Mat för en spädis

Det känns som att det finns så otroligt mycket jag vill skriva om. Så många tankar som kommit till mig sedan jag blev mamma och så många saker som cirkulerar i min lilla hjärna. Vet bara inte riktigt var jag ska börja.


En sak som jag har funderat mycket på på senaste tiden är det här med mat. Mio blir snart 4 månader och jag vet att han då får börja med smakportioner. Många runt omkring mig verkar tycka att det är väldigt roligt att vi snart uppnått den lilla milstolpen när Mio ska få börja äta och det känns nästan som att det förväntas att vi ska fira in 4månadersdagen med lite puré av något slag.

Bebismat - Bild lånad från google

Min längtan efter denna milstolpe är dock verkligen NOLL. För oss har amningen fungerat så fint från första stund och jag tycker både det är mysigt och han går upp väldigt bra i vikt på min mjölk. Nu förstår ju jag också att han såklart inte kan leva på bröstmjölk för resten av livet, så visst behöver vi så småningom gå över till fast föda, men nu? om en vecka? Det känns verkligen vemodigt och inte alls rätt. Han är så liten.

Jag vet att man inte MÅSTE börja med mat när de små är 4 månader utan det går bra att amma helt till 6 månader ungefär, förutsatt att han fortsätter öka i vikt som han ska då såklart. Så jag är väldigt mycket inne på det nu. Att helamma så länge han är nöjd med det, gärna till 6 månader, och sedan börja så smått med smakportioner för att så småningom börja byta ut hela måltider osv.

Hur har ni gjort med detta? När började ni med smakportioner? Hur ofta och hur mycket gav ni? Och hur länge håller man egentligen på med smakportioner innan man övergår till hela måltider?

Tycker ärligt att det känns svårt det här med maten för de små. Nu när Mio ammas så ger jag ju honom så fort han verkar vara hungrig och han äter liksom tills han blir mätt. Jag behöver aldrig fundera över hur ofta han äter eller hur mycket. Han sköter det själv.

En annan grej jag har funderat mycket över är det här med välling. Jag är inte tillräckligt påläst om det för att egentligen kunna uttala mig men rent generellt sätt så bara känns inte en mjölblandning så himla bra att stoppa i sin bebis. Det känns lite som att det är regel att när bebisar börjar med mat så börjar de även dricka välling x antal gånger/dygn. Nu kanske jag har detta helt om bakfoten, men min första tanke är bara att jag undrar om bebisen verkligen behöver välling? Jag kan ju förstå att de kanske behöver något i magen innan de lägger sig och kanske tidigt på morgonen innan man vaknar och även kanske något som mellanmål på dagarna, men räcker det då inte med bröstmjölk? Eller är bröstmjölken kanske så "vattnig" vid 6-12 månaders ålder så att den inte direkt ger någon mättnad? Eller finns det andra grejer i just vällingen som gör att man väljer det?

Jag är verkligen dåligt påläst om detta alltså men har tänkt mycket på det där med amning/välling för jag tänker bara rent spontant att amning är ett superbra mellanmål/nattmål för de små. Vad tänker ni kring detta?

Mysig lördag

Vaknade upp i morse och kände mig utvilad. Vi hade tidig tvättid idag så jag väckte Mattias som var som ett vrak och var nästan lite irriterad på att han var jättetrött och seg. Vi som hade haft en så himla bra natt, tyckte jag. Hehe, det visade sig att Mattias bara sovit i 3-4 h i natt för han hört Mio gnälla och varit så snäll och tagit honom och vaknat runt i 2 h.

Jag hade verkligen iiiiingen aning. Jag hade inget minne alls av att han tagit Mio och jag hade inget minne av när de kommit in och lagt sig igen. Nästan lite läskigt att inte komma ihåg något men ACK så skönt det var att för en gång skull få sova 2 h i sträck, helt ostört. Det var precis vad jag behövde för att få tillbaka lite energi.

Så nu har vi hunnit tvätta, städa, äta frukost och bada Mio. Nu ska vi strax bege oss ut i skogen med våra vänner. Jag, min kompis och lilleman ska ta en härlig långpromenad och Mattias och och hans kompisar ska sporta lite.

Känns som att det  blir full rulle idag för till kvällen har vi säkert något annat vi ska göra. Lördagar är nog veckans höjdpunkt för mig nu för tiden. Man får så mycket uträttat och så är vi alla lediga tillsammans ♥♥♥

Jag och min lilla cooling i skogen

Äntligen helg

När jag jobbade så var helgerna knappt märkbara. Varannan helg var jag ju nästan inte hemma alls utan på jobbet, den andra helgen, när jag faktiskt var hemma, så kändes det alltid så stressigt. Vi ville på något sätt ta igen helgen vi missat plus att vi skulle hinna med alla andra helgsysslor som man inte riktigt hinner under vardagarna så som handla mat, städa, tvätta osv. Mina helger kändes därför aldrig riktigt som helg, de där sköna dagarna på veckan då familjen var samlad och man kunde njuta av lite ledighet och bara göra roliga saker.

Nu är det dock andra bullar. Inte bara njuter jag av att vara ledig varje helg tillsammans med min lilla familj. Helgen för mig är verkligen ett par dagar av ren njutning och vila. Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara hemma varje dag med vår lille kille. Det är verkligen mysigt om dagarna och jag känner mig så välsignad att få se honom utvecklas och att jag inte behöver jobba. Men jag måste också erkänna att jag vissa veckor är ordentligt trött och att jag riktigt njuter av helgerna när vi är två vuxna som kan hjälpas åt.

För ungefär en månad sedan började Mio sova oroligt på nätterna. Jag trodde först att det var för att han  blev förkyld och tänkte att det skulle bli bättre när han blev frisk igen, icke. Sedan trodde jag att det kanske var min mjölk som inte riktigt var tillräcklig för han ville äta mycket oftare, men han fortsätter att kräkas upp överskottet nästan efter varje amning och han går ju verkligen upp jättebra i vikt så det är nog inte det heller.

Ett par dagar eller någon vecka eller två med dålig sömn är inga problem. Men nu, efter en månad börjar jag känna att jag verkligen behöver få sova lite. Så TACKA vet jag helgerna. (Vi har bestämt att jag sköter allt under natten på vardagarna nämligen.) Så nu bör jag väl kanske säga natti natti och njuta av några dagar med förhoppningsvis lite mer sömn är bara några timmar/natt.

En alldeles ny liten Tiger som verkligen kan njuta av att sova ut när det helst behagar honom. Ljuva kattliv

Uppdatering kring Mio

Vår lilla kille är egentligen inte alls så liten. Han är, och har alltid varit, en stor kille för sin ålder. Vägde oss lite här hemma igår för skojs skull och fick göra om det två gånger för jag nästan inte kunde tro att han nu väger 8,1 kg. Han är verkligen en egen liten person som mer och mer visar vem han är.

Först trodde vi att han var lik sin mamma med sin pappas temperament men ju äldre han blir desto mer lik sin pappa blir han i utseendet och desto mer lik mig blir han i sättet. Envis liten rackare som vet vad han vill, men ändå go och glad för det mesta.

Han kan så mycket nu och han lär sig nya saker hela tiden. Här om veckan vände han sig från rygg till mage för första gången och det har hänt några gånger sedan dess, men än då länge verkar han inte tycka att det är superkul att rulla direkt. Där emot verkar han inte ha förstått att han bara är tre månader för igår började han hasa sig framåt och runt. Jag lade ner honom på golvet på mage och gick in i köket för att hämta något och fixa lite och när jag kom tillbaka ett par minuter senare så hade han flyttat sig. Inte så att han kryper iväg direkt men han liksom hasar sig lite dit han känner för.

Han kan skratta och greppa saker bra. Ler gör han på sina villkor. Ibland är han allt bra svårflörtad. Men att leka "Prästens lilla kråka" brukar vara ett säkert kort för att få sig några goa skratt. Kittlig är han också, väldigt mycket.

Ja, han är allt bra go och vi är verkligen två stolta föräldrar till vår lille prins. Kan inte få nog av hans söta ansikte och älskar att vakna upp kl 6 på morgonen till ett ansikte som lyser som en sol.

Mammas lilla busunge som skrattar gott när man pussar honom i nacken

Lilla bloggen

Tänk att det snart gått 4 månader sedan min lilla prins föddes. Jag kan verkligen inte förstå hur otroligt fort tiden gått. Dagarna går för det mesta fort och vi försöker att mysa så mycket vi bara kan och ta tillvara på bebistiden. De första månaderna ville jag bara koncentrera mig på vår lilla familj och att få in alla rutiner och att få vardagen att fungera. I början flöt liksom dagarna ihop och veckan gick galet fort. Nu har vi fått in bra rutiner på det mesta och det känns väl mer som att vi känner varandra nu och det finns helt enkelt mycket mer tid nu för andra saker än bara mys och amning.

Jag har faktiskt börjat sakna bloggen på sistone och varit inne mycket på att kanske starta en ny bara för att ha någonstans att skriva. Men så kommer det hela tiden tillbaka till allt som finns här på "Små mirakel" och alla läsare som finns här såklart. Så jag tror helt enkelt att jag bara stannar här och fortsätter.

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för hur jag vill göra med allt. Bloggen kommer handla om familjeliv, det vet jag. Men jag vet inte riktigt hur mycket jag vill lämna ut. Tänker att jag vill skydda Mio på något sätt. Vill inte skriva saker om honom eller lägga ut bilder på honom som han en dag kanske mår dåligt över. Å andra sidan kanske jag tar bort bloggen helt en vacker dag och då försvinner ju alla bilder och texter på köpet.

Nåja, vi får helt enkelt känna lite på det tillsammans jag och bloggen. Så småningom hittar vi väl kanske vårt sätt att blogga så att säga, med lagom mycket bilder och text. Vi tar det lite som det kommer känner jag. Detsamma gäller uppdateringarna. Jag vill skriva för att minnas så ibland kanske det blir en uppdatering om dagen, ibland flera, ibland bara en i veckan. Ja, ni förstår.

Välkomna tillbaka alla som vill och välkomna till alla nya som vill följa med vår lilla familj på livet stora resa.

Ett år sedan

För exakt ett år sedan hade vi precis fått veta att jag var gravid igen. Det var så mycket blandade känslor. Jag var full av oro men samtidigt fylld med så otroligt mycket hopp. Och äntligen skulle det faktiskt bli gången då vi fick bli föräldrar till ett friskt och levande barn.

Att bli mamma är verkligen det mest underbara som hänt mig och för mig finns det inget större i livet. Jag har växt så mycket som person och jag är enormt tacksam för att jag fick möjligtheten att få uppleva den här otroliga glädjen och kärleken som det innebär att ha barn.

Jag och min älskade lille pojke

Mio MIN Mio

Nu i veckan har jag också tänkt väldigt mycket på lilla Lilly. Jag är så ledsen och gråter många tårar fortfarande för det som inte blev. Jag önskar att jag fick vara mamma till henne också och få se henne växa, uppfostra henne och ge henne all kärlek jag bara kan och ge henne det stora självförtroendet jag vet att hon skulle behöva för att klara sig i livet.

Jag önskar att allt hade slutat på ett bättre sätt och jag önskar att jag hade kunnat rädda henne.

Men jag är övertygad om att hon finns där uppe på en säker, kärleksfull och trygg plats där hon omsorgsfullt tar hand om alla hennes syskon som så småningom ska få tillhöra vår familj. Jag är också övertygad om att vi kommer att ses en dag och att jag då kommer få chansen att vara hennes mamma och ge henne allt det där som jag aldrig fick chansen till under det här jordelivet.

Även om hon ibland glöms bort så känner jag starkt i mitt hjärta att hon också tillhör vår familj och hon kommer alltid vara min lilla flicka och en stor sorg, enda tills dagen då jag faktiskt lämnar detta liv och får ha henne i min famn igen.

Lilly och hennes pappa

Kikar in och säger hej

Nu har det nästan gått 2 månader sedan jag sist skrev här och jag ser att många fortfarande går in här varje dag och kikar. Därför tänkte jag bjuda er på en liten uppdatering så att ni inte alltid kikar in helt förgäves. Med det sagt så är jag dock inte "tillbaka". Jag trivs faktiskt utmärkt med att inte ha en blogg att ständigt uppdatera. Den tiden och lusten finns fortfarande inte känner jag. All tid går åt till min lilla familj. Precis som det ska vara.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Vår älskade lille kille har blivit hela 2 månader och jag förstår inte var tiden har tagit vägen. Jag tycker dagarna går så ruskigt fort och jag njuter till fullo av allt mysigt som vi gör här hemma. Jag älskar att vara mammaledig och bara få ägna dagarna med min lille och pyssla med olika saker här hemma. Jag känner mig så rikligt välsignad att få vara mamma till just Mio. Jag tänker tillbaka på allt slit vi gick igenom för att äntligen få honom till oss och det var det värt 100 gånger om.

Han är verkligen en riktig liten guldklimp som är glad nästan jämt. Vaknar och somnar med ett leende och är nöjd bara han får vara med oss. Han lär sig nya saker nästan varje dag och han är en stor och stabil gosse med sina 6,7 kg.

Om dagarna brukar vi sitta i babysittern, leka i babygymmet, nackträna på lekmattan, göra babymassage, gosa med snuttefilten, leka med skallran, gå på promenader, dansa, sjunga sånger, klappa katten och såklart det viktigtaste... äta och sova.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

För min del så börjar även allt återgå till det normala rent kroppsmässigt. Foglossningen var ju i princip helt borta någon vecka efter förlossningen och mitt enda problem sedan dess har väl varit att min ena höft låst sig ibland. Men det verkar också ha försvunnit nu. Mina knän är fortfarande lite svaga men jag har kommit igång med träningen nu så det är nog bara en tidsfråga innan jag återfår lite muskler överallt i kroppen. I övrigt är det underbart att ha mycket energi igen och kunna röra sig mer obehindrat så jag njuter av mitt icke gravida tillstånd.

För att avsluta den här lilla uppdateringen vill jag bjuda på några bilder på vår lilla skatt som vi älskar så otroligt mycket.

Mio go och glad som vanligt

Mina fina killar redo för bröllop