Vilande dagar

Försökte ta mig till jobbet men hann inte mer än komma in genom dörren innan smärtan och blödningarna tilltog så pass mycket att jag fick ringa kärleken, be honom vända och hämta mig igen.

Hade så fruktansvärt ont så jag trodde jag skulle spy. Det var nära ett par gånger men jag klarade mig. Väl hemma fick jag knapra Ipren, sitta på toa och sova om vartannat. Jag kände mig verkligen riktigt ILLA där ann med frossa, smärta och illamående.

Efter att ha lyckats sova i 1,5 timmar blev det lite bättre och jag kunde äta lite mat och t.o.m popcorn som jag var sugen på.

Nu blir jag hemma i ett par dagar för att vårda min lilla mage, mig själv och maken. Vi behöver lite tid för oss själva att bara ta hand om varandra och orka komma in i normala rutiner igen.

Tack och lov för att jag har ett så förstående och stöttande jobb med så bra kollegor. Det betyder verkligen mycket.

Förra gången blödde jag i 14 dagar innan missfallet äntligen var över. Den här gången HOPPAS jag det går snabbare. Vad har ni för erfarenheter kring blödning och missfall? Hur länge blödde ni?

Sorgens dag

Ja, det var mycket riktigt som jag misstänkte, ett begynnande missfall.

Köpte ju ett nytt test igår som jag tog i morse och det var inte mycket bättre det. Det visade bara svagt positivt och det var nästan så man fick vrida testet i ett bra ljus för att se. Då visste jag. Ja, då visste jag att det var kört.

Började även blöda lite smått förr ett tag sedan och nu tilltar det mer och mer så nu är oron, fruktan, missfallet ett faktum.

Gråtit har jag inte gjort idag. Det har jag redan gjort klart för ett par dagar sedan. Just nu känner jag mig mer nollställd. Orkar inte riktigt vara ledsen mer faktiskt. Orkar inte riktigt hoppas på att det någonsin kommer gå eller att vi någonsin kommer få barn.

Det enda vi ville just nu ju att få ett litet barn. Är det så mycket begärt?
tydligen.

Nu får jag blöda ut detta önskade lilla mirakel också och bara vänta och se vad framtiden har på lager för oss. Åter igen denna väntan, önskan och hoppet. Åter igen tillbaka på ruta 1.

När eller om vi försöker igen orkar jag inte riktigt tänka på nu. Min spontana känsla är att jag vill ta ett uppehåll ett tag. Men å andra sidan var det min spontana känsla förra gången också men efter 2 veckor av blödningar och jag tillbaka på ruta 1 så ville jag ändå försöka igen.

Vi får se hur jag känner den här gången.

Nu vill jag försöka fokusera på att gå ner lite i vikt och kanske byta jobb eller göra något annat. Jag vet inte riktigt. Känner inte att jag bara vill stå still och trampa i gamla fotspår så att säga.

Känns fruktansvärt jobbigt att behöva höra av sig till de nära och kära i berättat den glada nyheten för... igen... och berätta att jag fick missfall... igen!

Det är väl helt enkelt min lott just nu att få bli mamma. En annan gång kanske!?

Har försökt att lugna mig

Trots att jag är mer inställd på att det ska gå dålig än bra nu så finns ju fortfarande såklart hoppet där.

Efter mycket läsning och många samtal så hoppas jag nu på att det är mina "gamla" test som det helt enkelt är något fel på.

Trodde verkligen förut att störtblödningen skulle komma på en gång idag så jag har gått hemma hela dagen och inte vågat mig på särskilt mycket. Men tillslut tog jag ändå "modet" till mig så jag och kärleken åkte till köpcentret och köpte ett nytt graviditetstest som jag ska ta imorgon bitti. Detta testet är av ett annat märke så vi får se hur det ser ut.

I övrigt har jag fortfarande högre temp än vanligt och lite ömma bröst, men det säger ifs inte så mycket. Har inte blött en droppe heller vilket i princip är det som känns bäst just i nuläget.

Kärleken är övertygad om att allt är bra och jag VILL ju så gärna tro honom även om min kropp lång inne säger att något är fel.

Vi får se.

Blir testet imorgon på något vis oklart får jag väl ringa barnmorskan och fråga hur jag ska gå vidare. Kanske kan få komma in och göra ett VUL för att konstatera det ena eller andra.

Kortvarig lycka?

Har det jag befarat mest av allt hänt... igen?

Egentligen började det för ett par dagar sedan när jag tog ett till test "bara för skoj skull". Tyckte att det blev lite svagare än förut men slog ganska snabbt bort de tankarna i och med att testen inte alltid innehåller samma mängd färg samt att min urin kanske inte var lika koncenterar som vanligt. Dessutom tyckte jag teststrecket såg lite "utsmetat" ut så jag antog att det bara var ett lite knasigt test. Bestämde mig för att inte ta ett test förrän 1 vecka senare, två veckor efter BIM bara för att se om båda strecken kunde bli exakt lika starka. (Höll på att testa för att jag hade massa test över kanske ska tilläggas).

Igår blev jag helt plötsligt orolig då hela kroppen betedde sig annorlunda. Först fick jag jättehuvudvärk som jag tänkte var ett symtom men senare på kvällen när brösten i princip slutade ömma och magen slutade mola och spänna blev jag, på riktigt, orolig.

Tänkte att jag skulle ta ett test bara för att lugna mina nerver och tog alltså ett igår kväll, rätt sent, vid 22tiden.

Testet blev svagt positivt. SVAGT positivt? Jag började gråta. Kunde inte sova på hela natten i princip och försökte läsa på om vad detta kunde betyda. Vissa sa att det inte behövde betyda något, vissa sa solklart missfall. 

Försökte lugna mig med att det kanske fanns lite hopp när jag idag på morgonen skulle ta ett test men morgonurinen. MEN, det var inte mycket bättre det. Möjligtvis aaaaningen starkare men fortfarande drastiskt mycket svagare än för ett par dagar sedan.

Jag känner att det är kört nu och är fruktansvärt ledsen och arg. Väntar bara på att börja blöda så att jag får gå vidare, än en gång.

Just nu har jag tappat hoppet på att jag någonsin blir mamma.

Min stegring som drastiskt försvann...

 

Huvudvärk

aj aj aj. Har jättemycket huvudvärk som inte vill ge sig. Vet inte om det är något symtom eller bara "vanlig" huvudvärk som man kan få ibland. Känner mig nästan febrig trots att tempen bara låg på 37,5 vilket typ är min normala temp nu under graviditeten.

Känner även av lite illamående men jag tror det är p.g.a huvudvärken. Hoppas det i alla fall. Slipper gärna illamående, he he!

Nu var i alla fall jobbhelgen över och det ska bli skönt att få vila upp mig imorgon.

Kärleken steker pannkakor för fullt så nu är det dags att bege sig till köket och mumsa på lite mat.

Ut i skogen

Hej och hå, pust , stön och stånk. Det är jag som låter på mina promenader i skogen. Kan inte förstå att det är sådan stor skillnad på att röra på sig nu och för några veckor sedan. Blir andfådd för minsta lilla känns det som.


Men försöker verkligen att hålla igång med ett bra flås när jag promenerar. Jag VILL ju verkligen kunna hålla i gång hela graviditeten. Även om det bara är promenader.

Bild lånad från google

Köpte en bok igår om träning för gravida. Skriven av ingen mindre än Anna Anka, he he. Har inte testar den än men tänkte faktiskt prova några övningar här nu alldeles strax.

 Jag tycker boken verkar vara väldigt bra med bra och övningar för alla möjliga träningstyper.

Känns som att det är viktigare än någonsin att hålla i gång nu under graviditeten. Inte allt för kul att gå upp 30 kg eller liknande. Huvva, det hoppas jag verkligen att jag slipper.

Någon som har något bra tips på förhållandevis lätt träning men som ändå gör gott för kroppen?

vecka 5

Så är man inne på sista dagen i vecka 5 då. Även om tiden stundtals går extremt långsamt så går det ändå hyfsat fort ändå. Imorgon går jag in i vecka 6, så uppenbarligen rullar tiden på.

Hur mår jag nu då?

Jo, jag mår faktiskt fortfarande oförskämt bra. Ibland så bra så jag blir orolig att något inte står rätt till. Men vad jag har förstått så är det ju fortfarande så tidigt i vecka 5 så det är många som inte känner något alls.

Det spänner och molar lite mer i magen den här veckan än förra veckan. Och det som var som värk ut på vänster sida är nu mer och mer in i mitten av magen, så det känns tryggt, känns inte som ett utomkvedshavandeskap i alla fall...

Till min stora glädje så har även mina bröstvårtor börjat ömma nu. Absolut inte på det viset som vissa beskriver att hela brösten är som två stora blåmärken som gör superont bara man petar utan mer om man drar över vårtan eller trycker lite på dem så är det ömt. Hoppas det ökar snart som ett litet "tecken" på att det går framåt.

I övrigt händer det inte mycket. Hade svårt att sova i natt för jag hade så mycket gaser i magen. Så jag antar att det också är ett symtom som jag har.

Försöker äta hälsosamt och ska snart ut på en långpromenad och se om jag kan hitta lite tyg jag kan köpa. Tänkte sy en dreggellapp till bebisen och kanske även en napphållare. Ska bli spännande och se om det kan bli något av den saken. Är inte direkt något syproffs. Senast jag sydde var väl typ på högstadiet, ha ha! 

Men hur svårt kan det vara egentligen? ;)

Någon som har tips på sidor där man kan få råd om hur man syr saker till barn, kläder, filtar osv?