Håll ut

Håll ut mina vänner. Det kommer lite inlägg under dagen.

Vem är du?

Jag är så nyfiken på vem som ligger där inne i magen just nu? Jag undrar om det är en liten pojke eller en liten flicka? <3 Det spelar såklart ingen roll, vi kommer ju vinna jackpotten oavsett, men en liten del av mig kanske hoppas lite extra på en pojke för jag tänker att det vore så kul med en bror till Mio så nära i ålder. Å andra sidan, om det blir en liten flicka kommer jag få köpa massa nya söta kläder och det skulle också vara superkul. Dessutom har vi helt kört fast i namnträsket vad gäller pojknamn, men inte flicknamn, så av den anledningen vore ju kanske en tjej att föredra. Så spännande det där.

Jag tror att en del av mig tänker att det kommer komma ut en ny liten mini-Mio till sommaren. Något som jag så sakta börjar jobba bort, för så är det ju inte. Till sommaren kommer det en helt ny liten människa, med eget utseende och egna egenskaper. Egentligen behöver ju Mio och bebisen inte vara lika varandra över huvud taget, varken utseendemässigt eller personlighetsmässigt. Det ska bli riktigt häftigt att få se hur nästa bebis blir.

Det enda jag vet är att kärleken kommer vara lika stor till det här barnet som till det barnet vi redan har. Jag känner redan hur mitt hjärta växer och ger plats för en ny individ. Mina barn. lika älskade, lika välkomna, lika betydelsefulla.

Hur skulle jag inte kunna älska dig?

Magbild

Okej, här kommer den där magbilden jag utlovade för ett par dagar sedan. Nästa gång ska jag inte ta bilden i den spegeln. Jag tror att det är en sådan där smalspegel, som gör figuren lite överdrivet tacksam :)

v 15 med nya bebisen

Och för att jämföra lite...

v 15 med Mio

Lite bilder

Här kommer ett inlägg med lite bilder.

Liten kille redo att flytta till hus.

Försök till julkort som inte gick alls.

Födelsedagskille som leker med en ballong

Öppna presenter med pappa.

Första pulkaåkningen, vilket inte direkt blev en succé.

Ett försök till ett familjekort framför granen vilket blev
lika (miss)lyckat som förra årets försök.

Förra årets bästa kort :)

De första 14 veckorna

Eftersom jag inte har dokumenterat någonting om den första tiden får jag helt enkelt bara försöka göra en sammanfattning av det jag kommer ihåg.

Jag var 100% säker på att jag skulle må dåligt igen. Även om alla sa att man inte måste känna samma så bara visste jag att jag inte skulle bli en av de lyckliga som får uppleva en lugn och fin graviditet. Mycket riktigt så dröjde det inte länge innan illamåendet och kräkingarna kom igång. Till en början var det ganska lugnt. Lite tufft på morgonen men det värsta precis i början var ändå den förlamande tröttheten eftersom jag hade Mio att ta hand om. Då var han väl ca 10 månader och började bli ett riktigt energiknippe så det kändes jobbigt att inte bara kunna ligga på soffan och vila när jag kände att jag behövde det.

Sedan runt v 8 försvann allt. All trötthet, allt illamående. Jag blev jättepigg, hade inte ont någonstans, kände mig väldigt ogravid. Då började nervositeten krypa sig på. Jag började oroa mig för om allt verkligen stod rätt till. Därför bad jag barnmorskan om ett ultraljud på inskrivningen, vilket skulle ske 2 veckor senare. Det gick nog inte mer än någon dag efter att jag fått beviljat ett ultraljud så kom illamåendet tillbaka, i full kraft. Jag skulle säga att alla symtom försvann i 1,5 vecka för att sedan återvända. Det hände aldrig när jag väntade Mio.

Ju värre det blev med kräkningarna desto mer insåg jag att det skulle bli ohållbart att vara hemma själv med Mio om dagarna och kunna stimulera och ge honom allt han behövde samtidigt som jag fick vila och försöka ta hand om mig själv. Så i v 11 bestämde jag mig för att jag skulle göra något åt saken och jag plockade fram vår medicinlåda här hemma för att leta efter mina gamla tabletter. Först hittade jag burken med Lergigan Comp men eftersom att det inte fungerade alls med Mio kändes det rätt meningslöst att börja knapra dem. Sedan hittade jag en förpackning med riktigt starka tabletter som jag fick utskrivet då Lergiganen inte fungerade. Tabletterna heter Ondansetron STADA och är tabletter som man ger till cancerpatienter efter cellgiftsbehandling, så det är som sagt riktigt starka grejer. Förra graviditeten valde jag att avstå från tabletterna eftersom vid tiden då jag väl fick dem utskrivna började jag så smått må bättre och den största faktorn berodde väl på att när jag läste bipacksedeln stod det att tabletterna inte rekommenderades till gravida.

Det kändes otroligt olustigt även den här gången att sitta med den där tabletten i handen och inte veta om jag borde ta den eller inte. Jag ville ju absolut inte riskera mitt barn något samtidigt som jag fått läkemedlet utskrivet av min läkare på MVC. Man kan ju ändå tycka att han vet vilka mediciner han skriver ut?

I vanliga fall kan google göra mer skada än nytta mitt i mammaoron men den här gången hjälpte den mig att fatta ett vikigt beslut. Jag satt under en hel kväll och läste på om den där lilla gula tabletten och insåg sedan att den inte borde vara någon risk för bebisen så jag tog tabletten. Den smakade vanilj och var lätt att få ner. Och jag ska säga att det hann inte gå mer än max 15 minuter så kände jag hur en våg sköljde över mig och illamåendet försvann. Vilken befrielse, nästan helt overkligt. Jag minns hur jag sprang upp för tappan till Mattias och lös av lycka för att jag kände en smula hopp igen.

Tack och lov har den där tabletten varit otroligt effektiv på mig och jag har klarat mig undan väldigt lindigt med att bara behöva ta en per dag och ibland till och med varannan dag. Det har känts skönt att inte behöva sätta i sig stora mängder när man ändå vet att det är ett starkt läkemedel. De sista två veckorna har jag knappt använt tabletterna över huvud taget med undantag för idag då kräkningarna inte ville ge med sig. Jag brukar ofta ge et någon kräkning per dag. Ibland räcker det och sedan blir det bättre, men blir det inte det har jag tagit lite hjälp av medicinen.

Ja måste ändå säga att den varit lite av en räddning. Jag är inte säker på att jag hade klarat av det där extrema igen, särskilt inte eftersom jag inte bara kan ligga och sova bort hela dagarna längre. Jag är tacksam för att de värsta veckorna kunde tonas ner lite även om ja såklart fortfarande varit rätt trött och svag.

Jag kan knappt förstå att jag redan är i v 15. Jag känner mig så glad för att jag vet att jag faktiskt är igenom den där första tiden och att jag klarade det, med bravur dessutom. Tack vare medicinen blev det här starten 10 gånger bättre än sist. Tack för det.

Vad gäller magen så är den MYCKET större nu än vad den var i v 15 sist. Men man märker klart och tydligt att det beror på att jag inte har några magmuskler kvar för det som stor ut är bara en mjuk deg, så ingen riktig bebismage. Sedan var jag lite större redan från start den här gången vilket också gör sitt. Jag får visa er en bild senare när jag sitter vid rätt dator.

Jag har försökt känna lite rörelser i magen för det var i den här veckan som jag kände sist. Då var jag väl inte helt säker på att det var bebisen men nu vet jag ju hur det känns så jag tänker att jag borde kunna känna nu. Än så länge är det dock helt stilla i magen så jag får väl vänta lite till. Hoppas att jag får lite livstecken snart.

Tiden går

Tiden går så fort framåt. Min stora lille älskling är redan 12 månader och min miniälskling är 15 veckor i magen. Någonting som jag är otroligt glad över är hur väl jag dokumenterade förra graviditeten. Det har varit fantastiskt roligt att kunna gå tillbaka i bloggen och läsa om känslor, symtom osv i samma veckor. Därför käner jag mig lite besviken på mig själv att jag inte skrivit någonting alls denna gången. Men det är ju inte försent att börja nu så så får det helt enkelt bli.

En annan sak som jag är lite ledsen över är att jag varit väldigt dålig på att dokumentera Mios första år. Jag var väldigt velig med bloggen och var väl bara aktiv under vissa perioder förra året. Det ångrar jag nu. Man tror att man ska komma ihåg men det gör man inte. Därför har jag bestämt mig för att det också ska bli ändring på nu.

Just nu sitter jag vid en dator som inte innehåller alla bilder men det får komma i ett inlägg lite senare idag.

Nya lilla bebisen

Vi är så otroligt glada och tacksamma för den nya lilla bebisen som just nu ligger på jäsning i min mage. Den här bebisen var ockå väldigt önskad och efterlängtad.

Vi bestämde oss bara 3 månader efter att Mio fötts att det var dags att skippa preventivmedel och trots att vi väldigt gärna ville och önskade att något skulle hända så var vi inte särskilt förvånade att inget gjorde det eftersom min mens inte kommit tillbaka.

Jag bestämde tidigt att jag inte skulle försöka påverka min amning för att kunna bli gravid igen. Jag ville ge Mio och min kropp all tid som de behövde. Jag valde helt enkelt att låta allt ha sin gång och bestämde mig för att amma på så länge jag och Mio önskade. När månad efter månad gick så började jag mer och mer tro att jag skulle behöva sluta amma helt innan systemet kom igång igen så jag förjade förbereda mig mentalt på att det skulle bli längre än önskat mellan barnen, vilket kändes lite sorgligt men ändå okej. Mios behov kom först.

Men mitt i allt, när jag ammade som mest både nattetid och dagtid så kom mensen. Vi var på semester och jag blev jätteglad. Månaden efter fick jag veta att jag var gravid. Jag blev såklart jätteglad men jag vet ju att man inte ska ta ut segern i förskott så jag var ändå rätt... lugn. Jag försökte att inte få upp bilder i huvudet på hur livet skulle bli och jag försökte väl egentligen rätt allmänt att inte tänka så mycket på att jag var gravid.

Hela tiden hade jag en känsla inom mig att något inte stod rätt till. Jag sa det till Mattias flera gånger. Jag hade rätt.

Ett litet tag senare fick jag missfall och även om jag upplevde det som att jag redan visste att det skulle hända så kom många gamla känslor tillbaka. Det var min femte graviditet och bara EN hade slutat i en bebis. Jag kände mig lite arg och framför allt uppgiven över att behöva gå igenom den är karusellen igen. Jag var orolig över behöva gå igenom 2-3 missfall till och värst av allt gå igenom en graviditet som slutade som Lillys gjorde.

Vi bestämde för att försöka igen direkt. Jag vet att vårdpersonal ofta rekommenderar att man ska låta en cykel gå för att kroppen ska komma i balans men jag ville inte vänta. Jag tror inte kroppen tar emot ett nytt barn förrän den är redo ändå.

Månaden efter stod jag med ett nytt graviditetstest i handen som visade att jag åter igen var gravid. Jag var glad, men bara lite. Jag vågade knappt hoppas. Men dagarna gick, veckorna likaså. Jag sa till barnmorskan att jag absolut ville ha ett ultraljud för att se hur läget var och det fick jag också. I vecka 11 fick vi se vårt andra lilla mirakel sparka omkring. Det kändes fantastiskt att veta att allt såg bra ut. Tyvärr var det egentligen lite tidigt. Jag hade gärna velat vänta en eller två veckor till för att kunna se lite mer men tiderna var rätt begränsade innan jul så det fick bli som det blev.

Nu är jag i vecka 14 och egentligen borde jag väl kanske börja slappna av lite mer, men det är svårt. Jag oroar mig, det kan jag inte ljuga om. Jag längtar tills jag känner lite rörelser för då kan jag slappna av mer. Jag längtar ju så efter det här lilla barnet och de känns väldigt svårt att tänka på allt kanske inte skulle gå vägen. Men jag hoppas såklart.