Lilla Lilly

Ibland får jag dåligt samvete över att jag pratar om henne för lite, precis som att jag har glömt henne. Det har jag inte. Jag tänker på henne jämt, jag gråter ofta över att hennes små oskyldiga fötter aldrig fick vandra på denna jord, att hennes små knubbiga händer aldrig fick smeka min kind, att hennes små ögon aldrig fick titta in i mina och att hennes små öron aldrig fick höra att jag älskade henne.

När jag tittar på Mio blir allt extra tydligt. Det här är vad HON aldrig kommer att få uppleva, vad JAG aldrig kommer att få uppleva med henne.

Jag drömmer ofta om henne, som en liten toddlare med lockigt hår. Hon har ofta en vit prinsessklänning på sig. Hon springer över ängar med blommor i handen och kiknar av skratt, precis som Mio kan göra när man busar in sin näsa i hans goa mage. Sedan vaknar jag upp och hon finns inte mer. Bara som ett minne av en liten flicka jag aldrig fick lära känna.

Ibland känns det fel att vara helt lycklig när jag vet att hon inte är här. Utan henne är ju egentligen inte vår familj helt komplett och hur kan man vara lycklig då, När det fattas ett barn? Men tiden är sådan. Den går vidare, vare sig vi vill det eller ej. Och jag VILL vara lycklig, jag vill unna mig det, mig och min familj.

Men hur kan man inte fälla tårar när man ser in i sitt lilla barns ögon och inser att det är precis den blicken, buset, skrattet och kärleken som man gått miste om hos sitt egna lilla barn som aldrig fick chansen?

Jag älskade henne verkligen, från första stund. Min fina lilla flicka som kämpade så länge.
Tills vi möts igen ♥♥♥♥♥♥♥

Dagen innan Lilly föddes <3