Ett år av längtan

Hej alla fina vänner, för det är precis det ni känns som. Inte hade jag en tanke på att jag skulle återkomma redan nu med ett inlägg men det är en sak som jag tänkt på nu ett par dagar så jag kände ändå att jag ville dokumentera det i bloggen.

Anledningen till detta inlägg är att det nu har gått ett helt år sedan vi påbörjade vår resa mot ett litet barn, föräldraskap och en helt ny familj. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle sitta här nu, ett år senare, precis lika barnlös och precis i samma situation som då. Att detta är ett faktum är något som riktigt skär i hjärtat. Är det nu någon som är någorlunda i samma sits som oss så vill jag bara kort skriva att JA, det har varit otroligt mycket gråt, arga toner, avundsjuka och hopplöshet. Jag kommer inte fokusera på det direkt i mitt inlägg nu idag, men kanske skriver jag mer om det senare. Ni får gärna fråga något om ni undrar.

Vi var alltså 21 respektive 24 år när vi kände att det var dags utöka familjen och vi tänkte nog hela tiden att vi hade alla odds på vår sida. Två unga, friska själar med en stark önskan. Vad mer skulle behövas? Givetvis kan den tanken kanske verka lite naiv, men så var det faktiskt. Jag räknade aldrig med att det skulle ta lång tid att bli gravid och jag räknade definitivt inte med att jag skulle få missfall eller "tvingas" avbryta en graviditet. Nu ett år senare och tre erfarenheter rikare så vet jag bättre.

Att det gått just ett år känns sådär extra smärtsamt på något vis. Det är den där gränsen som det känns som att alla ofrivilligt barnlösa fruktar. Det är liksom gränsen som, ytterligare, bevisar att något är fel. Dessutom känns det ruggigt jobbigt att inte ens egentligen kunna sätta ett namn på det här tillståndet som vi just nu befinner oss i. För om vi nu ska vara korrekta så räknas man endast som ofrivilligt barnlös om man haft regelbundna samlag i ett år utan att bli gravid. I mina ögon är jag dock lika mycket ofrivilligt barnlös som någon som inte lyckas bli gravid. Resultatet är ju ändå detsamma. Efter ett år av försök så har vi varken barn eller är gravida.

Exakt hur ont det verkligen gör att ha detta på sina axlar är nog väldigt svårt att förklara för någon som inte själv kämpar på. Men de flesta av er som själva försökt få barn har nog upplevt den där ständiga besvikelsen när testen visar negativt och när den röda damen punktligt hittar tillbaka månad efter månad. Kan ni tänka er att känna besvikelse efter besvikelse i ett år? Att vänner och bekanta kommer med glädjebud om graviditet, växande magar, nyfödda barn och själv är du fortfarande i samma sits som för ett år sedan.

Datumet då vår första graviditet skulle kommit till oss har vi redan passerat och graviditet nr 2 äger rum nu i mars. Nummer 3 är ju Lilly, som skulle ha kommit i början av maj vilket fortfarande är två månader kvar, men snart är vi där också. Varje gång man passerar en av dessa datum så känns det riktigt tufft. Man undrar hur livet hade sett ut om allt gått bra, hur barnen hade blivit osv. Men det är väl bara att bita ihop och inse att kroppen tog hand om det på bästa sätt, även om man inte exakt vet det.

Nu har det gått så pass lång tid och vi har gått igenom så pass mycket smärta så att vi har börjat diskutera andra alternativ än den klassiska vägen. För visst, vi skulle säkert kunna försöka sådär 5 år till och säkerligen lyckas någonstans på vägen också. Men faktum kvarstår att det finns möjlighet att en ny graviditet inte skulle sluta väl den heller. Och här måste vi ändå välja hur mycket vi orkar med. För varje förhoppning man får är otroligt tuff när den slås i spillror.

Det jag vill komma till är att adoption är en möjlig lösning för oss. Något som känns bättre och bättre varje gång jag tänker på det. Jag känner mig mindre och mindre i behov av att själv bära på barnet med mina egna gener. För det är faktiskt barn vi vill ha, var barnet är skapat och av vilka är mindre viktigt för oss. Ännu mindre viktigt för mig än för Mattias, men innerst inne bryr han sig väl inte heller så mycket.

Hur som helst så inser jag att vi, oavsett vad som sker, har en låååång väg framför oss tills vi når vårt slutmål, resultatet, det efterlängtade lilla barnet. Jag är otroligt nyfiken på vem som en dag kommer att komma till oss och jag är övertygad om att denne någon är en väldigt speciell liten själ som har blivit sparad just till oss, just i rätt tid.

Så med titeln barnlös eller ej... dagen då vi blir tre, på riktigt, är något jag längtar efter sanslöst mycket och är något som kommer göra åren av längtan SÅ värt det.