Förkylning

Jaha, så har man råkat på en himla förkylning också. Kände att det var på G i går natt då jag var lite snorig och ont i halsen när jag vaknade. Men det gick över så fort jag kom upp. I går kväll dock så kom det tillbaka och jag blev lite snorig och kl 20 orkade jag inte hålla ögonen öppna längre utan somnade i soffan under en film. Väldigt olikt mig. Vaknade till när mamma ringde vid 21 och bestämde mig för att flytta över till sängen. Sov sedan från ca 22-8 i morse. VILKEN BEFRIELSE. Känner mig utvilad och jag tror det hjälpt förkylningen på traven.

Förhoppningsvis blir jag inte sådär dunderförkyld men idag är jag ändå ledig så det blir till att sitta i soffan och kolla film, dricka te och kika på babyprylar. Kärleken är i skolan hela dagen så det blir lite egenmys.

Brukar inte bli förkyld så lätt men jag har läst att man får sämre immunförsvar som gravid så kanske är det därför?

Barnvakt

Idag har jag varit barnvakt åt en söt liten 6månaders kille. Hans pappa var i skolan och hans mamma hade en del läkarbesök och liknande som hon skulle gå på under dagen så jag fick äran att ta hand om deras lille plutt.

Han är en go och glad bebis så det var inte särskilt jobbigt alls. Kändes lite långtråkigt tiderna när han sov men det var så mysigt att bara ligga och gosa i soffan tillsammans.

Man kan väl säga som så att längtan efter vår egna lilla bebis blev ju inte direkt mindre. 8 hela månader kvar och det känns lite som en evighet just nu. Men jag ska hålla ut. Egentligen så vet jag att 8 månader går fruktansvärt fort.

Orolig och nojig

Med två missfall i bagaget är det nog helt normalt att man blir en sk "analyserare". Man analyserar både symtom, graviditetstest och allt som går att analysera tror jag. Man oroar sig för ett eventuellt till missfall och letar hela tiden saker som talar för/emot detta.

Som sagt så tror jag att det är väldigt vanligt bland de som haft missfall att göra detta och jag kan ärligt och utan att skämmas säga att jag är en utav dem. Att "misslyckas" ännu en gång hade känts förödande. Att inte få bli föräldrar ännu en gång likaså.

Idag kom den där oron/skräcken obehagligt nära tycker jag.

Det var två dagar sedan jag tog ett graviditetstest förra gången (i morse så trodde jag konstigt nog att det var tre dagar sedan) så jag tänkte att det var dags att ta ett till nu för att se så att det verkar stiga som vanligt så man förhoppningsvis kan utesluta ett utomkvedshavandeskap.

Vaknade kl 3.30 och var kissinödig och tänkte att det var lika bra att ta testet då i och med att jag ändå hade hållt mig i åtminstone 4 h och skulle upp bara 2 h senare. Sagt och gjort. Tyckte kisset såg ganska ljust ut men det var ju mitt i natten och jag hade väl inte klarast syn direkt. Hur som helst. Det dröjde inte länge innan strecket dök upp MEN inte blev det något starkare än testet som tagits för 3 (ja, eller egentligen 2 då) dagar sedan. Tyckte nästan t.o.m att testet var aningen svagare än förra gången.

Paniken inom mig började stiga då. Det var precis det som hände vid förra missfallet. Att ömheten i brösten försvann och att jag då tog ett test som var svagare. Jag nästan tog för givet i morse att så också var fallet nu. Fick en stor klump i magen och började tänka tankar så som att jag aldrig kommer få barn osv.

Gick och småklämde på bröstvårtorna hela dagen på jobbet och tyckte att det kändes som att de blev aningen mindre ömma ju längre tiden gick. Försökte hur som helst inte att tänka på det (hur det nu var möjligt?) och jobbade på.

Kärleken försökte lugna mig och säga att allt säkert var bra men NEJ, det trodde jag inte på. Han föreslog att jag skulle göra ett test igen i morgon bitti men HUR skulle jag kunna vänta såååå många timmar som till i morgon bitti för att få reda på vad som händer? Icke!

Fortsatte småklämma på brösten efter att jag kommit hem och tyckte faktiskt att de ömmade på som vanligt igen. Men ville inte hoppas på något. Ställde in mig på det värsta. Kände även lite småmolande i magen och tänkte "jahapp, det blir väl mer sedan och så kommer "missfallet". En liten liten gnista inom mig sa "KANSKE är det bara vanligt graviditetsont."

Ca 2,5 h efter senaste toalettbesöket satt jag redo med stickan och plastmuggen igen inne på toaletten. Efter kanske 15 sekunder dök det upp ett streck som tack och lov blev starkare och starkare. Efter 5 minuter var det nästan lika starkt som kontrollstrecket och jag nästan grät av lycka. Klumpen och paniken kunde äntligen släppa, även om det fortfarande inte riktigt gjort det... Läskigt ju!

Även om det visserligen inte betyder att jag absolut inte kan få missfall ändå så är det ändå någon typ av intygelse att det åtminstone är okej just för nu. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till om det inte blev någon barn av den här graviditeten.

Är i vecka 6 nu och den här veckan känns lite extra kritisk på något sätt då jag fått de andra 2 missfallen i just den här veckan. Så klarar jag mig förbi den här veckan tror jag att jag åtminstone kommer känna det som en liten seger och ytterligare ett bevis på att det nog går bra och att jag åtminstone kommer kunna få barn någon dag :)

Nu ska jag försöka njuta av allt som är och kanske inte ens testa mer. Nu vet jag ju att det stiger och det verkar stiga normalt. Dags att dyka ner i mina graviditetsböcker igen för att suga ut all information jag kan.

Inskrivningstid

Barnmorskann ringde mig precis och jag fick tid för inskrivning. Den 26 september blir det och det känns jättebra. Jag trodde absolut att det skulle bli någon gång först i oktober men icke sa nicke. Det är ju bara dryga 3 veckor dit så det känns inte särskilt långt faktiskt.

Tokigt att en människas fötter kan vara
såhär otroligt små. Längtar så tills dessa små
strumpor får pryda lilla miraklets fossingar.

Då får jag göra ett ultraljud och sedan få information om kost, träning osv och träffa min barnmorska som jag kommer ha under hela tiden.

Det känns så himla spännande! Längtar!

Idag skulle vi åka till ett typ "miniUllared" när där vi bor för att kolla om de hade några fina ramar till en tavla som vi köpte när vi var i Paris. Hittade tyvärr ingen ram MEN jag kom hem med det första lilla bebisplagget. Kunde bara inte motstå dessa små söta saker för endast 30 kr så de fick följa med hem :)

Hektisk helg

Gårdagen var riktigt trevlig. Vi åkte efter lunch och var framme några timmar senare. Då sken solen och alla i bilen önskade att vi hade tagit kjol/shorts på oss istället för jeans.

Sedan var det några hektiska timmar med inköp av kräftor, räkor, sallader, bröd och dricka samt uppsättning av bord, dukning och lagning av mat.

Kvällen blev sedan mycket lyckad med många skratt och mycket mat. Vi åkte hem vid 1tiden och var väl innanför dörren hemma vid 3.30. Det blev inte många timmars sömn för att sedan gå upp till kyrkan. Men efteråt så unnade vi oss några välbehövliga timmars sömn.

Kunde dessutom inte låta bli att ta ett till graviditetstest idag på eftermiddagen för att kolla så att det verkligen stiger. Det känns ju lite overkligt även om bröstvårtorna hade börjat ömma när vi vaknade igen efter vår "nap".

Den här helgen har gått så otroligt fort. Har inte riktigt hunnit tänka faktiskt. Imorgon är det jobb igen och det känns väl okej men ändå inte kul. Men gör det någonsin det? Jag vet inte!

Här kommer i alla fall en liten bild på den lilla stegringen som verkar flyta på fint. Ett litet bevis för att ett nytt litet mirakel finns.

Första uppifrån är taget den 28/8, andra är taget den 31/8, tredje den 1/9 och det sista idag, den 2/9

Första september

Tänka sig att det redan är första september. Nu är väl ändå sommaren officiellt över. Juni, juli och augusti gick så jättesnabbt. Kändes inte som att jag hann njuta ett dugg av sol, bad, värme och ledighet. I mina ögon var denna sommaren den sämsta på många år, om inte under hela mitt liv.

Jag känner dock att jag kan välkomna hösten. För det mesta brukar åtminstone september vara en väldigt fin månad. Kyligt väder, men klara dagar med sol och vackra färger. Jag gillar myset med tända ljus, filmkvällar, tjocka filtar och stickade tröjor. Dessutom är ju julen i princip min höjdpunkt under hela året. Äskar atmosfären, alla ljus, alla som blir så trevliga, fina budskap, musiken, maten och familjemyset. Så när hösten kommer blir det alltid en påminnelse om att julen är på intåg :)

Ikväll ska vi åka till några kompisar och ha en härlig, god kräftskiva. Det känns som att vi haft fullt upp de senaste helgerna och jag gillar det. Det är kul att hitta på saker ihop och att komma iväg från lägenheten då och då. Vi kommer köra hem igen sent ikväll så morgondagen får nog bara bli en lugn hemmadag.

Lilla bebisen

Var tvungen att ta ett nytt test i morse för att verkligen se att det stämde och ja, jag är fortfarande gravid. Känns skönt ;)

Av två orsaker tycker jag att det är extra svårt att ta det till sig ännu:
1. Med två missfall i baggaget känns det svårt att föreställa sig en graviditet som faktiskt GÅR bra.
2. Såhär tidigt in i graviditeten brukar ju de flesta inte känna så mycket, om ens någonting alls, lika så jag. Har väl haft som lite mensvärk i en vecka men ingenting mer. Det känns rätt overkligt.

Det känns lite konstigt att inte riktigt veta hur långt gången jag är. Som jag skrev i förra inlägget så borde jag vara i vecka 5 och bebisen borde vara beräknad någon gång runt den 7-10 maj. Om den här graviditeten går vägen (HOPPAS HOPPAS) så blir det ett härligt litet majbarn. Det är en bra månad att födas i. Inte så himla kallt och en lång härlig sommar framför.

Maj verkar vara kärlekens familjs "favoritmånad". Hans mamma är född i maj, lika så två utav syskonbarnen. Egentligen tyckte vi att det kanske räckte med födelsedagsfiranden i maj, men nu verkar vi fixa in ännu en födelsedag just i maj. Det blir säkert kanon. Hoppas helst bara att bebisen får en egen födelsedag. Tror det blir roligast så.

Det finns så mycket jag tänker på, undrar, oroar mig över och hoppas. Ändå känner jag på något sätt att jag inte tänker på mycket. Testet igår blev mer ett konstaterande, en glad stund och sedan gick livet vidare. De andra gångerna har det som nästan stannat upp och redan där, från dag 1 har det börjat planeras inför ankomsten.

Det är skönt att jag inte känner samma denna gång. Att jag kan tänka på massa annat istället. Dagarna går så mycket fortare då och vips, så är det dags för ultraljud. Så tänker jag. Jag har ju lärt mig att jag ändå inte kan påverka vad som händer, så det känns bättre att liksom tuffa på och njuta av varje dag istället för att snöa in mig i alla olika graviditetsgrejer och oroa mig.