Här ekar det tomt

Nu var det tre veckor sedan jag skrev något på bloggen, en paus som dessvärre inte varit helt ovanlig här på sistone.

Det har hänt mycket i mitt liv det senaste så tid och ork har helt enkelt gått till annat även om jag har loggat in på bloggen många gånger och bara suttit med en blank sida framför ögonen och inte lyckats formulera ett helt inlägg.

Jag har även haft många funderingar kring det här med bloggen och hur mycket jag vill dela med mig av texter och bilder gällande Mio. Jag tycker ju såklart att jag har världens mest underbara, söta och fantastiska barn så det klart att man av stolthet bara vill visa upp honom för hela världen och skriva om att roligt han gör och senare säkert kommer säga osv. Men sedan tänker man ett steg längre och inser att det kanske inte är helt okej att exponera honom hur som helst utan att han ens vet om eller önskar det?

När jag var liten och växte upp var ju verkligheten helt annorlunda. Då gjorde man album och skrev dagbok på sin höjd. I vilket fall så var både albumet och dagboksanteckningarna högst privata för enbart en själv, närmsta familj och vänner. Nu i bloggvärlden är det något helt annat.

Vem som helst kan se ens bilder och texter. Trots att det är både olagligt och fel så händer det (inte helt ovanligt tyvärr) att text och bilder kopieras av andra och används utan tillåtelse. Det skulle vara riktigt fruktansvärt, att se en bild på Mio i någon annans blogg eller liknande där de hävdade att han var DERAS barn. FY! Sedan kommer vi ju till det här med kommentarer.

Nu ligger ju min blogg absolut inte på några topplistor men jag har trots det en hel del som jag vet kikar in här varje dag och tack och lov verkar jag bara ha snälla läsare och skriver snälla saker men när man både hör och läser om allt blogghat som cirkulerar blir man faktiskt mörkrädd. Vissa som skriver rent ut sagt groteska saker om andras små barn eller bloggerskans utseende eller liknande. Ett sådan cybervärld kan jag helt enkelt inte acceptera och vara delaktig i.

Jag vet att jag har skrivit lite kort om detta förut och det kan verka som att jag är tjatig men jag kan verkligen inte bestämma mig kring hur jag vill ha det. Å ena sidan tycker jag att bloggen är en fantastisk portal till att dela åsikter, erfarenheter och vardagen. Å andra sidan är det svårt att sätta en gräns på vad som ska lämnas privat för bara vår lilla familj och vad som är okej att dela med alla som nu läser.

Jag hoppas att jag kommer fram till något som passar mig vad gäller exponeringen av Mio.

Vet någon hur man på ett enkelt sätt vattenmärker sina bilder?

Babytecken

Redan innan Mio föddes funderade vi på det här med babytecken. Jag visste om en bekant som höll på med det på sin dotter och jag läste lite om teckenspråk för hörande barn online och tyckte bara det lät positivt. Vi började lite smått när Mio låg i magen men på något sätt blev det väl lite väl avlägset så vi slutade ganska snabbt.

Men allt eftersom tiden gått och Mio har blivit mer och mer vaken så har känslorna kommit tillbaka att jag borde introducera tecken till honom. Men när han var mindre var det nästan omöjligt eftersom jag aldrig hade händerna fria. Det är först nu som, jag ofta har en hand fri och även ibland två när Mio ligger på golvet själv eller sitter i sin stol osv. Så nu för ett par dagar sedan bestämde vi att det var dags.

Jag kan ju inte direkt ge er en recension än för det är såklart för tidigt, men jag tycker det går jättebra för oss föräldrar i alla fall. OCH jag tyckte direkt att Mio reagerade på att jag använde händerna. Han riktar väldigt mycket uppmärksamhet till våra händer nu och man kan se att han verkligen funderar och tycker det är superkul att vi gör tecken.

Det ska bli spännande att så småningom se Mio börja teckna och prata och se om talet kommer tidigare än "vanligt".

kommer tiden alltid springa fram?

Genom hela livet fram tills jag fick barn så har man haft små korta perioder som har gått väldigt fort. Någon vecka här och där, ibland kanske en månad till och med. För att inte tala om alla perioder som har gått vansinnigt långsamt så man nästan hunnit dö av tristess.

2 veckor färsk liten groda <3

Men nu, sedan Mio kom till världen så går tiden verkligen fort. Inte bara vissa korta perioder längre, utan hela HELA tiden. En liten del av mig tycker såklart att det är kul att tiden går, att han växer och utvecklas. Det blir ju verkligen bara roligare för varje dag att vara hemma med honom. Mer och mer utbyte så att säga. Men den största delen av mig struntar i allt det där jag just nämnde och vill bara att tiden ska sakta ner.

Jag önskar att han hade varit nyfödd mycket längre, den där ljuvliga tiden då man bara ligger och gosar och myser. Den där tiden då han sover mycket och bara vill ligga nära nära och då man faktiskt har en chans att hinna kolla lite på tv eller läsa en bok mellan varven. Jag önskar att jag hade utnyttjat den tiden lite bättre för jag insåg inte att den skulle vara över så fort. Jag önskar att jag hade hunnit ta lite mer bilder på när han var nyfödd. Visserligen gick jag loss rätt rejält med kameran när han var runt 10 dagar men de flesta bilderna är närbilder på olika sätt så jag har inte riktigt lyckats fånga hur liiiiten han faktiskt var sådär jätteväl. Men när jag tittar tillbaka på bilder från 5 månader tillbaka i tiden bara njuter jag. Så liten och oskyldig, min lilla älskling.

Nu är han "stor" och fortsätter i rasande takt att växa. Jag njuter av varje dag och förstår ju att tiden inte kommer stanna upp bara sådär, men man får väl ändå önska ibland?
Undra om tiden kommer springa fram såhär enda tills barnen är stora? :(