Helg

Äntligen är det dags för lite välförtjänt helg.
Det har varit lite stressigt den här veckan med en deadline på jobbet som ska vara klar senast på måndag så jag har jobbat på detta hela veckan (och drömt om det också). När jag gick hem för dagen idag lämnade jag över det sista på chefen som jag jobbar ihop med och det kändes SÅ befriande.

Sedan åkte vi hem till svärföräldrarna där även svägerska med barn befann sig. Det var jättetrevligt med god mat och härligt sällskap.

Svägerskans yngsta är bara 6 månader och svärfar är helt gaaalen i barnbarn (ja, när vi frågade honom förra julen vad han önskade sig i julklapp sa han "Bebisar! Bara bebisar..." haha, han kommer bli superglad när han får veta) så det var ju riktigt lockande att bara berätta hemlisen där och då.

Men icke, vi har ändå lovat varandra att vänta och det känns ändå helt rätt. Dessutom vill vi berätta när hela familjen är samlad (förhoppningsvis på svärfars födelsedag i november, om vi orkar hålla oss tills dess).

Vecka 6+3 idag. Tycker den här veckan har gått väldigt fort jämfört med förra som bara segade sig fram. Jag mår väldigt bra. Nästan så bra ibland så man undrar om allt är okej. Men inga blödningar har jag haft så jag utgår och tror att allt är bra.

Har lite ömma bröstvårtor när man tar på dem och molvärk i magen lite varje dag som kommer och går. När vi gick från bilen nu för en liten stund sedan så fick jag väldig molvärk mitt i livmodern. Det höll i sig i kanske 10 sekunder och försvann sedan i 10 sekunder och kom tillbaka igen i 10 sekunder. Sedan försvann det helt. Så nu undrar jag om det växer på där inne? Det är så spännande med allt som händer men jag längtar mest av allt tills ultraljudet vi ska göra den 26 september. Är så nervös för att inte se ett hjärta slå men allt är säkert okej och DÅ ska det firas... 

trött

kom hem vid 13 idag och somnade kl 14. sov till 16.30 ungefär. nu är jag helt slut igen och det ska bli sååå skönt att få lägga mig. är det den här tröttheten alla pratar om?

JobbJobbJobb

Ibland undrar jag hur det är tänkt att man ska både hinna och orka med allt som ska göras. Har man inte småbarn att vara hemma med eller någon form av utbildning att gå till så förväntas man helt enkelt jobba heltid och dessutom hinna med allt annat som ska göras så som tvätta, diska, handla, laga mat, städa OCH vara go, glad, social och kanske t.o.m hinna med hobbies. Dessutom, har man barn, så ska man ju hinna med deras behov så som aktiviteter, läxor mm.

Jag avskyr att det är så det ser ut. Varför? Varför ska ens liv vara vigt åt jobbet i första hand? Uppenbarligen så är det ju vi själva som väljer att ha det så här (för det är ju ingen som tvingar oss). Är det pengarna man vill ha? Eller är det för att man äääälskar jobbet mer än sitt egna privatliv? Ja, man bör ju älska sitt jobb en hel del i alla fall med tanke på att man spenderar det mesta av sin vakna tid där.

Jag kan bara inte förstå det.

Jag kan helt ärligt, med handen på hjärtat och utan att skämmas, säga att jag verkligen ogillar att jobba (skulle nästan vilja säga avskyr men det låter så himla tråkigt och kanske inte helt rättvist ändå med tanke på att vissa dagar är helt okej). Hade jag kunnat välja hade jag jämt varit hemma. Och nu menar jag inte att det är just MITT jobb som jag känner såhär inför. Faktum är att jag har många jättefina kollegor och vi skrattar mycket ihop och det gör jobbet helt okej kul! Utan jag tycker inte att det egentligen spelar någon roll vilket jobb jag har utan för mig så känns det helt enkelt väldigt tungt att gå till ett jobb varje dag. Det passar helt enkelt inte mig att jobba. Om man får säga sanningen så är det inte min grej.

Jag frågade runt lite på mitt eget jobb hur mina kollegor känner. Det fanns inte EN enda som sa att de ville vara hemma hellre än att gå till jobbet. De sa att de skulle bli uttråkade hemma och att det kanske redan hade varit föräldralediga ett tag (kanske 2-3 år) och att det var jättejobbigt och att de längtade till jobbet.

För mig är det helt ofattbart hur man kan tycka att det är tråkigt hemma. Då kan man ju inte vara så nöjd med sitt privatliv tänker jag. Jag har massa saker som jag hellre gör än att gå till jobbet så som löptränar, går promenader, köper fixar och säljer möbler, scrappar, bakar, träffar vänner, ser på film, umgås med kärleken, umgås med familjen, stickar, syr, läser böcker, studerar, går någon kurs i typ bakning/matlagning/dans eller liknande, pysslar med blommor och trädgårdar, fotograferar och ja min lista kan hålla på länge till. För att inte tala om alla de där sakerna som man måste göra för att sköta ett hushåll som också kräver tid så som handling, matlagning, städning, betala räkningar, tvättning osv.

och att man skulle tycka att det känns extra jobbigt/tråkigt att vara hemma som föräldraledig förstår jag inte för 5 öre. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer fantastiskt, underbart, mysigt och givande än att få vara tillsammans med mina barn hela dagarna. Jag kan säga att jag längtar så ofantligt mycket till dagen då vi faktiskt har barn och då jag kan välja att vara hemma med dem istället för att jobba. Ett mycket enkelt och självklart val för mig och jag tänker vara hemma lääääänge!

Kärleken läste om något par som hade lite svårt att få ihop livspusslet då hustrun nyss hade fått ett bra jobb som gjorde att hon var tvungen att jobba heltid. Tydligen hade de små barn och pappan funderade på om han  kanske skulle behöva gå ner i tjänst till 90 eller 80 % för att hinna med barnen och allt. Jag tycker faktiskt att det lät lite sorligt. Det är ju inte särskilt konstigt att man inte hinner med sina barn och allt som ska göras om båda föräldrarna jobbar heltid.

Det skulle nog aldrig förekomma i vårt hem. MEN, sedan är det ju det där med prioriteringar. För oss känns det perfekt. Dels tycker vi båda att det SKA finnas någon hemma för barnen, att barnen är prio 1 och att om man skaffar barn så ska man väl inte skynda iväg till jobbet igen efter ett år. Sedan var det ju det där med att jag inte ens har något behov av att jobba som givetvis underlättar.

OCH jag vill bara förtydliga att jag inte lägger mig i hur andra gör. Jag tycker och tänker säkerligen något om någon i min omgivning lämnar in sin lilla ettåring på förskola för jag tycker det är fel. Men det är ju också en rättighet vi har om vi så önskar. Sedan vet jag att många säger att de helt enkelt inte har råd att vara hemma länge även om de önskar det. Och i vissa fall så är det väl faktiskt så (t.e.x ensamstående med låg FP ) MEN i de flesta fall så handlar det om prioriteringar.

Om man prioriterar rätt så bör man kunna se till att ha tak över huvudet, mat på bordet, hela och rena kläder på sig. Mer än så behövs faktiskt inte alltid. Det blir åtminstone mycket tid för varandra och förhoppningsvis en väldigt trygg och kärleksfull uppväxt. Gentemot att bo i ett stort hus, resa några gånger om året, ha märkeskläder och syssla med massa nöjen varje vecka. Ja visst, jättekul att ha råd med mycket. Men inte lika kul när man inte har så mycket tid till varandra eftersom det då krävs att båda föräldrarna är borta hela dagarna.

Ojdå, nu blev detta inlägg mer om frågan att vara hemma med sin barn eller inte. Det skulle ju egentligen handla om att det är tokigt att alla ska jobba så mycket för att bli "accepterade". Men, familjepolitiken är något jag brinner mycket för så det är lätt att halka in på den stigen när man pratar om jobb och familjepusslet som ska lösas!

Shopping

Åkte in till stan idag för lite shopping. Hittade inte så jättemycket som kändes rätt att köpa men lite fick allt följa med hem.

Till lilla bebisen blev det en söt brun/beige body, en vit tunn mössa och de här supersöta tofflorna. Jag älskar sådana här tofflor och även olika hattar/mössor till bebisar. Tycker det är så sött men också praktiskt. På vintern håller fötterna sig varma i dessa och på sommaren håller de sig svala. Samma sak gäller hattar/mössor.

En sak som jag insett när jag börjat kika på lite kläder, skor, mössor, pyjamas, filtar, leksaker, lakan, vagn, bilbarnstol, JA allt det där, är att det finns väldigt lite som är anpassat för bebisar som man inte vet könet på. Så känns det för mig i alla fall. På nyföddavdelningen finns det en killdel (med bara massa blåa kläder och tryck på) och en tjejdel (med rosa volangkjolar och rosa bodys).

Jag tycker man hittar ytterst lite som är neutralt (ja, helvitt finns ju men hur kul är det?) eller åtminstone så pass blandat i färgerna så att det passar både flickor och pojkar. Hade gärna sett lite mer kläder som var färgglada men ändå inte BARA blått eller BARA rosa. Gult, orange, ljusgrönt och turkost och också fina färger!

Därför blev jag så glad när jag hittade dessa skorna, som för övrigt hängde på killavdelningen, det fanns liknande för tjejer som var rosa med en orange räv på. Jag tycker de passar både på en liten kille och en liten tjej.

Låååång helg

Äntligen var den här helgen över.

Det har varit helt sjukt. Jag har verkligen varit på jobbet hela helgen. Bara kommit hem för att sova i mellan dagarna. Känns riktigt surt att inte hinna med någonting annat på helgen än att jobba. Man vill ju så gärna träffa vänner och hitta på roliga saker när kärleken också är ledig från skolan. Det är tufft liv att vara hårt arbetande kvinna ;) Nå väl. Inte så länge till, tack och lov.

Hur som helst så har helgen ändå flutit på. Fick mig en släng av oro i går morse när jag vaknade och ömheten i bröstvårtorna var som bortblåst. Tänkte givetvis det värsta, att missfall var på G och gick väl och klämde ca 58 gånger den dagen för att se hur det utvecklade sig. Dock kändes det inte som att graviditeten var bortblåst helt eftersom att magen jobbade på. Den molade, spände och stack till då och då så jag var hoppfull. Mot eftermiddagen kom lite ömhet tillbaka och då började jag pusta ut.

I morse var de ömma igen men de har hunnit med att både sluta ömma och börja igen sedan dess. För det mesta så ömmar det lite hela tiden, men variation på hur mycket. Så kroppen verkar inte riktigt vilja bestämma sig för det ena eller andra. Men det jag förstår nu i alla fall är att det är heeelt normalt och att jag inte behöver oroa mig. Antagligen bara kroppen som ställer in sig på hormonhalten.

Som sagt så jobbar även magen på ordentligt och gör sig verkligen påmind om att det finns någon liten där inne som växer. Det är helt otroligt hur BRA det känns den här gången. Vid det här laget hade jag redan fått missfall förra gångerna (eller nåja, andra gången åkte jag ju till sjukhuset i v 6 för att jag hade så ont i magen. Ultraljud gjordes och ingen bebis eller ens hinnsäck gick att se. Antagligen hade den graviditeten redan avbrutits där. Började blöda en v senare. Så det var väl precis när jag gått in i v 7.) och den här gången känner jag ju verkligen att det händer något.

Har börjat få som gåshud på bröstvårtorna vilket är ett nytt symtom som jag, hör och häpna, aldrig har haft innan i de tidigare graviditeterna. Så det ser jag absolut som ett positivt tecken! Nu ska jag försöka av min lediga dag imorgon men, förhoppningsvis, lite shopping. På tisdag går jag in i v 7. Underbart

Sista testet

Då kunde jag inte låta bli att ta det absolut sista testet som jag hade liggandes hemma. Nu är teststrecket lika starkt som kontrollstrecket så nu nöjer jag mig med det. Det känns faktiskt bra på något sätt att inte känna stress över att fortsätta testa osv.

Nu är jag ju tydligt gravid och That's that!
Nu ska jag bara fortsätta njuta av den här graviditeten och inte oroa mig.

I drömmarnas land

Vaknade mitt i natten i natt av att kärleken höll på att smeka mig i ansiktet, håret, hakan och där i kring. Fattade inte vad han höll på med och trött och lite halvt irriterat sa jag "vad håller du på med?". Till svar fick jag "va?". Det visade sig att han låg och sov. Han berättade sedan att det han drömt var att jag precis fött vår lilla bebis, en dotter och han låg och smekte hennes hår och att hon var världens finaste lilla bebis.

Jag smälte lite....

Jättegulligt tycker jag. Han har liksom inte visat så mycket känslor även om jag vet att han är glad över graviditeten. Men nu, i drömmarnas land kommer det minsann fram att han längtar han också :)
Han tror stenhårt på en flicka nu. Jag tror verkligen 50/50. Var först helt inställd på att vår första skulle bli en pojke men de senaste veckorna har jag blivit mer 50/50. Vi får väl se. Det är ju lååångt kvar tills dess!