Pust och stön

Precis som jag anade så kommer den här graviditeten på inga vis bli lätt. Det gör mig ledsen att behöva inse hur "förstörd" jag blivit i och med tidigare erfarenheter. Att inte kunna slappna av en sekund och att inte kunna njuta är sorgligt, just i denna tid då livet ska kännas underbart och framtiden ljus. Jag försöker verkligen att inte lägga så mycket värderingar i faktumet att jag är gravid men givetvis lyckas jag inte så bra med det. För hur logiskt det än borde vara att bara låta veckorna gå och se hur det blir så kan jag inte det. Det brinner en stark längtan inom mig och ett stort hopp som gör att jag antagligen skulle bli förkrossad om något gick fel. Antar att det är så vi människor fungerar, åtminstone jag.

Men fick tid idag till barnmorskan, blir samma som förra gången vilket känns underbart. Det blir ett första ultraljud den 3 maj. Då kommer jag vara i ca v 9 och även om det känns långt bort så känns det ändå okej. Tar jag mig bara dit och ser ett litet hjärta så kan jag inte annat än tro att det kommer gå bra. Det är ju faktiskt bara 4 veckor dit. Så länge ska jag väl kunna hålla ut?

Ni får peppa mig :)

Uppdatering

TACK, alla ni kloka läsare. Givetvis hade ni rätt och min oro gick helt över styr i onödan.

Väntade 4 h och tog ett nytt test och det var superstarkt. Dessutom har magen riktigt hållit igång här nu idag med stickningar hit och dit.

Alltså verkar allting vara helt i sin ordning och trots att jag ännu har ett test kvar liggandes hemma så tänker jag inte testa mer.

Grät en skvätt vid anblicken av detta

Nu ÄR jag gravid. Punkt slut. Skulle något tråkigt hända så händer det ändå förr eller senare. Det gör ju inte saken bättre att jag går runt och försöker analysera och oroa mig, eller hur?

Tack för att ni skakar lite vett i skallen på mig och ger mig en skjuts av lugn såhär i min oro.

Nedstämd

Tog ett till test imorse. Jag vet inte riktigt varför egentligen, men känslan inom mig har helt enkelt sagt att det inte riktigt känns som det ändå brukar såhär i början. Alltså, jag brukar inte ha så mycket symtom men lite med stickningar och dragningar i magen tycker jag faktiskt att jag brukar ha.

Hur som helst, tog ett till test imorse som var markant svagare. Fick bara en stor klump i hela mig. Man ska ju aldrig säga aldrig förrän man verkligen är säker, men i min värld lutar detta starkt mot en enda sak, som jag tyvärr varit med om för många gånger redan, missfall. Det är ju bara såklart att vänta och se men det känns verkligen så hopplöst just nu.

Intresseanmälan

Jaha, då har jag tagit modet till mig och skickat in intresseblanketten för att få gå hos Barnmorskegruppens mödravårdcentral. Jag har varit lite osäker på om jag skulle vänta någon vecka eller så innan jag skickade in anmälan, just ut ifall att jag skulle få ett missfall. Då slipper man ju åtminstone ringa in och berätta det, vilket är jobbigt. Men ÄH tänkte jag sedan. Jag kan ju inte hela tiden gå runt och oroa mig utan jag måste leva vidare jag med.

Så nu är blanketten inskickad och de brukar ringa typ dagen efter, så snart borde jag få tid. Vill gärna gå där, trots att det är en liten bit hemifrån. Jag har varit där förut och jag kände mig trygg och väl omhändertagen där. Skulle jag sedan få samma barnmorska så skulle det ju vara jätteroligt för jag tyckte bra om henne.

En annan sak som jag gillar jättemycket där är att man får göra ett UL i samband med inskrivningen för att se hur många det är (ja, kära nån, jag har inte ens tänkt tanken att det kan vara mer än en) och om hjärtat slår. Tycker det känns bra att i vecka 8-9 få veta det, för då kunde åtminstone jag slappna av lit mer förra gången.

Mattias sa igår att han längtar till ultraljud men jag sa tvärt emot. Jag är nöjd just nu, så länge jag lever på hoppet att det åtminstone är bra där inne. Än vågar jag dock inte riktigt hoppas på att det ska gå vägen helt. Synd men så är det när man har mitt bagage.

Den där känslan

Måste bara skriva en liten rad om den där känslan som jag har just nu. När man går runt på jobbet, sitter på bussen, handlar mat och allt det andra och plötsligt känner man hur det sticker till lite i magen. Jag vill inte likna det med hur det känns när ens lilla bebis sparkar men det är ändå väldigt speciellt eftersom jag är den enda som vet och jag är den enda som känner. För det mesta tänker jag inte på att jag är gravid just nu. Det kan gå timmar och ibland nästan dagar utan att jag tänker på det något vidare. Men så kommer de där små sticken och då ler jag inombords.

Jag antar att det bara kommer kännas mer och mer ju längre tiden går att kroppen, åter igen, håller på att förändras. Förändringen välkomnar jag med öppna armar, verkligen. Jag ser fram emot att bli sådär runt och go om magen igen och jag ser fram emot att få se på ultraljud och känna sparkar.

Är däremot livrädd för missfall och för att det ska bli något fel igen. Jag vet att det är väldigt låg risk angående det senare och kanske även angående missfall eftersom jag redan haft 2. Ca 1/kvinna brukar man ju säga. Så nu tycker jag det räcker för min del.

Men som sagt. Jag försöker njuta av nuet och just nu sticker min mage till så jag klappar den ömt och dagdrömmer om vår lilla bebis som förhoppningsvis kommer till oss till jul.


När tyckte ni att det kändes mer som att ni var gravida?

Newbie

Jag är en riktig Newbie älskare. Tycker de har sååå många fina kläder både för pojkar och flickor. Tycker absolut att det rent allmänt är ganska stor brist på fina pojkkläder, men KappAhl har fattat grejen. Har inte vågat mig på att köpa något ännu, men jag drömmer mig ständigt bort och längtar så tills dagen jag känner mig så lugn att jag kan med att inhandla några fina plagg.

Till en liten flicka

 


Till en liten pojke

Älskade hormoner

Välkomna tillbaka ni härliga hormoner. Igår kväll fick jag plötsligt en extrem gråtattack i bilen på väg hem från jobbet. Kunde ju varit värre såklart men Mattias bara stirrade ut genom rutan och lät mig gråta klart. Sedan konstaterade han att hormonerna nog är tillbaka och vi skrattade högt och ljudligt båda två, allt var frid och fröjd igen. Oh the hormones.