känna henne några gånger till innan det är över.

Juldagen

Jaha, då var det snart dags att åka iväg på julfirande nr 2, hos svärföräldrarna denna gång. Potatisgratängen står i ugnen och strax ska vi slå in lite klappar och göra oss fina. Det blir trevligt att träffa andra halvan av familjen idag.

Förhoppningsvis blir det en rätt lugn dag. Fick ett litet bakslag igår kväll/natt, gråtattack för att vara helt exakt. Började tänka på allt som vi inte kommer få uppleva nu under hela nästa år och hur annorlunda (eller egentligen inte annorlunda alls) vår vardag kommer vara gentemot vad som skulle bli. Tillbaka till jobb, skola. Tidiga morgnar, långa dagar på jobbet, inte lediga helger, lite fritid, ingen bebis, ingen mammaledighet.

Lillan i magen verkar vara trött. Har inte känt så mycket kickar igår och idag. Undrar om hon vet att vi gett upp hoppet om henne och kanske har hon själv också gett upp nu?

Ja, hur som helst så höll mina tankar mig vaken till ca 1.30 så jag är lite trött idag, men det är okej. Jag måste faktiskt inte vara på topp just nu och det är skönt att det är så. 

Julafton

GOD JUL

till er alla fina läsare som troget följt oss de här veckorna när vi kämpat på. Jag hoppas verkligen att ni får en fantastisk julafton och får njuta av den här sista veckan på året innan det är dags för år 2013 då jag vet att många av er väntar era små fina bebisar.

Jag fick ett underbart presentkort av M idag på 60 minuters mammamassage, tyvärr kommer jag inte behöva just mammamassagen men M hade redan kollat upp om det var okej att byta om något skulle hända och det var det. Så 60 minuters helkroppsmassage ska jag boka in i början på nästa år, när allt är över. Det kan jag gott förtjäna och det ska bli SÅÅÅ underbart, riktigt längtar!

För drygt en vecka sedan smälte all vår snö bort och jag trodde att det som vanligt skulle bli en fesljummen julafton utan riktigt julkänsla men väderkungen lyssnade på mina önskningar och igår satte det igång att snöa och snöa och snöa och snöa, ja, det snöade hela dagen och hela natten och det blev MASSA snö. Så jag kan glatt meddela att vi faktiskt får en vit jul i år :)

Dagen till ära färgar jag håret också, riktigt rött och fint. Känns så skönt med lite nytt och fräscht. Lite som att få en ny start på något sätt. Ska bli spännande att se hur hormonerna reagerar på detta, he he. Nä, men det blir nog bra :) Nu ska jag skölja ur färgen och göra mig fin innan vi beger oss till min familj för julmys. Det blir nog inte en så dum dag idag trots allt :)  

PS, vet inte varför texten blev så konstig idag med så stora mellanrum. Jag har inte ändrat några inställningar. Nåväl, hoppas ni kan läsa trots allt ;)