Starten

Ja, det är alltså nu det startar och förhoppningsvis så avslutas det om 9 månader, graviditeten alltså. Sedan kan man ju på det stora hela säga att dessa 9 månader bara är lite förberedande för hela det kommande livet, vilket jag ser fram emot enormt mycket och tycker ska bli underbart.

Efter att Lilly fötts så bestämde vi oss ganska snart för att vi inte ville vänta i flera månader utan att vi hoppades kunna få barn så snabbt som möjligt. För mig var det nog ett sätt att liksom inte stanna och trampa på samma ställe utan att komma vidare med livet. För det var hemskt och lite traumatiskt under de 5 månader som Lilly existerade.

Så efter att kroppen återhämtat sig och fått tillbaka sin naturliga cykel, vilket tog 5 veckor, så bestämde vi oss för att försöka igen. Men när jag insåg att det inte blev någon bebis i februari blev jag SÅ besviken och började genast undra om det helt plötsligt inte skulle gå att bli gravid igen. Jag var rätt nedstämd under mars och kände att mycket var hopplöst.

Men sedan en vecka tillbaka så har jag varit helt galen med alla möjliga tester för jag tyckte mig kunna SKYMTA två små streck, vilket antagligen bara var ren inbillning till att börja med. Det var väl först för kanske 3 dagar sedan som jag kunde se något på riktigt men vi valde ändå att avvakta lite innan vi jublade. Men igår var det så tydligt, om än svagt, att hoppet och önskan var ett faktum.

Antingen måste jag ha haft ägglossning lite tidigare än väntat (har aldrig använt ÄLtester utan bara varit extra aktiva ca 1½-2½ veckor efter mens, vilket tydligen har funkat bra för oss.) eller så har jag ett racerägg som har fäst och börjat producera hormon väldigt fort. Detta antar jag eftersom att jag ändå kunde uttyda ett plus, åter igen med betoning på svagt, så tidigt som BIM-4.

Med det detaljerade beskedet kan jag alltså tillägga att jag fortfarande inte ens passerat BIM ännu, därav stark betoning på tidigt. Jag är i vecka 4 och det är ungefär nu som jag brukar upptäcka att jag är gravid. Mitt ungefärliga mål, alltså då lilla bebisen förväntas komma till oss är för tillfället den 9 december. Detta datum tycker jag känns helt underbart. Det är i år, vilket skulle göra mig så glad. Dessutom tycker jag att det är perfekt att få barn sent på året när det är lite tråkigt i övrigt, tänk att få lysa upp vardagen med en liten bebis :) Och jag ser bilder framför mig när jag sitter och ammar i skenet av julgransbelysningen. En perfekt jul helt enkelt, vår alldeles egna lilla julklapp.

Vi längtar så efter sig sedan, lilla mirakel, och hoppas så att du vill och kan komma till oss!

Tillbaka

Glömde ju skriva det igår, antog kanske att de flesta anade det, men jag är alltså nu tillbaka i bloggen på "heltid". Det har varit ett skönt och välbehövligt uppehåll men nu är jag mer än redo att få börja dokumentera igen.

Jag kommer på mig själv mer och mer för varje dag som går hur lycklig jag är över att jag är gravid igen. Jag måste dock erkänna att det känns ganska surt att liksom behöva börja om från början. Minns hur nervös jag var de första 12 veckorna förra gången. Det blir likadant nu igen. Minns hur jag längtade efter att få börja säga till folk, att magen skulle växa och hur lättad jag var när jag tagit mod till mig och pratat med min chef. Nu börjar allt om och som sagt, det känns rätt jobbigt.

Men jag antar att om jag vill ha en stor familj med många barn så är det bara att börja vänja sig. För börja om kommer jag behöva göra många gånger :)

Vad händer nu?

Så hur blir det med allt denna gång? Vi har ju haft tre föregående graviditeter som inte riktigt lyckats hela vägen. Givetvis är oron på max men ändå känner jag ett visst lugn. Hur som helst kan jag ju inte påverka någonting utan vår del är ju redan gjord, så att säga. Vi kan bara hoppas att det blev en bra kombination av celler den här gången.

Något som jag är lovad av min läkare är att jag får komma in till ultraljudskliniken runt v 12 och göra ett ultraljud för att se hur det ser ut och även ett MKP/FVP om jag känner att jag vill ha det. Men eftersom att det ändå är 1% risk för missfall vid dessa prov så känner jag att jag helt enkelt inte kan riskera det om jag absolut inte är tvungen.

Att få se att allt ser "normalt" ut via ett UL räcker för att jag ska bli nöjd, faktiskt. Vi vet nu hur vi skulle reagera om det visade sig vara ett litet speciellt barn och vi skulle älska det ändå.

Men innan vi över huvud taget är i krokarna för detta ultraljud ska vi ta oss igenom ett tidigt ultraljud för att se att hjärtat slår och sedan inskrivning med tillhörande prover. Det innebär alltså att det lite mer "avgörande" ultraljudet inte kommer att ske förrän om ca 2 långa månader.

Detta är, åter igen, många veckor fram i tiden så mycket kan hinna hända. Men nu väntar vi ju barn och inte missfall.

Vad påsken för med sig

Såhär på påskaftons morgon kan jag inte sitta med annat än tårar i ögonen och ett varmt bultande hjärta av att just ha fått den underbara nyheten att det, åter igen, har flyttat in ett litet mirakel i min mage.

Detta lilla liv är så efterlängtat och trots att jag är otroligt glad så är jag också väldigt reserverad. Det är väldigt tidigt och vad som helst kan ju hända. Med tre tidigare misslyckade graviditeter så är jag väl medveten om detta. Men nu försöker vi bara tänka positivt och hålla tummarna för att det verkligen ska få bli vår tur att bli föräldrar.

Kikar in

Jag är helt otroligt beundrad över att så många fortfarande dagligen kikar in här. Såg att det var ett par veckor sedan jag sist skrev så tänkte att det var dags för en liten rad här för att åtminstone underhålla er lite, ni flitiga läsare.

Igår var det 11 veckor sedan Lilly kom och förlorades. Nu när jag tänker efter känns det nästan helt galet vad fort tiden gått. Det känns också helt galet att jag hoppade tillbaka in i arbetslivet bara 2 veckor senare. Nu känns det som att jag aldrig var borta. Hösten med den, minst sagt, omtumlande graviditeten känns nästan som påhitt. Okej, inte riktigt som påhitt kanske, men det känns väldigt långt borta i alla fall.

Såhär 11 veckor i efterhand måste jag ändå vara ärlig och säga att jag aldrig trodde att jag skulle ta det här så bra. Som jag skrivit många gånger förr så är det ju just att få bli mamma som jag VILL här i livet. Resten är på något vis bara en nödvändig utfyllnad fram tills, under tiden och efter jag blir mamma och får vara hemma med mina barn. Med "resten" menar jag i princip jobb.

Min lillprins och jag

Jag kan i alla fall säga att såhär glad som jag är just nu har jag inte varit på länge. Jag känner mig verkligen levande och njuter av vackra vinter/vårdagar. Träningen har kommit igång igen och att ett par trivselkilon har ramlat av gör ju inte direkt humöret sämre. Jag börjar sakta men säkert nå upp till det som jag hade som mål att nå upp till efter att Lilly fötts.

Sommaren och hösten ser jag fram emot VÄLDIGT mycket. Inte så att jag inte trivs med här och nu, men det är så spännande saker som kan bli vardag då så jag ser med spänning fram emot kommande halvår.

Jag vill även säga att jag fortfarande går in och kikar ofta på era bloggar också, ni som kommenterat med bloggnamn. Jag tycker att det är väldigt spännande att få följa era graviditeter/liv med era barn. Jag unnar er alla verkligen era nya familjemedlemmar som har kommit/komma skall. Även om jag inte kommenterar lika mycket på era bloggar så läser jag och gläds med er. Jag vill verkligen att ni ska veta det.

Ett år av längtan

Hej alla fina vänner, för det är precis det ni känns som. Inte hade jag en tanke på att jag skulle återkomma redan nu med ett inlägg men det är en sak som jag tänkt på nu ett par dagar så jag kände ändå att jag ville dokumentera det i bloggen.

Anledningen till detta inlägg är att det nu har gått ett helt år sedan vi påbörjade vår resa mot ett litet barn, föräldraskap och en helt ny familj. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle sitta här nu, ett år senare, precis lika barnlös och precis i samma situation som då. Att detta är ett faktum är något som riktigt skär i hjärtat. Är det nu någon som är någorlunda i samma sits som oss så vill jag bara kort skriva att JA, det har varit otroligt mycket gråt, arga toner, avundsjuka och hopplöshet. Jag kommer inte fokusera på det direkt i mitt inlägg nu idag, men kanske skriver jag mer om det senare. Ni får gärna fråga något om ni undrar.

Vi var alltså 21 respektive 24 år när vi kände att det var dags utöka familjen och vi tänkte nog hela tiden att vi hade alla odds på vår sida. Två unga, friska själar med en stark önskan. Vad mer skulle behövas? Givetvis kan den tanken kanske verka lite naiv, men så var det faktiskt. Jag räknade aldrig med att det skulle ta lång tid att bli gravid och jag räknade definitivt inte med att jag skulle få missfall eller "tvingas" avbryta en graviditet. Nu ett år senare och tre erfarenheter rikare så vet jag bättre.

Att det gått just ett år känns sådär extra smärtsamt på något vis. Det är den där gränsen som det känns som att alla ofrivilligt barnlösa fruktar. Det är liksom gränsen som, ytterligare, bevisar att något är fel. Dessutom känns det ruggigt jobbigt att inte ens egentligen kunna sätta ett namn på det här tillståndet som vi just nu befinner oss i. För om vi nu ska vara korrekta så räknas man endast som ofrivilligt barnlös om man haft regelbundna samlag i ett år utan att bli gravid. I mina ögon är jag dock lika mycket ofrivilligt barnlös som någon som inte lyckas bli gravid. Resultatet är ju ändå detsamma. Efter ett år av försök så har vi varken barn eller är gravida.

Exakt hur ont det verkligen gör att ha detta på sina axlar är nog väldigt svårt att förklara för någon som inte själv kämpar på. Men de flesta av er som själva försökt få barn har nog upplevt den där ständiga besvikelsen när testen visar negativt och när den röda damen punktligt hittar tillbaka månad efter månad. Kan ni tänka er att känna besvikelse efter besvikelse i ett år? Att vänner och bekanta kommer med glädjebud om graviditet, växande magar, nyfödda barn och själv är du fortfarande i samma sits som för ett år sedan.

Datumet då vår första graviditet skulle kommit till oss har vi redan passerat och graviditet nr 2 äger rum nu i mars. Nummer 3 är ju Lilly, som skulle ha kommit i början av maj vilket fortfarande är två månader kvar, men snart är vi där också. Varje gång man passerar en av dessa datum så känns det riktigt tufft. Man undrar hur livet hade sett ut om allt gått bra, hur barnen hade blivit osv. Men det är väl bara att bita ihop och inse att kroppen tog hand om det på bästa sätt, även om man inte exakt vet det.

Nu har det gått så pass lång tid och vi har gått igenom så pass mycket smärta så att vi har börjat diskutera andra alternativ än den klassiska vägen. För visst, vi skulle säkert kunna försöka sådär 5 år till och säkerligen lyckas någonstans på vägen också. Men faktum kvarstår att det finns möjlighet att en ny graviditet inte skulle sluta väl den heller. Och här måste vi ändå välja hur mycket vi orkar med. För varje förhoppning man får är otroligt tuff när den slås i spillror.

Det jag vill komma till är att adoption är en möjlig lösning för oss. Något som känns bättre och bättre varje gång jag tänker på det. Jag känner mig mindre och mindre i behov av att själv bära på barnet med mina egna gener. För det är faktiskt barn vi vill ha, var barnet är skapat och av vilka är mindre viktigt för oss. Ännu mindre viktigt för mig än för Mattias, men innerst inne bryr han sig väl inte heller så mycket.

Hur som helst så inser jag att vi, oavsett vad som sker, har en låååång väg framför oss tills vi når vårt slutmål, resultatet, det efterlängtade lilla barnet. Jag är otroligt nyfiken på vem som en dag kommer att komma till oss och jag är övertygad om att denne någon är en väldigt speciell liten själ som har blivit sparad just till oss, just i rätt tid.

Så med titeln barnlös eller ej... dagen då vi blir tre, på riktigt, är något jag längtar efter sanslöst mycket och är något som kommer göra åren av längtan SÅ värt det.