Tankar kring fosterdiagnostik

Igår hos barnmorskan fick vi även möjlighet att gå på en kort föreläsning om fosterdiagnostik efter inskrivningen. Tyvärr var kärleken tvungen att åka iväg till skolan men jag gick själv. Jag har på sistone funderat över det här med fosterdiagnostik och tyckte det skulle vara bra att få mer information.

Jag är glad att jag gick på informationen också för nu VET jag att vi inte kommer göra KUBtestet.
Faktum är att det spelar ingen roll om vårt barn har någon diagnos så som Down symdrom, eller någon annan avvikelse. Vi kommer att behålla barnet ändå. Det är ju fortfarande vårt barn, oavsett hur många kromosomer det föds med. Givetvis blir allt lite mer komplicerat och inte som man tänkt sig men det tycker vi man får vara beredd på när man väljer att skaffa barn.

Däremot tycker jag att det är jättebra att veta innan OM man får ett barn med någon utvecklingsstörning eller liknande. Jag tycker det är bra att veta så att man kan ställa in sig på det och börja läsa på hur man på bästa sätt kan hjälpa barnet efter deras behov osv.

Men, KUBtestet ger ju inte korrekta svar på om barnet har något eller inte. Det är bara ett sannolikhetstest. Sedan får man gå vidare med fostervattensprov eller moderkaksprov, vilket ger en 1 % risk för missfall. Visst, risken är inte stor, men den finns ändå och jag känner att det är onödigt att utsätta barnet för det.

Därför kommer vi helt enkelt vänta till det stora ultraljudet med att kolla närmare på alla organ och ser barnmorskan då något som verkar lite udda så kanske vi går vidare med det. Men risken på 1 % finns alltid kvar så där vet jag inte riktigt. Kanske kan man vänta tills bara några veckor innan förlossningen så OM den skulle starta av provet så skulle barnet ändå kunna överleva? Nåväl, det blir en senare fråga.

Ultraljudet

Kl 8.15 hade vi tid igår för inskrivning, hälsosamtal samt inskrivning hos barnmorskan. Jag vaknade vid 4tiden och kunde inte riktigt somna om förrän efter någon timme. När jag sedan skulle upp en stund senare var jag lite trött men även pigg eftersom jag var så nervös och förväntansfull. Jag var så fruktansvärt orolig för att det inte skulle finnas något där. För att hjärtat inte skulle slå eller för att någonting annat inte var som det skulle.

Jag trodde att det var ett vaginalt ultraljudet eftersom att det var rätt tidigt men när jag väl fick komma in så visade det sig att det var ett vanligt ultraljud. Rätt skönt att slippa det vaginala. Det är liksom inte så bekvämt. Dessutom känner man sig extra utsatt om man får ett dåligt besked samtidigt som man ligger naken med benen i luften.

Hon kletade på gel på magen och började leta efter något i magen. På skärmen såg man bara massa flimmer och jag tänkte efter en liten stund att "SKIT, det finns inget. Bebisen är död eller något."
Barnmorskan sa inget utan tryckte lite hårdare och letade lite längre ner och DÄR skymtade en svart liten ring och tillslut (hon fick trycka rätt hårt och hålla rätt still) så såg man även en liten grå klump. Jag frågade försiktigt om hon såg något och hon stoppade bilden och pekade med musen och sa, titta där pilen är... där ser ni det lilla hjärtat slå.

Mitt eget hjärta tog ett glädjeskutt och jag gav kärleken ett stort leende och han såg lika glad och lättad ut han också.

Sedan försökte hon mäta och sa att det var rätt svårt eftersom den var så liten. Men tillslut fick hon fram 12 mm och att jag var i v 7+3, alltså v 8, så lite kortade än vad jag trodde. Men men, nytt BFdatum blev 11 maj 2013. Men hon sa att det kanske ändras till det stora ultraljudet.

Det var en SÅ stor lättnad att få se lilla miraklets hjärta. Nu håller jag bara andan och tummarna i några veckor till att allt går bra. LÄNGTAR!

Pirrig, nervös

Idag berättade jag om det lilla miraklet för min gamla barndomsvän som blev jätteglad. Lite kul att kunna berätta om det för någon. Man vill ju gärna att alla ska veta men samtidigt vågar man inte berätta för alla. Men idag gjorde jag det i alla fall för henne och det var som sagt kul att hon blev så glad.

Imorgon är det ultraljud och jag är så nervös. Tänk om något är fel? Vet inte om jag kommer kunna sova något vidare i natt men förhoppningsvis går allting jättebra och jag kommer ut som världens lyckligaste.

Det som jag märkt den senaste veckan är att jag har problem att äta riktigt fet mat så som smält ost eller stekt bacon. Framför allt smält ost. Det gör mig bara illamående. Inte så stor förlust egentligen eftersom att det inte är bra mat men det är lite synd på vissa gratänger och liknande.

Födelsedag

Idag är det kärlekens födelsedag. Hela 25 år idag. Tror inte han känner särskilt stor skillnad men han älskar ju paket och uppvaktning så födelsedag är alltid kul.

Eftersom jag jobbade i morse blev det ingen frukost på sängen men ikväll går vi på restaurang istället så det blir mysigt.

Blir en kort uppdatering idag bara för det är ju denna dag jag ägnar mig helt åt min älskade.

Börjar bli nervöst

Igår var en sådan där lite dyster och lugn dag. Vi var på begravning under dagen och regnet började ösa ner under eftermiddagen. Trots tråkig anledning så blev det ändå en lite trevlig tripp i Sveriges vackra landskap och det var skönt att komma iväg från lägenheten en dag.

Nu är det lördag och strax är det dags för jobb igen. Känns rätt segt att behöva avbryta helgen för att jobba, men sådant är livet. Det är ju min plikt just nu så jag har ju inte mycket till val. Gillar inte att arbeta oregelbunda arbetstider. Tycker inte det passar in när man har familj.

Hur som helst så har oron smugit sig på igen de senaste dagarna. Jag ska ju på VUL på onsdag och min största rädsla är att bebisens hjärta inte slår. Det känns som ett sådant där kritiskt ögonblick. Skulle kännas fruktansvärt att ha ett dött liv i magen där man på något sätt måste framtvinga ett missfall.

Så just nu känns det lite som en skräckblandad längtan. ÄR allt bra så kommer ju ultraljudet att vara helt fantastiskt. Tänk att om bara lite drygt 3 dagar så får vi veta hur allt ligger till...

illamående dag

Usch, idag är en sådan där dag när jag känner mig så illamående att allting känns lite jobbigt. Hade egentligen tänkt att åka in till stan men kroppen säger bara NEJ. Att försöka ta mig här ifrån känns som ett stort och rätt jobbigt projekt. Kanske ska jag nöja mig med de 3 h tvättid som jag har i eftermiddag.

Tack och lov är det inte så illa så att jag ligger och kräks men känslan av att det ändå ligger där och trycker på långt upp i magen är nog så illa.

I övrigt har jag börjat känna stort obehag med tryck över magen. Gillar inte att ens ha en hand på magen. Då känner jag mig lite illamående. Så snart kommer jag väl behöva köpa lite nya kläder som sitter lite lösare.

Skärpning

Nu måste jag verkligen försöka skärpa mig lite med bloggen. Det känns som att det har blivit lite var-tredje-dag-skrivning just för att varken ork eller tid funnits. Men det hoppas jag kunna ändra på.

Tankarna de senaste dagarna har gått till det kommande ultraljudet nästa vecka. Trots att det verkar som att allt står rätt till i magen så oroar jag mig ändå över att bebisen skulle vara död. Det skulle kännas så typiskt på något sätt. När man väl får behålla bebisen i magen så dör den där. Nej, usch. Det hade varit hemskt och jag hoppas och ber innerligt att allt ska se bra ut nästa vecka.

Jag börjar riktigt längta nu efter framtiden med barn. Börjar fundera på namn och hur tillvaron kommer att bli med en familj på tre (eller fler? *svälj*). Ja, tanken på tvillingar skrämmer mig lite medan det är kärlekens högsta dröm ungefär. Men för att vara ärlig tror jag inte riktigt han vet vad han  pratar om. Han tycker det ser gulligt ut, och visst, det gör det verkligen. Men att bära, föda, amma och allt det där till två samtidigt känns lite överväldigande. Kanske vore skönt att få två på en gång om man redan hade ett par stycken innan då en mer eller mindre inte spelade så stor roll. Men med första barnet känns det rätt skönt om det bara är en. Men vi får väl se :)