I morse tänkte jag få en bra start på dagen och langade upp en mammatidning till frukosten. Började bläddra och läsa men det tog inte många sidor förrän jag rynkade på näsan och bara kände hur besvikelsen växte för varje ny artikel.
Det handlade mycket om hur man på bästa sätt blandar föräldraledighet/småbarnsåren med karriär. Bara det att när man läste lite mer noggrant så handlade det inte alls om hur man på bästa sätt blandar, utan snarare om vilket tillvägagångssätt som är BÄST för karriären. Japp, ni hörde rätt... Inte vad som är bäst för barnen, utan karriären.
Det stod bland annat om hur förödande det var att få 2-3 barn på raken och vara hemma med dem eller gå ner i tjänst och arbeta deltid under en längre period. Inte ens ett hederligt litet föräldraledigt år verkar vi kunna unna oss för det verkar tydligen också vara förödande för karriären. Man ska nämligen inte kunna släppa sitt jobb helt utan måste hålla sig lite uppdaterad och gärna gå på lite konferenser och möten under föräldraledigheten.
Dessa nya åsikter som förs fram som fakta tillsammans med politiska uttalanden som "död åt familjen" och politiska förslag/beslut som definitivt inte gynnar familjen får mig att seriöst undra var samhället är på väg? Familjer som enhet ska ta mindre och mindre plats och individen, självständigheten och karriärsmänniskan ska ta större plats.
Skilsmässorna ökar och det eviga livspusslet ska gå ihop ändå. Men vad utgår man ifrån då? Jo, man utgår från det som passar föräldrarna bäst. Växelvis boende från väldigt tidiga åldrar och alla möjliga knasiga konstellationer för att det passar föräldrarnas arbete bäst så eller för att föräldrarna saknar sina barn och inte klarar mer än ett par dagar ifrån varandra.
Jag sliter mitt hår och förstår inte riktigt var det gått så snett? Jag är nämligen av den där uråldriga åsikten att man ska göra allt för barnens bästa. Och JA, det innebär stora uppoffringar från sin egen karriär och sitt egna privatliv. Men gör man inte det med glädje för att ens barn ska få den bästa starten och uppväxten i livet?
Alla familjer ser olika ut och givetvis kan inte alla fungera på exakt samma vis. Men jag tycker ändå att om det finns barn med i bilden så ska man utgå från deras bästa. Personligen har jag inte skaffat barn för att bara ha tid för de halvhjärtat med ena foten i karriären. När jag är föräldraledig så är jag det 100% under den tiden som jag tycker är lämplig. Småbarnsåren är ändå en relativt kort tid och jag tänker då ta tillvara på den tiden tillsammans med mina barn. Jobbet och egentiden får ligga på vila ett tag och vet ni vad... Det gör mig inte ett dugg!!!
Väl talat, men det är också en av anledningarna till varför kvinnor står lägre än männen. För dom är oftast den som är hemma med barnen. Tråkigt men sant att man ska bli påverkad negativt i sitt kärriärval bara för att man vill satsa på sina barn:/ // sokkerflikkan.blogg.se
SvaraRaderaHm, det beror väl på vad man anser vara "lägre". Jag har svårt att se hur en karriär är mer värt än privilegiet att spendera mycket tid med familjen. Sedan är jag faktiskt inte helt övertygad om att det spelar så stor roll rent karriärsmässigt vem som stannar hemma med barnen under småbarnstiden. Typiska kvinnoyrken har ju exempelvis sämsta lönerna och det spelar ju ingen roll om de kvinnor som arbetar där faktiskt har barn eller inte. Löneutvecklingen går ändå i slow motion så om man missar 5 år på arbetsmarknaden missar man inte SÅ mycket. Jag är inte heller övertygad om att barnlösa kvinnor med ett mansdominerat yrkesval har lika bra lön som männen i alla fall.
RaderaJag tror detta främst beror på en uråldrig inställning bland både män och kvinnor. För JA, vi själva undervärderar ju oss också om vi anser att arbetet i hemmet med barnen inte är lika mycket värt. Jag tycker att det är mycket prat om detta nu, att kvinnor och män ska få lika löner exempelvis. Men ändå förstår jag inte riktigt problemet i att det ska bli verklighet.
Det blev lite rörigt här nu i svaret kanske men det är svårt att förmedla alla tankar och åsikter som bubblar. Jag tror dock att jag lämnar det såhär för om jag verkligen börjar gå in på djupet kring hur jag menar och tänker skulle detta inlägg bli milslångt ;)
Men oavsett så håller jag med dig att det är tråkigt att det idag anses som något negativt att vilja satsa på sina barn.
Åh så bra skrivet! Känner precis som du!!!
SvaraRadera:) Tack så härligt att höra. Bara synd och skam att det blivit så fel någonstans på vägen. Hoppas att trenden vänder och att både mammor och pappor inser vad som verkligen betyder något här i livet :)
RaderaSjälvklart ska barnen går först! Men alla har vi inte privilegiet att kunna vara hemma länge med barnen. Jag har som det är nu inget annat val än att plugga trots att jag är föräldraledig och sedan gå tillbaka redan när Rex är 1 år. Samtidigt så gör jag det ju för hans skull, för att kunna försörja honom :)
SvaraRaderaJag lägger ingen större värdering i hur länge andra väljer att vara föräldralediga. Jag förstår såklart att exempelvis ensamstående kanske inte har något val än att återgå till plugg/arbete efter ett år. Faktum är att jag är imponerad över hur ensamstående ändå lyckas pussla i ett helt år. För det blir tajt ekonomiskt.
RaderaDet jag menade med detta inlägg var främst hur ledsen jag blir över hetsen att återgå till arbete och över hur låg status det verkar ha att vara hemma med sina barn.
Jag ser inget fel i att människor måste arbeta, för skulle ingen göra det skulle ju inte samhället fungera. Men det är skillnad på vad man måste göra och vad man strävar efter att göra.
Alltså, blir ledsen över de familjer som prioriterar karriär eller sin egna fritid framför sina småbarn om man inte måste. Och ännu mer ledsen blir jag över att detta promotas av tidningar och politiker.
Ja, hoppas nu jag lyckades ge lite ljus på vad jag menade här. Men det blev lite rörigt när jag läste igenom svaret. Nåja...
Det är klart man gör allt för sina barn! Men det beror faktiskt väldigt mycket på hur ens ekonomi ser ut, jag har ingen möjlighet att vara hemma längre än ett år. Vi vänder på slantarna! Det bästa är faktiskt att alla i familjen är glada och nöjda. Att vara på dagis ät bättre än att inte ha mat på bordet. Blir nästan lite irriterad på att du verkar ta för givet att alla har en ekonomi som gör det möjligt att gå hemma. Mina studier kommer att leda till en karriär som i sin tur leder till en lycklig familj:-)
SvaraRaderaFast nu tror jag faktiskt du misstolkade mitt inlägg lite. Det jag skriver om handlar inte om hur länge en förälder ska vara hemma med sitt barn och hur du får det till att jag tar för givet att alla har en ekonomi som gör det möjligt att gå hemma vet jag inte heller? Visserligen har du rätt i att jag anser det vara det bästa att försöka få till det så att riktigt små barn slipper vara på förskolan hela dagar 5 dagar i veckan. Men det är en helt annan diskussion som inte hör hit.
RaderaDet som gör mig ledsen är när jag läser artiklar som så tydligt förespråkar att sätta sig själv först. För i ärlighetens namn, vilken ettåring bryr sig om vilket fint hur man bor i, vilka möbler man har, vilka märken det är på kläderna och hur mycket leksaker h*n har? Jag tycker att barnet ska sättas först och jag blir ledsen när jag läser hur negativt det framläggs att exempelvis arbeta deltid under småbarnsåren.
Jag tycker alltså inte att det finns en mall som passar alla. Jag tycker att man ska se till sin familj och ställa sig frågan hur man kan lösa familjelivet på bästa sätt för att barnen ska ha det så bra som möjligt (och jag hade därför väldigt gärna undvikit att läsa artiklar/uttalanden som jag nämnde i inlägget). Kanske kan det tyckas lite hårt och många anser det kanske vara en rättighet att mamma och pappa förtjänar en viss mängd egentid utan barnen, ett trevligt jobb och liknande. Men jag anser att vi ska sätta barnen först och vi själva får komma i andrahand.
Så till viss del håller jag med dig om att dina studier kommer leda till en karriär som kommer gynna er familj (då tänker jag ekonomiskt). Däremot är jag inte helt överens med dig om att det automatiskt leder till en lycklig familj. Det beror ju på vilka prioriteringar man har. Men åter igen, det är väl kanske en diskussion som inte hör hit så jag lämnar den ;)
Jag kunde inte se något i ditt inlägg som kunde (miss)tolkas som att du tog för givet att alla har en ekonomi som gör det möjligt att gå hemma.
RaderaKände dock väldigt mycket igen mig i den inställningen att man ska göra karriär och den karriärshets som råder (särskilt bland jurister). I min "värld" var det nog smått oförståeligt hur jag kunde satsa på barn INNAN jag hann få en juristkarriär.
Men jag är och har aldrig varit intresserad av att jobba arslet av mig på någon byrå och inte ha någon ork kvar till familj och barnen. (Kommer från en uppväxt där jag alltid lämnades först och hämtades sist på dagis och med en mamma som jobbade så mycket att det bara var sura miner man möttes av hemma).
:) Tack för kommentaren.
RaderaDet var precis likadant när jag var liten. Mamma och pappa jobbade heltid och jag var på dagis många, långa dagar. Visst hade jag väl det bra där, men sorgligt nog har jag inte mycket minnen från att jag och min familj hittade på saker ihop. Kvällarna var ju fullt upp när vi kom hem sent och sedan när vi ätit middag och kollat Bolibompa var det läggdags. Helgerna gjorde vi säkert saker ihop men då skulle det ju även städas, tvättas, handlas och allt det där som ingen hade tid för på vardagarna. Kort och gott så har jag rätt många minnen från dagis som liten och inte så många minnen från saker vi gjort som familj. För mig är det jättetragiskt.
Det gläder mig hur som helst att fler väljer att lägga karriär och annat lite åt sidan för att låta familjen ta plats. Jobba och andra saker kommer man ha gott om tid för sedan när barnen är stora och inte VILL vara med mamma och pappa ;) För att inte tala om när barnen flyttat hemifrån och man har all tid i världen till att göra precis vad man vill med ALL sin tid.
Kram
Jag håller med dig i mycket av vad du skriver och jag har mina misstankar att merparten av människor inte tycker lika däremot då de själva inte har haft möjlighet att skapa en sådan verklighet. Det skapas både skuldkänslor, skamkänslor och en otillräcklighet hos föräldrar när vissa velat ge mer men inte kunnat. Tyvärr vänds oftast dessa känslor på de människor som faktiskt lyckats få ihop det och gett sina barn det dem alltid drömt om. Människor är avundsjuka på varandra utan att veta om det i mångt och mycket. Jag själv kan vara avundsjuk på mycket andra har, jag kan erkänna det, men samtidigt har jag gjort ett val på hur jag vill att mitt liv ser ut. Jag har många drömmar men jag kan inte uppfylla dem alla samtidigt. En av dessa drömmar är att inte behöva ha inne sonen på förskola. Sonen är nu 2 år och många skulle istället vända sig nu och säga att jag inte tänker på honom för att han inte är inne på en förskola. Jag tror, och kommer alltid att göra det, att ett barn mår bäst av att spendera sin tid men sina föräldrar eller åtminstone en vuxen som kan ge hen sin fulla tid och engagemang under småbarnsåren (vilket tyvärr inte brukar vara fallet på en förskola med 20 elever på tre lärare). Mötet med andra barn går lätt att fixa på andra sätt (t.ex. öppna förskolan, föräldraträffar m.m.)
SvaraRaderaMan måste offra saker på vägen om man har drömmar man vill uppnå, som att ha barnen hemma länge t.ex. Jag tror att det handlar mycket om vilken livsstil man har också. Vart bor man, vad har man för hyra/lån, har man bil osv? Jag kan öppet skriva att vi har en inkomst på ca 13000kr (ibland kan det jobbas in någon extra tusenlapp) i månaden. Detta skulle anses av många som helt omöjligt att leva på men det är det absolut inte! Vi äter god mat där merparten är ekologiskt, vi köper inte mer än vad vi behöver (även om jag också kan ha mina svackor på den punkten ;), vi har en hyra på 6500kr/månad, vi har två hundar och två katter vi betalar mat för med dessa pengar också per månad (ca 1000kr/månad är avlagt för dem), 3000kr/månad går till vår egna mat och sedan har vi försäkringsavgifter, mobiler, tv-avgifter, elnät m.m. Det finns inte mycket utrymme att röra sig på en sådan budget men många har närmare 20000kr att leva på per månad och vänder fortfarande på varje krona. Vi har inga lån, bor i en trea 3km ifrån stan så vi har nära till allt och vi har ingen bil (vilket sparar in några tusenlappar per månad). Vi cyklar och tar bussen för att ta oss fram eller så använder vi benen. Ibland kan det vara otympligt att inte ha bil som vid handling eller längre resor men är det värt det för att kunna vara hemma med sonen? Självklart! Vi lever snålt men jag är LYCKLIG. Sedan så kan jag erkänna att om jag själv skulle börja plugga skulle jag pyssla ihop mitt schema med makens så sonen kunde stanna hemma ändå. Det är det värt under en kortare period! För några år går svisch!
Många människor säger att de inte har råd att stanna hemma längre än ett år och om man är ensamstående är det fullt förståeligt men har man en partner och man har en full inkomst per månad åtminstone kan man klara sig. Däremot klarar man sig på en inkomst beroende på vilken livsstil man har sedan innan. Det är där problematiken ofta ligger, på livsstilen. Att ha bil och hus är t.ex. en lyxvara man behåller. Och man får fundera på vad som känns viktigast. Vissa skulle t.ex. må dåligt av att bo i lägenhet istället för ett hus, vissa skulle må dåligt av att inte ha friheten av en bil m.m. Men det jag försöker poängtera är att det är ett VAL man har tagit. Även det är ett ställningstagande.
När jag var liten gick jag många och långa dagar på dagis. Jag hade det nog väldigt bra där, även om jag antagligen inte hade någon behållning av det förrän jag var åtminstone ett par år. Jag kan inte heller tro att barn har det bättre på en förskola med många barn, få pedagoger och höga ljud än vad de har det hemma med en förälder och kanske något syskon. När barnen sedan blir äldre tycker de säkert att det är kul att få leka med andra barn och ha tillgång till alla leksaker och en härlig utomhusgård samt roliga utflykter. Därför är det ju jättehärligt att alla barn har möjligheten att kunna gå ett par timmar i veckan när man känner att det är dags för det. Sedan tror jag också, precis som du skrev, att man inte måste ha barn på förskola för att de ska få träffa andra barn och få stimulans. Men då måste man såklart vara lite mer engagerad, pysslig och påhittig av sig.
RaderaTyvärr har nog vi människor en tendens att vara lite avundsjuka och dömande, även fast vi kanske inte själva vill eller ens tänker att vi är det. Måste man arbeta klankar man ner på de som har möjligheten att vara hemma. Har man möjligheten att vara hemma så tycker man att de som inte är det inte duger. Okej, nu generaliserar jag ju såklart, men tyvärr har jag läst många debatter där just dessa saker diskuteras och det blir liksom bara pannkaka av allt för alla tycker att de är "bäst" och att ens egen livsstil är bäst.
Det man då glömmer är väl att alla inte är stöpta i samma form. Alla har olika drömmar, förutsättningar och liv. Det som passar den ena passar inte den andra. Men jag tycker det är synd att många "skyller" på exempelvis ekonomin. Jag tror att det mesta går att lösa. VILL man verkligen vara hemma så tror jag för det mesta man kan lösa det, åtminstone se till att kunna vara hemma så mycket det går.
Men, det är väl bara att respektera att alla inte tycker samma. Det handlar om prioriteringar och där väljer man ju helt enkelt mycket som du säger. För mig är det prio ett att få så mycket tid det bara går tillsammans med mina barn och min familj. En annan gör det uppenbarligen inte, vilket jag kan tycka är märkligt men det måste jag ju ändå respektera.
Jag håller verkligen med dig i allt du skriver! Jag har alltid sett familjelivet som mitt "mål" med livet och jag kan inte förstå mina vänner som tycker det är så viktigt med en utbildning, hus och jobb INNAN det ska skaffas barn. Allt ska vara så himla perfekt innan! Men det där perfekta läget som en väntar på, det kommer aldrig, det tror inte jag i alla fall. Jag är så glad att jag fick turen att bli gravid och att få en frisk son, så att jag nu fick ta uppehåll från mina studier gör mig inte ett dugg, det hade jag räknat med från början ;)
SvaraRaderaMin familj är prio ett, utbildning & karriär prio två ;)
Ja, det där har jag funderat över mycket också. Alltså, att många tycks tänka att allt ska vara perfekt innan man får barn. Som tror, precis som du, inte att livet någonsin kommer vara perfekt. Det kommer alltid finnas någonting som kan bli bättre.
RaderaJust nu är inte vårt boende optimalt. Dels läget, men även storleken och inredningen. Men vi får helt enkelt trängas lite ett tag tills vi hittar något bättre. Visst hade det varit skönt att ha det fixat med ett trivsamt boende, men det är då rakt inget skäl för oss att INTE skaffa barn just nu. Bra boende kommer vi nog få med tiden också :) Som du säger, min familj är prio ett. Det andra får komma sedan :)
Ja vårt boende är väl inte heller sådär optimalt ;) Men vi får plats & har inga dyra lån, det är toppen nu när vi drygar ut våra föräldradagar så de räcker till att vara hemma med lillen i 2 år :)
RaderaJa, det är ju så ibland. Man får helt enkelt prioritera det man verkligen tycker är viktigt. Man önskar ju ibland att man kunde få allt, men det går ju inte.
Radera