Mitt lilla bäcken

I måndags när jag var på väg till föräldrautbildningen såg jag spårvagnen jag skulle med komma farandes och jag insåg att jag skulle behöva öka tempot lite om jag skulle hinna. Det var kanske 50 meter till hållplatsen så det var bara att börja jogga (eller ja, vad man nu kallar en vaggande, gravid kvinna som försöker springa?). Det kändes ungefär som att bebisen skulle ploppa ut där och då och så knakade det till obehagligt i bäckenet också så jag fick en smula ont. Men jag var riktigt nöjd ändå för att jag minsann hade lyckats springa och hinna med vagnen :)

Under kvällen blev det dock värre i bäckenet och när vi kom hem ett par timmar senare så hade jag riktigt ont så fort jag försökte röra mig. Natten blev hemsk då jag vaknade av SMÄRTA varje gång jag rörde på mig minsta lilla. Jag insåg snabbt att jag måste ha överansträngt mig i och med min lilla "joggingtur" så det blev soffläge hela dagen igår för att vila. Efter ett varmt bad och vila igår så var natten lite bättre och i morse kände jag mig mer normal igen.

Jag hade helt klart mått bra av ytterligare en hemmadag och bara slappa och vila mig men det var det inte tal om eftersom jag hade en veterinärtid kl 10 i morse. Jag var redan innan orolig för hur det skulle gå eftersom att veterinären ligger på andra sidan stan och jag hade ingen som kunde köra mig dit så jag visste att jag skulle behöva åka kommunalt vilket innebar ett par byten samt konkandes på min 4,5 kg tunga katt PLUS vikt för transportbur och så givetvis min egen handväska OCH bebis i magen. Behöver jag säga att det är rätt tungt? Och behöver jag säga att det är ÄNNU tyngre för någon med foglossning?

Men, jag hade ju inte direkt något val så det var bara att bege sig. Kände redan när jag kommit in till stan att det här inte skulle sluta väl och när jag kom fram till veterinären svettades jag som en gris och hade SÅ ont i bäckenet. Att besöket där sedan drog ut på tiden så att vi var där i 2 h istället för ca 30 minuter som jag räknat med var ju bara att beklaga, men det var INTE skönt att sitta på en hård träbänk i typ 1,5 h.

Jag undrade om jag över huvud taget skulle kunna ta mig hem men åter igen så hade jag inte så mycket till val så jag vaggade iväg och åkte, för andra gången, genom hela stan för att tillslut vagga (nu hade vaggningen dock övergått till någon form av haltandes hoppsande stil) sista vägen hem till lägenheten. Med blåsor på händerna öppnade jag dörren och bröt nästan ihop på hallgolvet för ALLT gjorde så vansinnigt ont.

Jag tror jag har pajat mitt bäcken totalt nu för jag kan verkligen knappt gå. och JA, jag är ganska säker på att det handlar om ytterligare en överansträngning som med hjälp av ett par dagar vila antagligen kommer gå över. Men det gör ju det ju inte roligare just nu.

Bjuder på dagens mage vecka 33+5.
Inte konstigt alls att det är tungt nu.

Jag klarar helt enkelt inte av att traska ca 1,5 km ens utan min kropp totalt går sönder vilket känns SÅ trist. Dessutom fick jag sammandragningar och bebis sparkade som en galning under dessa så jag antar att han inte heller gillade min stadstur.

Vårt hem ser just nu ut som ett litet bombnedslag och vet ni vad jag ska göra åt saken? Just det, iiiingenting. För jag kan ju knappt röra mig, så jag vägrar dra fram dammsugaren eller stå upp och diska halva köket. Och visst gnäller jag sådär jobbigt mycket just nu? Men vet ni vad... jag FÅR det faktiskt. För jag har ont, jag är trött och det verkar som att mina sista 6 veckor av graviditeten inte kommer bli bättre.

Givetvis har jag inte kommit mig för att ringa sjukgymnasten än heller, så där får jag väl skylla mig själv. Men imorgon ska jag göra det och kanske, om jag har tur, kan någon hjälpa mig och mina besvär lite åtminstone. Pust och stön... att vara gravid är sannerligen ingen dans på rosor ;)