Japp, då börjar vi gå plus på dagarna igen, inte helt oväntat såklart men segt som tusan ändå. Min kropp har totalt förfallit nu. Jag har SÅ ont hela tiden. Det känns som att min rygg ska gå av, min svank är helt galen, som ett stort hål rakt in i ryggen bara, AJ!
Efter lunch har vi tid hos bm. Det ska bli skönt att få komma dit idag och lyssna på hjärtljuden och bara prata av sig lite. Har ju haft lite extra besvär den här senaste veckan så det blir skönt att få klaga av sig lite. Hon pratade också sist om att vi kunde göra en hinnsvepning idag så jag hoppas att jag är tillräckligt mogen för att det ska funka. Gjorde aldrig någon med Mio men jag har ju hört att det kan ha effekt, så hoppas på det.
I övrigt så ringde hon mig igår för att fråga en sak och hon berättade samtidigt att hon både ringt och skickat remiss till sjukhuset för att jag ska få komma på ett tidigare bedömningssamtal om igångsättning. De hade tydligen inte ringt tillbaka då men hon hoppades att de hade gjort det tills vårt besök idag så det håller vi också tummarna för.
Annars händer det inte mycket. Jag är väldigt tacksam att Mattias började sin semester igår. Jag hade helt enkelt inte pallat med utan hans hjälp. Jag har för ont helt enkelt. Stackars Mio som haft en så tråkig mamma de senaste veckorna :( Men det känns bättre nu när Mattias är hemma och kan leka och ta ut honom på cykelturer osv. Min lille lille älskling som blir storebror när som helst.
onsdag 22 juli 2015
måndag 20 juli 2015
BF idag
Och så var vi i mål. Känns otroligt skönt men samtidigt frustrerande att inget hänt än. Jag kan gott tycka att det kunde få vara min tur att få föda ett par dagar i förväg den här gången, men icke.
Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.
Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.
Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.
Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.
Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.
Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.
Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.
Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.
Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.
Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.
 |
| Tog en bild i förbifarten idag mitt i huvudvärken. Det är nog därför jag ser så himla glad ut ;) Men BF-magen måste ändå dokumenteras tycker jag :) |
söndag 19 juli 2015
Nästan i mål
Ja, det måste man väl ändå få säga såhär dagen innan BF. En del av mig hade verkligen hoppats på att den här bebisen skulle vara ute nu, fast innerst inne visste jag väl ändå att det inte skulle ske. Men nu är det nära. Förhoppningsvis inte mer än ett par dagar. Om man utgår från mitt första ultraljud så har jag redan gått över tiden med 8 dagar. I kroppen känns det som att det skulle kunna stämma. Den här senaste veckan har min kropp totalt rasat ihop. Jag har SÅ ont överallt. Precis samma känsla som kom efter BF förra graviditeten.
Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.
Kära nån vad spännande det känns. ÅH vad vi längtar. Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja lite att vi bara har några få dagar kvar tillsammans med BARA Mio. Min lille kille ska redan få bli storebror. Jag tror dock att det kommer gå kanon och de kommer nog växa upp och ha jätteroligt ihop, Så jag är väldigt glad för att det kommer en liten bebis nu ändå :) Och jag känner mig väldigt redo för att ta emot ett till barn till vår familj. Så underbart och fantastiskt.
Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.
Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.
 |
| Dagens mage. Nu är jag redo. |
Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.
tisdag 14 juli 2015
Vaken natt
Ja, jag sitter vaken och kan inte sova. Mitt bäcken strejkar så det gör bara ont att ligga ner. Dessutom verkar lillan, som varit lugn hela dagen, vaknat till liv så hela magen spänner och åker omkring vilket gör ont och är obehagligt så det gör det hela ännu mer omöjligt att kunna slappna av.
Nätterna just nu är mest ångest. Jag vet att jag inte får sova och att jag bara kommer ha ont under natten. Jättejobbigt att känna så.
Det hugger och sticker lite ibland i typ livmodertappen men det sker alltid i samband med att hon rör på sig så hon kommer väl bara åt någon nerv eller borrar sig ännu mer ner.
Jag har i alla fall fortfarande inga tecken på att en förlossning skulle vara nära. Ska till bm imorgon och egentligen hade jag gärna blivit undersökt för ett se om något hänt och fått en hinnsvepning, men jag får nog vänta tills jag gått en vecka över tiden.
Nätterna just nu är mest ångest. Jag vet att jag inte får sova och att jag bara kommer ha ont under natten. Jättejobbigt att känna så.
Det hugger och sticker lite ibland i typ livmodertappen men det sker alltid i samband med att hon rör på sig så hon kommer väl bara åt någon nerv eller borrar sig ännu mer ner.
Jag har i alla fall fortfarande inga tecken på att en förlossning skulle vara nära. Ska till bm imorgon och egentligen hade jag gärna blivit undersökt för ett se om något hänt och fått en hinnsvepning, men jag får nog vänta tills jag gått en vecka över tiden.
fredag 10 juli 2015
Hugg och stick
Idag har jag känt mig annorlunda i kroppen. Jag kan inte säga vad, bara annorlunda. Lillan har varit väldigt aktiv, alltså rätt extremt och jag har haft lite sammandragningar när jag pysslat i trädgården. Eller så har jag haft massa sammandragningar och mindre rörelser. Tycker det är svårt att avgöra nu vad som är sammandragning och vad som är fosterrörelser. Men inget har gjort ont eller så, bara känt att det liksom spänt till.
Så för ett par timmar sedan nu började det hugga och sticka som vid livmodertappen. Lillan är helvild och bökar runt massa samtidigt som jag tror att magen också blir hård ibland. Men det är som sagt svårt att avgöra när det rör sig så mycket. I alla fall. Det har fortsatt att sticka och hugga i tappen hela kvällen. Det känns precis som när bebisen borrar sig ner och fixerar sig, bara att jag vet att hon redan är fixerad sedan en vecka tillbaka. Så man undrar ju lite vad som händer där inne?
Jag tror definitivt inte något är på gång just nu. Men jag undrar om och hoppas att det här är någon typ av förberedelse och att det faktiskt kanske kommer igång naturligt den här gången. Spännande är det i alla fall.
Så för ett par timmar sedan nu började det hugga och sticka som vid livmodertappen. Lillan är helvild och bökar runt massa samtidigt som jag tror att magen också blir hård ibland. Men det är som sagt svårt att avgöra när det rör sig så mycket. I alla fall. Det har fortsatt att sticka och hugga i tappen hela kvällen. Det känns precis som när bebisen borrar sig ner och fixerar sig, bara att jag vet att hon redan är fixerad sedan en vecka tillbaka. Så man undrar ju lite vad som händer där inne?
Jag tror definitivt inte något är på gång just nu. Men jag undrar om och hoppas att det här är någon typ av förberedelse och att det faktiskt kanske kommer igång naturligt den här gången. Spännande är det i alla fall.
torsdag 9 juli 2015
Liten uppdatering
Nu har det gått flera veckor igen och ingen uppdatering från min sida. Faktum är att jag inte ens varit inne och kikat på bloggen över huvud taget. Jag har nog känt mig ganska trött på graviditeten rent allmänt så det har varit skönt att slippa tänka extra mycket genom att skriva om den.
Men nu mina vänner är det allt dags för en liten uppdatering va? :)
Kan ni tänka er att jag bara har 11 dagar kvar till BF? När jag läser det så känns det jättekonstigt. Så nära men fortfrande ändå så långt bort. Jag kan fortfarande inte helt släppa tanken på att jag tror att jag fått fel bf-datum och enligt mitt 11veckors ultraljud skulle bf vara om 2 dagar. WOW, det låter både bättre och känns bättre. Men vi får väl se. Bebisen kommer nog närmare den 20 än 11 i alla fall.
Men hur som helst. Såhär i vecka 39 roar jag mig med att försöka alla möjliga knep för att få igång det hela. Precis lika effektlöst som när jag väntade Mio och lovade mig själv att jag inte skulle hålla på såhär nästa graviditet. Men jag är SÅ färdig med att vara gravid och jag har ont och är sjukt trött så då sitter man trots allt här igen och försöker. Och försöka kan man ju göra hur mycket man vill. Det händer ändå ingenting ;)
Inga förvärkar den här gången heller, ingen slempropp eller något annat som skulle vara en indikation på att bebisen kanske är på G inom det närmsta i alla fall.
Den 4 augusti blir det igångsättning om ingenting händer innan dess. Det gör mig både frustrerad och ledsen av att tänka på det. Det känns inte rättvist någonstans om jag ska behöva gå över så mycket igen. Jag tycker gott och väl att det kan vara min tur nu att bara få lite smidighet och få en julibebis. Men men, ingen ide att tänka på det nu. Det är ju trots allt 1,5 vecka kvar tills bf och hela 3 veckor kvar av juli. Mycket kan hända.
Vi hade en riktigt fin sommarvecka här i början av juli, men det var allt, Nu är vi tillbaka till 15 grader och regn igen. Deprimerande värre att inte ens få njuta av lite varma dagar när man går i väntans tider. Jag hade velat kunna gå ut med Mio och leka i shorts och t-shirt och äta picknick på altanen. Istället sitter vi instängda i huset och väntar ut regnet och dagarna känns långa.
Om 1 vecka börjar Mattias sin semster och ni anar inte mycket jag längtar. Vi kommer ha så vansinnigt mysigt här i väntan på bebisen. Det ska bli underbart att slippa vara själv hela dagarna och bära bära bära och slita med Mio som absolut inte vill ligga still vid blöjbyte, påklädning eller tandborstning. Alla de sakerna är en stor kamp varje dag och jag jobbar mig svettig varje gång. Det ska bli så skönt att kunna få vila när jag vill och inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte orkar sitta och leka massa på golvet längre. Och framför allt ska det bli så mysigt att vi kan hitta på roliga saker om dagarna så att tiden går fort. Men en vecka till får jag allt härda ut här hemma.
Jag kanske ska försöka blogga lite flitigare så att både ni och jag har något att se fram emot om dagarna? :)
Men nu mina vänner är det allt dags för en liten uppdatering va? :)
Kan ni tänka er att jag bara har 11 dagar kvar till BF? När jag läser det så känns det jättekonstigt. Så nära men fortfrande ändå så långt bort. Jag kan fortfarande inte helt släppa tanken på att jag tror att jag fått fel bf-datum och enligt mitt 11veckors ultraljud skulle bf vara om 2 dagar. WOW, det låter både bättre och känns bättre. Men vi får väl se. Bebisen kommer nog närmare den 20 än 11 i alla fall.
Men hur som helst. Såhär i vecka 39 roar jag mig med att försöka alla möjliga knep för att få igång det hela. Precis lika effektlöst som när jag väntade Mio och lovade mig själv att jag inte skulle hålla på såhär nästa graviditet. Men jag är SÅ färdig med att vara gravid och jag har ont och är sjukt trött så då sitter man trots allt här igen och försöker. Och försöka kan man ju göra hur mycket man vill. Det händer ändå ingenting ;)
Inga förvärkar den här gången heller, ingen slempropp eller något annat som skulle vara en indikation på att bebisen kanske är på G inom det närmsta i alla fall.
Den 4 augusti blir det igångsättning om ingenting händer innan dess. Det gör mig både frustrerad och ledsen av att tänka på det. Det känns inte rättvist någonstans om jag ska behöva gå över så mycket igen. Jag tycker gott och väl att det kan vara min tur nu att bara få lite smidighet och få en julibebis. Men men, ingen ide att tänka på det nu. Det är ju trots allt 1,5 vecka kvar tills bf och hela 3 veckor kvar av juli. Mycket kan hända.
Vi hade en riktigt fin sommarvecka här i början av juli, men det var allt, Nu är vi tillbaka till 15 grader och regn igen. Deprimerande värre att inte ens få njuta av lite varma dagar när man går i väntans tider. Jag hade velat kunna gå ut med Mio och leka i shorts och t-shirt och äta picknick på altanen. Istället sitter vi instängda i huset och väntar ut regnet och dagarna känns långa.
Om 1 vecka börjar Mattias sin semster och ni anar inte mycket jag längtar. Vi kommer ha så vansinnigt mysigt här i väntan på bebisen. Det ska bli underbart att slippa vara själv hela dagarna och bära bära bära och slita med Mio som absolut inte vill ligga still vid blöjbyte, påklädning eller tandborstning. Alla de sakerna är en stor kamp varje dag och jag jobbar mig svettig varje gång. Det ska bli så skönt att kunna få vila när jag vill och inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte orkar sitta och leka massa på golvet längre. Och framför allt ska det bli så mysigt att vi kan hitta på roliga saker om dagarna så att tiden går fort. Men en vecka till får jag allt härda ut här hemma.
Jag kanske ska försöka blogga lite flitigare så att både ni och jag har något att se fram emot om dagarna? :)
 |
| Bjuder på en bild tagen för ca 2 veckor sedan på en varm och skön sommardag. Jag och mina två barn på en och samma bild <3 |
onsdag 17 juni 2015
Hallå
Nu har det gått flera veckor sedan jag uppdaterade sist, nästan en månad faktiskt. Man kunde ju nästan tro att jag har gått och fött barn eller något men till min stora lättnad men också lite besvikelse kommer jag inte med några sådana besked.
Jag vill ju absolut inte såklart att bebisen ska födas FÖR tidigt, bli prematur, få ligga i veckor på neonatal och få en tuff start i livet. Samtidigt kan inte en del av mig bara önska att det typ ska sätta igång snart, därav den lilla besvikelsen. Faktum är att jag är inne i v 36 nu (35+1) och jag känner på allvar att jag GÄRNA vill att det hela sätter igång när Mattias har en veckas semester med start den 26 juni. Men det kommer ju såklart aldrig hända :(
Så okej, ni förstår att jag börjar bli rejält trött på att vara gravid nu. Mitt största hinder just nu är definitivt foglossningen. Jag måste ändå säga att jag tycker att den varit lite snällare mot mig än med Mio, där kom den i full kraft tidigare, men NU har jag ont, väldigt ont. Det går såklart lite upp och ner och vissa dagar är bättre än andra, men det är väldigt frustrerande när en liten promenad med vagnen till affären och lätt hushållsarbete blir för mycket för kroppen. Det är väldigt svårt med tanke på att vi ändå har en liten son också på nästan 1,5 år som kräver sitt. Han är visserligen duktig på att knata runt själv här hemma om dagarna, men han är fortfarande väldigt liten och kräver mycket närhet och kärlek vilket ändå resulterar i en hel del bärande. Det är frustrerande att inte orka sitta ner på golvet och leka med Mio mer än ett par minuter innan kroppen strejkar och det är frustrerande att jag ibland har så ont så att vi inte kommer ut. Jag får väldigt dåligt samvete över det ibland även om jag försöker tänka att de dagarna (som trots allt inte är särskilt många) får vara så. Han överlever det och det är inte hela världen egentligen.
Så förutom foglossningen lider jag väl mest av trötthet. Det beror nog mest på att jag verkligen slarvat med mina järntabletter, men igår köpte jag nya så nu hoppas jag få lite fart på järnet. Tacksamt nog brukar jag även passa på att ta en tupplur när Mio gör det. En himla mysig stund på dagen när vi kan snosa gott i upp emot 3 (!!) h tillsammans. wow! Men det behövs verkligen ibland så jag tackar Mio för att han låter mig :) Jag sover ändå så dåligt på nätterna nu, allt gör ont plus att lilleman fortfarande inte sover hela nätter så han är som en liten propeller i sängen och främst älskar han att ligga PÅ mig, gärna på mitt ansikte. Superskönt, eller inte. Men men, sak samma, jag sover ju inte direkt ändå.
Igår tänkte jag att jag skulle lägga mig i tid, vilket jag gjorde. Låg i sängen redan vid 20.30 och läste och lite sådär. Vid 22 släckte jag lampan och tyckte att jag var himla duktig som för en gång skull skulle få tillräckligt många timmars sömn. Men tji fick jag. Vaknade vid 3.30 av att jag hade så vansinnigt ont så jag vet inte vad i fogarna så jag kände att jag inte kunde ligga kvar en sekund. Lyckades efter många minuters kämpande sätta mig upp på sängkanten och jag bara hör hur bäckenet knakar och klickar vid alla rörelser. Gick upp på toaletten och insåg sedan att det inte var någon idé att gå tillbaka och försöka sova.
Tydligen klarar inte bäckenet hur många timmar som helst i en skön säng. Så nu har jag gett upp tanken på att få sova något mer idag. Jag ska nog passa på att ta mig en lång och skön dusch istället, såhär kl 4.30 innan min lilla familj vaknar. Äta frukost har jag för övrigt redan klarat av. Jag var vrålhungrig vid kl 4, haha. Men det blir väl en andra frukost sedan med Mio om ett par timmar :)
Jag vill ju absolut inte såklart att bebisen ska födas FÖR tidigt, bli prematur, få ligga i veckor på neonatal och få en tuff start i livet. Samtidigt kan inte en del av mig bara önska att det typ ska sätta igång snart, därav den lilla besvikelsen. Faktum är att jag är inne i v 36 nu (35+1) och jag känner på allvar att jag GÄRNA vill att det hela sätter igång när Mattias har en veckas semester med start den 26 juni. Men det kommer ju såklart aldrig hända :(
Så okej, ni förstår att jag börjar bli rejält trött på att vara gravid nu. Mitt största hinder just nu är definitivt foglossningen. Jag måste ändå säga att jag tycker att den varit lite snällare mot mig än med Mio, där kom den i full kraft tidigare, men NU har jag ont, väldigt ont. Det går såklart lite upp och ner och vissa dagar är bättre än andra, men det är väldigt frustrerande när en liten promenad med vagnen till affären och lätt hushållsarbete blir för mycket för kroppen. Det är väldigt svårt med tanke på att vi ändå har en liten son också på nästan 1,5 år som kräver sitt. Han är visserligen duktig på att knata runt själv här hemma om dagarna, men han är fortfarande väldigt liten och kräver mycket närhet och kärlek vilket ändå resulterar i en hel del bärande. Det är frustrerande att inte orka sitta ner på golvet och leka med Mio mer än ett par minuter innan kroppen strejkar och det är frustrerande att jag ibland har så ont så att vi inte kommer ut. Jag får väldigt dåligt samvete över det ibland även om jag försöker tänka att de dagarna (som trots allt inte är särskilt många) får vara så. Han överlever det och det är inte hela världen egentligen.
Så förutom foglossningen lider jag väl mest av trötthet. Det beror nog mest på att jag verkligen slarvat med mina järntabletter, men igår köpte jag nya så nu hoppas jag få lite fart på järnet. Tacksamt nog brukar jag även passa på att ta en tupplur när Mio gör det. En himla mysig stund på dagen när vi kan snosa gott i upp emot 3 (!!) h tillsammans. wow! Men det behövs verkligen ibland så jag tackar Mio för att han låter mig :) Jag sover ändå så dåligt på nätterna nu, allt gör ont plus att lilleman fortfarande inte sover hela nätter så han är som en liten propeller i sängen och främst älskar han att ligga PÅ mig, gärna på mitt ansikte. Superskönt, eller inte. Men men, sak samma, jag sover ju inte direkt ändå.
Igår tänkte jag att jag skulle lägga mig i tid, vilket jag gjorde. Låg i sängen redan vid 20.30 och läste och lite sådär. Vid 22 släckte jag lampan och tyckte att jag var himla duktig som för en gång skull skulle få tillräckligt många timmars sömn. Men tji fick jag. Vaknade vid 3.30 av att jag hade så vansinnigt ont så jag vet inte vad i fogarna så jag kände att jag inte kunde ligga kvar en sekund. Lyckades efter många minuters kämpande sätta mig upp på sängkanten och jag bara hör hur bäckenet knakar och klickar vid alla rörelser. Gick upp på toaletten och insåg sedan att det inte var någon idé att gå tillbaka och försöka sova.
Tydligen klarar inte bäckenet hur många timmar som helst i en skön säng. Så nu har jag gett upp tanken på att få sova något mer idag. Jag ska nog passa på att ta mig en lång och skön dusch istället, såhär kl 4.30 innan min lilla familj vaknar. Äta frukost har jag för övrigt redan klarat av. Jag var vrålhungrig vid kl 4, haha. Men det blir väl en andra frukost sedan med Mio om ett par timmar :)
 |
| Bjuder på en magbild också. Jag kan inte förstå att den här magen bara är i v 35+0 här. Jag är STOR! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)