Nu börjar hösten

För oss i vår lilla familj känns det så i alla fall. Mattias har gjort sin sista arbetsdag på ett par veckor och man kan väl egentligen säga att hela hösten/vintern kommer vara riktigt njutbar.

Vi kommer vara hemma båda två av och till under hela hösten, flytta till hus och fixa lite med det. Sedan kommer ju december och den månaden går alltid i raketfart. Och inte minst i år eftersom vi då kommer ha en liten ettåring att fira. WOW, redan ett år. Sedan jul, mellandagar, nyår och allt det där.

Idag var jag och Mio inne i stan för att köpa kläder till mig. Men som vanligt kom jag bara ut med ett par kassar till honom. Det är hopplöst, jag glider alltid över på barnavdelningen, hehe. Nåja, lite fina grejer från KappAhl och Lindex är alltid välkommet i mitt hem :)

Världens finaste gåva

För 8 månader och 7 dagar sedan hade jag lyckan att äntligen få omfamna världens mest största och finaste gåva som finns, livet. Ett nytt litet liv hade kommit till världen, ett liv som JAG varit med och skapat. En liten pojke som låg där så vacker, oskyldig, varm och mjuk. En liten minimänniska som JAG fått äran att ta hand om, se växa upp och lära om livets alla mysterier. Jag hade äntligen, efter år av längtan, blivit det som jag önskat mest i hela världen sedan jag var liten, en MAMMA.

Men att omfamna världens finaste gåva är ingen självklarhet. Alla får inte uppleva det, hur mycket man än längtar och önskar. Det kan kännas så ofattbart orättvist och man kanske bara vill kräkas på alla runt omkring som inte förstår smärtan. Okänsliga bekanta frågar med en glimt i ögat "när är det dags?" och man kanske skämtar tillbaka att "om ett par år kanske" och ler ett skevt leende samtidigt som man vänder sig bort så att ingen ser tårarna som bränner bakom ögonlocken för att man, åter igen, blivit påmind om att ens dagliga stävan, önskan och längtan fortfarande är lika ouppfylld som för flera år sedan.

Man blir besatt tillslut och det enda man tänker på är att kissa på stickor och att se flera streck på de där kisstickorna. Stora, fina magar är ju överallt. Ja, faktiskt nästa så att man tror att de där magarna förföljer en för man verkar inte kunna lyckas hitta ett enda litet gömställe där en sådan där mage inte hittar fram. Och barnvagnar med söta små bebisar, de befinner sig också precis överallt. Och det svider, något så in i bomben. Det är ju dock självklart inte deras fel att de finns och råkar befinna sig i ens närhet, men det svider inte mindre för det. Just DÅ tycker man att de ska visa lite hänsyn och hålla sig undan så man slipper se dem.

Det absolut värsta som finns ändå är väl kanske bekanta som vet hur de ska lösa "problemet barnlös". "Slappna bara av", "Ät detta", "Gör si", "Gör så", "Stå på huvudet efter samlag", "Ha samlag varje dag", "Ha aldrig samlag typ". Ja, ni fattar...

För hur mycket man än vill, önskar, väntar, längtar, äter rätt, tränar, gör si eller så, så kanske det aldrig blir ett nytt liv. Man kan aldrig, ALDRIG, ta det för givet. Vissa har förmånen, andra inte. PUNKT. Ibland går det en gång, sedan totaltstopp. Ibland två, ibland tre. Det vet man aldrig i förväg. Just därför kan man absolut aldrig ta det för givet.

För mig är varje nytt liv ett mirakel, för det är verkligen ett mirakel att så mycket går rätt och klaffar perfekt så att ett liv kan bli till. Varje barn är ett unikt, fantastiskt litet mirakel.

Jag har äntligen välsignats med ett litet mirakel som jag njuter av varje dag. En fantastisk liten person med så mycket vilja och så mycket bus men också så vansinnigt mycket kärlek. Jag drömmer om en storfamilj varje dag även om jag aldrig vet om det någonsin kommer hända. Kanske får jag uppleva fler mirakel, kanske inte. Jag hoppas, längtar, önskar och kommer göra vad jag kan...

... men jag tar det definitivt inte för givet.

Mitt mirakel 10 dagar gammal på nyårsafton. Älskade, älskade barn.

Hela huset fullt

Ja, idag har hela lilla familjen varit hemma igen, Mattias kände att han skulle ta en extra dag innan han går tillbaka till jobbet imorgon. Den här dagen har, precis som igår, varit otroligt lugn och... seg! hehe. Det brukar bli så när alla är hemma men man inte har någon energi att dra igång något. Då kliver vi nästan på varandra på den här lilla ytan av 66 kvm, men ytan känns betydligt mindre just sådana här gånger eftersom man inte direkt brukar utnyttja toaletten sådär värst mycket under dagarna, eller sovrummet för den delen. Där sover vi bara. Men imorgon är det som sagt dags för vanliga rutiner, vilket ska bli skönt. Jag och Mio ska traska in till stan och se vad för kul saker vi kan hitta på.

Nu sover båda mina grabbar och om en stund ska jag väl väcka min stora grabb för lite kvällsmys. Men jag tror att jag drar ut på ensamheten ett tag till ;)

Saknar magen

Det trodde jag absolut inte att jag skulle göra, men det gör jag, verkligen jättemycket!

Ny vecka

Ja, faktum är ju att halva den här veckan redan har gått. Men jag känner att jag bara vill att den här veckan ska vara över. Mattias var hemma från jobbet idag för han hade ont i halsen och lite feber. Själv har jag gått runt med huvudvärk hela dagen så vi har varit lätt låga idag. Det blir en till hemmadag imorgon också för att bara vila lite extra men sedan ska förhoppningsvis Mattias kunna jobba på fredag så att vi kan ta en välförtjänt helg ihop.

Och sedan mina vänner börjar en underbar höst. Vi ska vara föräldralediga båda två stora delar av hösten med start nästa vecka. Först ska Mattias vara hemma med oss en hel månad, fantastiskt. Vi har lite småsaker att fixa och lite småresor att göra, men egentligen ska vi mest njuta av vardagen tillsammans med vår lille kille.

Två morgontrötta från i morse.

Lilla Lilly

Ibland får jag dåligt samvete över att jag pratar om henne för lite, precis som att jag har glömt henne. Det har jag inte. Jag tänker på henne jämt, jag gråter ofta över att hennes små oskyldiga fötter aldrig fick vandra på denna jord, att hennes små knubbiga händer aldrig fick smeka min kind, att hennes små ögon aldrig fick titta in i mina och att hennes små öron aldrig fick höra att jag älskade henne.

När jag tittar på Mio blir allt extra tydligt. Det här är vad HON aldrig kommer att få uppleva, vad JAG aldrig kommer att få uppleva med henne.

Jag drömmer ofta om henne, som en liten toddlare med lockigt hår. Hon har ofta en vit prinsessklänning på sig. Hon springer över ängar med blommor i handen och kiknar av skratt, precis som Mio kan göra när man busar in sin näsa i hans goa mage. Sedan vaknar jag upp och hon finns inte mer. Bara som ett minne av en liten flicka jag aldrig fick lära känna.

Ibland känns det fel att vara helt lycklig när jag vet att hon inte är här. Utan henne är ju egentligen inte vår familj helt komplett och hur kan man vara lycklig då, När det fattas ett barn? Men tiden är sådan. Den går vidare, vare sig vi vill det eller ej. Och jag VILL vara lycklig, jag vill unna mig det, mig och min familj.

Men hur kan man inte fälla tårar när man ser in i sitt lilla barns ögon och inser att det är precis den blicken, buset, skrattet och kärleken som man gått miste om hos sitt egna lilla barn som aldrig fick chansen?

Jag älskade henne verkligen, från första stund. Min fina lilla flicka som kämpade så länge.
Tills vi möts igen ♥♥♥♥♥♥♥

Dagen innan Lilly föddes <3

Stor NYHET

Nu har jag varit väldigt frånvarande här i ytterligare två veckor. Det är helt otroligt vad tiden kan gå fort ibland och jag inser att mitt löfte jag gav om att börja blogga mer kanske inte kommer lyckas hållas trots allt. Jag hinner verkligen inte med. Men jag försöker så gott jag kan.

Den här gången är det dock en väldigt speciell anledning till min frånvaro.
Det är nämligen så att vi har gått och köpt hus.

Det är så vansinnigt roligt så att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Det pirrar i hela kroppen när jag tänker på det och jag kan nästan inte tro att det är sant. Ett jättemysigt parhus i ett område med bullerbykänsla.

Så nu kanske ni förstår varför det varit lite tyst här ett tag. Det har varit så otroligt intensivt sedan vi var på visningen med budgivning, bankärenden, pappersarbete, kalkyler av alla de slag, uppsägning av lägenhet och massa massa massa saker. Men nu har det äntligen börjat lugna ner sig lite och nu är det egentligen bara en "lång" väntan tills vi får nycklarna i början på november.

Min hjärna jobbar på högvarv för att planera allt i nya huset. Var saker och ting ska stå, vilket rum som ska innehålla vad och HUR vi ska göra om vissa saker. Nya färger, nya former, allt är så spännande. Vi kommer ju öka vårt boende med ungefär dubbel yta innehållandes 3 extra rum, 1 extra badrum plus en helt egen tvättstuga OCH en helt underbar altan med lagom stor trädgård för stunden.

Vår nya trädgård :)

Mio ska få eget rum (eller lekrum kanske man ska säga. Tror han kommer sova hos oss lite till) och jag smider stora planer. Han kommer ju vara ca 10 månader när vi flyttar in så nästan 1 år. Det är lite svårt att försöka tänka hur ett perfekt lekrum för en ettåring ska se ut. Men vi ska göra vårt bästa. Några tips på uppskattade saker i en liten killes rum?