Om du skulle födas nu...

... så skulle du ha 97% chans att överleva. Precis så stod det i min gravidbok om den veckan som jag är i nu, vecka 27. Det är ju helt otroligt att tänka på det, väldigt lugnande också för den delen. Även om det såklart handlar om mycket mer än bara att överleva. Men överlever man har man åtminstone kommit en bra bit på vägen. Komplikationer och annat kan ju hända även om man går hela tiden ut.

Jag känner mig nog lugnare för varje dag egentligen vad gäller min oro att något ska gå snett i magen. Att lilla hjärtat helt plötsligt skulle sluta slå händer ju tyvärr, men det är väldigt sällan. Skulle vår lille bebis födas nu så skulle han ju som sagt ha 97% chans att överleva och varje dag han stannar där inne är en dag bättre men en dags bättre förutsättningar för att dessutom undvika komplikationer.

Nu är det ju inte något som över huvud taget tyder på att han har någon lust att komma ut. Jag har inte ens haft en enda liten fjuttig sammandragning än. Jo, det har jag förresten. I vecka 15 när jag bar två goa ungar FÖR mycket och samtidigt dessutom. Då sa magen ifrån att det var dags att sluta bära tungt och lägga mig på soffan, vilket jag lydigt gjorde också, för det var obehagligt. Men jag vet inte riktigt om det räknas, för de kom ju inte spontant direkt.

Än så länge gör det mig ingenting att jag inte har massa sammandragningar att oroa mig över, vi räknar ju ändå med att han ska stanna inne i minst 10 veckor till. Antagligen 15! Men om ett par veckor tycker jag nog att det är dags för min kära livmoder att åtminstone börja öva sig lite grand. Annars kommer jag väl totalt tappa hoppet om att han någonsin kommer kika ut vår lille kille :)