Som ni vet så var jag ju inne på att lägga ner bloggen ganska snart efter Lillys födelse. Jag startade upp som en gravidblogg och det var liksom det jag ville ha också.
Jag har nu, under ett par veckor, försökt att skriva om lite allt möjligt men tyvärr så är det ingenting för mig. Jag skriver bara lösa funderingar om allt och ingenting, för det mesta är det dessutom ganska irrelevanta saker och en sådan sorts blogg var aldrig mitt syfte.
Det är nu därför med lite sorg i hjärtat som jag säger hejdå till den här bloggen och till er läsare. För stunden kommer bloggen finnas kvar men jag tror att jag så smått ska börja skriva ut graviditeten med Lilly så jag har den hemma på papper och sedan stänger jag nog även ner den här adressen.
Jag vill verkligen tacka så jättemycket för alla era fina och uppmuntrande kommentarer som jag fått genom hela hösten/vintern. Jag uppskattar er verkligen och önskar er allt det bästa i livet. ♥
UPPDATERING
Jag är en riktig velmaja, jag vet, förlåt! Men igår direkt efter att jag skrivit det här inlägget så kom den där magkänslan att jag inte riktigt ville släppa taget trots allt. Under natten gick det många funderingar och efter att ha läst några fina kommentarer blev det inte direkt enklare. För att tala klarspråk så smågrät jag lite i morse för att jag gjort fel.
Jag hade väl tänkt att jag skulle släppa bloggen helt och vid en eventuell graviditet senare kanske skapa en ny blogg så att jag liksom fick en ny resa från start men av två anledningar kändes det inte rätt.
1. Ju mer jag tänker på det desto mer fel känns det att liksom glömma allt som varit. För all den oro det kommer ge i framtiden vill jag inte dölja. Och att börja berätta hela min historia på nytt i en ny blogg känns inte heller rätt. På något vis vill jag dokumentera mina graviditeter och jag känner nog att jag ändå vill att de håller ihop, på samma ställe.
2. Om det finns någon där ute som kanske tvingas gå igenom det jag nyss gjort så vill jag att de ska kunna söka och bli hänvisade hit och kanske finna lite tröst och vägledning. För jag skrivit inte bara för mig, utan för er läsare också.
Det känns lite som att "Små mirakel" är min lilla fristad där jag får skriva precis vad jag vill och det skulle kännas sorgligt att behöva lämna. Med det sagt antar jag att jag bara tar en liten paus och återkommer igen när jag kan ta upp bloggen i det syfte den skapades för... en gravidblogg alltså.
onsdag 20 februari 2013
Lugn dag idag
Vaknade i morse med halsont och täppt näsa. Jaha, tänkte jag. Det var ju ändå bara en tidsfråga innan jag skulle få alla bacillerna som cirkulerar flitigt på jobbet.
Tänkte att det skulle bli lite bättre efter lite mat och dryck men istället visade termometern att jag har feber. Typiskt. Så istället för att träffa min bästa vän och ta en lång härlig promenad i solen får jag istället ligga i soffan och kurera.
Dessutom var jag tvungen att avboka massagen som jag skulle gå på imorgon. Så mycket för de här lediga dagarna jag skulle få innan helgjobbet. Nåväl, ibland kan det faktiskt vara lite skönt också att bara få vara!
Tänkte att det skulle bli lite bättre efter lite mat och dryck men istället visade termometern att jag har feber. Typiskt. Så istället för att träffa min bästa vän och ta en lång härlig promenad i solen får jag istället ligga i soffan och kurera.
Dessutom var jag tvungen att avboka massagen som jag skulle gå på imorgon. Så mycket för de här lediga dagarna jag skulle få innan helgjobbet. Nåväl, ibland kan det faktiskt vara lite skönt också att bara få vara!
tisdag 19 februari 2013
Vardagstänk
Mattias sa nyss: "Tänk om vi hade haft en liten bebis nu som låg i sin lilla säng i vårt sovrum. Vad underbart och mysigt. Tänk vad vi hade kunnat mysa".
Lite sorg i hjärtat för att det inte är vår vardag.
Nu tackar vi för oss denna kväll och säger godnatt.
 |
| Men T vet hur man gosar han med |
Lite sorg i hjärtat för att det inte är vår vardag.
Nu tackar vi för oss denna kväll och säger godnatt.
måndag 18 februari 2013
Under jord
Idag kom det där brevet som man lite väntat på men nästan samtidigt glömt bort.
Nu ligger vår Lilly begravd i minneslunden nära där vi bor. I brevet stod det att hon blev begravd den 6 februari, alltså gick det ändå ganska snabbt. Kanske beror det på att vi valde separat omhändertagande med egen kista osv. Annars kan det tydligen ta upp till 6 månader.
Som alltid får man en liten kall kår genom kroppen när man öppnar kuverten som handlar om Lilly. Man är aldrig beredd. Förra gången var det kistan från Fonus och nu minneslunden från Svenska kyrkan. Tänker aldrig att det ska vara något sådant när jag öppnar posten. Det är lite jobbigt för man vill nästan ha en liten förvarning så man kan sätta sig ner, ta ett djupt andetag och öppna i lugn och ro.
Men nu kommer det nog inga fler brev angående vår lilla tjej. Nu borde allt vara över, rent formellt alltså. Tankarna och sorgen går väl aldrig över helt.
Nu ligger vår Lilly begravd i minneslunden nära där vi bor. I brevet stod det att hon blev begravd den 6 februari, alltså gick det ändå ganska snabbt. Kanske beror det på att vi valde separat omhändertagande med egen kista osv. Annars kan det tydligen ta upp till 6 månader.
Som alltid får man en liten kall kår genom kroppen när man öppnar kuverten som handlar om Lilly. Man är aldrig beredd. Förra gången var det kistan från Fonus och nu minneslunden från Svenska kyrkan. Tänker aldrig att det ska vara något sådant när jag öppnar posten. Det är lite jobbigt för man vill nästan ha en liten förvarning så man kan sätta sig ner, ta ett djupt andetag och öppna i lugn och ro.
Men nu kommer det nog inga fler brev angående vår lilla tjej. Nu borde allt vara över, rent formellt alltså. Tankarna och sorgen går väl aldrig över helt.
söndag 17 februari 2013
Saknar så mycket
Den här veckan har verkligen varit tuff. Jag har försökt att hålla ihop, vara stark och se framåt men har brustit många gånger.
Har tänkt tillbaka på den där dagen när jag var gravid i v 12 med Lilly, när vår värld rasade samman då läkaren berättade att något var fel på vår lilla bebis. Det är precis sådana saker som man fruktar men ändå inte tänker så mycket på innan för "det händer aldrig mig".
Jag ska vara helt ärlig och säga att det for många tankar genom mitt huvud under ca en veckas tid där, när allt var så nytt och ovisst. Vissa dagar grät jag bara helt tröstlöst och ville bara att allt skulle vara en mardröm. Jag önskade att allt, för att vara mer exakt... barnet, skulle försvinna. Men dagarna gick och tillslut kom vi fram till att det inte spelade någon roll vad det var för fel på vår bebis. För hur skulle vi inte kunna älska vårt eget barn? Jag får väldigt svårt att formulera mig när jag pratar om just det här. För jag kan helt enkelt inte beskriva den känslan man som blivande mamma känner för det lilla barnet som finns inom en. Att dessutom veta att barnet kommer födas med speciella behov gör att man ÄNNU mer känner sig skyldig att skydda och ta hand om. För oss blev det ganska snabbt självklart, hur jobbigt det än var, att barnet skulle stanna och att vi helt enkelt skulle få ett efterlängtat, underbart och speciellt barn.
Alla som någonsin väntat barn kan kanske föreställa sig lite hur fruktansvärt det skulle kännas att veta att ens barn var sjuk och att det vecka efter vecka bara blev värre och värre. Det var vår verklighet under hela hösten. Och jag skulle verkligen ljuga om jag skulle säga att jag var lugn och sammanbiten under den tiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen för det kändes precis som att min lilla bebis tynade bort mer och mer och jag kunde inte göra någonting. Det kändes lite som att hon dog i min famn (ja, det var ju min mage egentligen) fast att jag inte ens fick hålla om henne.
Jag har känt mig sjuk av oro när de små sparkarna inte varit väldigt regelbundna eftersom läkarna ofta sa till mig att hjärtat när som helst kunde sluta slå. Men vi, och framför allt Lilly, kämpade på så länge.
Jag kommer aldrig glömma dagen den 20 december 2012. Det var dagen då läkarna sa till oss att det inte fanns något hopp alls. Vi skulle aldrig få behålla vår lilla tjej på jorden. Vi kunde välja att säga adjö nu, eller lite senare. Mitt i all chock och sorg valde vi att inte dra ut på plågan. Ett beslut som jag idag bittert ångrar och många gånger har klandrat mig själv för. Tanken som alltid finns där och alltid kommer finnas... Tänk om. Tänk om hon fortfarande hade varit i min mage och kämpat? Tänk om ett mirakel ändå skett och hon kommit till oss och fått leva sitt liv här som VÅRT barn.
Istället är det enda jag har kvar mitt minne av graviditeten, henne och lite bilder. Jag gråter varje gång jag tittar på bilderna. Hennes vackra lilla ansikte med min lilla näsa och Mattias haka. Hon såg så otroligt fridfull ut när vi fick hålla henne. Det såg nästan ut som att hon log.
Just nu går jag igenom en fas där jag liksom inte direkt kan acceptera att hon faktiskt ÄR borta. Jag vet ju att det är så, men jag vill ändå inte inse det, för jag vill ju INTE att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att lite plåga mig själv genom att titta på små söta barnkläder, möbler, barnartiklar och allt det där.
Nu är det mindre än 3 månader tills hon skulle ha fötts. Antagligen hade hon kommit redan om 1-2 månader eftersom att Turnertjejer i princip alltid föds bra mycket tidigare. EN till TVÅ månader. Är det inte helt galet?
Men nu är det helt totalt tvärtom. Istället är jag väl så långt ifrån en liten bebis som man kan bli. Allt det här som är och har varit är verkligen otroligt smärtsamt för mig. Någonting man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv. Men ibland vill jag skriva om just detta, för att påminna mig själv om min sorg och för att faktiskt aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma Lilly och den smärta som jag ändå känt i samband med hennes "liv" och död. Det är när man känner riktig sorg, smärta och saknad som man vet att det var en upplevelse värd att gå igenom.
Har tänkt tillbaka på den där dagen när jag var gravid i v 12 med Lilly, när vår värld rasade samman då läkaren berättade att något var fel på vår lilla bebis. Det är precis sådana saker som man fruktar men ändå inte tänker så mycket på innan för "det händer aldrig mig".
Jag ska vara helt ärlig och säga att det for många tankar genom mitt huvud under ca en veckas tid där, när allt var så nytt och ovisst. Vissa dagar grät jag bara helt tröstlöst och ville bara att allt skulle vara en mardröm. Jag önskade att allt, för att vara mer exakt... barnet, skulle försvinna. Men dagarna gick och tillslut kom vi fram till att det inte spelade någon roll vad det var för fel på vår bebis. För hur skulle vi inte kunna älska vårt eget barn? Jag får väldigt svårt att formulera mig när jag pratar om just det här. För jag kan helt enkelt inte beskriva den känslan man som blivande mamma känner för det lilla barnet som finns inom en. Att dessutom veta att barnet kommer födas med speciella behov gör att man ÄNNU mer känner sig skyldig att skydda och ta hand om. För oss blev det ganska snabbt självklart, hur jobbigt det än var, att barnet skulle stanna och att vi helt enkelt skulle få ett efterlängtat, underbart och speciellt barn.
Alla som någonsin väntat barn kan kanske föreställa sig lite hur fruktansvärt det skulle kännas att veta att ens barn var sjuk och att det vecka efter vecka bara blev värre och värre. Det var vår verklighet under hela hösten. Och jag skulle verkligen ljuga om jag skulle säga att jag var lugn och sammanbiten under den tiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen för det kändes precis som att min lilla bebis tynade bort mer och mer och jag kunde inte göra någonting. Det kändes lite som att hon dog i min famn (ja, det var ju min mage egentligen) fast att jag inte ens fick hålla om henne.
Jag har känt mig sjuk av oro när de små sparkarna inte varit väldigt regelbundna eftersom läkarna ofta sa till mig att hjärtat när som helst kunde sluta slå. Men vi, och framför allt Lilly, kämpade på så länge.
Jag kommer aldrig glömma dagen den 20 december 2012. Det var dagen då läkarna sa till oss att det inte fanns något hopp alls. Vi skulle aldrig få behålla vår lilla tjej på jorden. Vi kunde välja att säga adjö nu, eller lite senare. Mitt i all chock och sorg valde vi att inte dra ut på plågan. Ett beslut som jag idag bittert ångrar och många gånger har klandrat mig själv för. Tanken som alltid finns där och alltid kommer finnas... Tänk om. Tänk om hon fortfarande hade varit i min mage och kämpat? Tänk om ett mirakel ändå skett och hon kommit till oss och fått leva sitt liv här som VÅRT barn.
Istället är det enda jag har kvar mitt minne av graviditeten, henne och lite bilder. Jag gråter varje gång jag tittar på bilderna. Hennes vackra lilla ansikte med min lilla näsa och Mattias haka. Hon såg så otroligt fridfull ut när vi fick hålla henne. Det såg nästan ut som att hon log.
Just nu går jag igenom en fas där jag liksom inte direkt kan acceptera att hon faktiskt ÄR borta. Jag vet ju att det är så, men jag vill ändå inte inse det, för jag vill ju INTE att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att lite plåga mig själv genom att titta på små söta barnkläder, möbler, barnartiklar och allt det där.
Nu är det mindre än 3 månader tills hon skulle ha fötts. Antagligen hade hon kommit redan om 1-2 månader eftersom att Turnertjejer i princip alltid föds bra mycket tidigare. EN till TVÅ månader. Är det inte helt galet?
Men nu är det helt totalt tvärtom. Istället är jag väl så långt ifrån en liten bebis som man kan bli. Allt det här som är och har varit är verkligen otroligt smärtsamt för mig. Någonting man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv. Men ibland vill jag skriva om just detta, för att påminna mig själv om min sorg och för att faktiskt aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma Lilly och den smärta som jag ändå känt i samband med hennes "liv" och död. Det är när man känner riktig sorg, smärta och saknad som man vet att det var en upplevelse värd att gå igenom.
 |
| Hålla pappas varma hand |
lördag 16 februari 2013
Livet med katt
Ett pang hördes och glad i hågen kommer Tiger skuttandes och jag ser hur nöjd han ser ut.Adjö Basilikan...
torsdag 14 februari 2013
Alla hjärtans dag
 |
| Mitt livs stora kärlek |
Nu har vi inte direkt brukat fira alla hjärtans dag för vi har väl båda tyckt
att det är ännu en dag för affärerna att tjäna pengar ungefär. Men jag måste säga att jag ångrat mig lite den senaste tiden. Ibland kan det faktiskt vara bra med sådana här dagar, dagar som ger en ett tillfälle att fira lite extra. Att fira kärleken (till partner, barn, föräldrar, syskon eller vänner) är ju inte heller en så dum idé egentligen. För det ÄR ju verkligen värt att skåla för alla fina runt omkring sig.
Inget storslaget kommer dock ske idag då jag och Mattias kommer befinna oss på olika håll hela dagen. Men denna lilla goodiebag som jag gjort ska jag ändå få med lite smått och gott i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)