 |
| Vecka 16+6 |
Den här veckan har varit en väldigt pendlande vecka. Från att ha haft massa symtom till inga, från att ha känts bebis en hel del till att inte känna någonting alls. Från att kissa varje natt till att slippa. Från att inte ha varit mer sugen på mat till att vara hungrig nästan jämt. Sist men inte minst, oron. Den gnager och kommer och går från dag till dag.
Så för att sammanfatta den här veckan så tycker jag att den har varit konstig. Jag känner inte riktigt igen mig själv, på många sätt. Inte minst fysiskt där mina kära lovehandles har lyckats förflytta sig bak mot ryggen. Ja, ni hörde rätt. Mina lovehandles befinner sig numera mestadels bakom mig istället för på sidan av mig vilket gör att jag ser SÅ stor ut. Alltså, det ser ut som att min bak börjar på mitten av ryggen, helt galet. Och jag ska säga precis som det är, jag skäms. Inga kläder passar och de kläder som inte gör min rumpa milslång gör istället hela mig till en enda stor fyrkant.
Det här är något helt nytt för mig. Med Lilly i magen så växte den minsann rakt fram och det var där det lilla extra satte sig. Inte på ryggen och alla andra möjliga konstiga ställen. I min ensamhet så skrattar jag åt det för jag vet ju att det kommer försvinna sedan. Jag vet ju att jag inte har ätit massa extra tårtor etc, men vem mer än jag vet det? ha ha. De på jobbet måste ju undra vilka enorma cravings jag har. Tur att de åtminstone vet att jag är gravid!
 |
| Hormonrand tro? |
Vikten ligger för övrigt på -0,5 kg nu så kanske går jag plus nästa vecka :)
Denna vecka till ära bjuds det på lite naket i bloggen för första gången. Ser att jag fått lite bristningar där på sidorna och vad tror ni, är det en liten hormonrand som börjar komma? Svårt att få en bild på den men jag kan inte minnas att den var där för ett par veckor sedan i alla fall.
Äntligen sitter jag vid en dator och kan lämna en kommentar på din blogg!
SvaraRaderaVi pratades vid när ni väntade Lily då även jag är mamma till en turnerflicka och jag fortsatte följa din blogg i tystnad efter att er lilla ängel hade fötts men vid något tillfälle skrev du ett inlägg om att du hade valt att lägga bloggen på is och jag slutade titta in för eventuella inlägg. Sedan av en slump någon gång i våras kom jag och tänka på er, och undrade hur allt hade gått så jag letade igen reda på er blogg och såg till min glädje att ni väntar barn på nytt. Jag försökte lämna en kommentar redan då men varken min iphone eller ipad ville gå med på det av någon anledning ;-) Så jag har smygit runt här i tystnad.
Först och främst: Ett stort stort Grattis till att Lilly ska bli storasyster och att ni ska få ett till barn, det är verkligen er tur nu!
Om du vill ha gissningar så gissar jag på en liten flicka även den här gången, det var den känslan jag fick av ultraljudsbilden från kub:et som du lade upp :-) Jag tycker oxå att det är oerhört spännande det där med vem som gömmer sig där inne, under mina graviditeter har jag nog funderat på det allra mest. Precis som du har jag även drömt om vilket kön barnet haft, och haft rätt alla 4 gånger faktiskt! Jag har efter första drömmen varit stensäker på att det är just det könet jag väntar och handlat utifrån det osv :-)
Jag tänker fortsätta titta in med jämna mellanrum men datorn här hemma är gammal och hänger sig så det blir väl främst från iphonen, så jag skrev en riktigt lång kommentar nu som kompensation för de jag inte kommer kunna skriva därefter ;-)
All lycka till er och ert lilla mirakel :)
Åh, vad roligt att du kikar in och kul att du lämnade en kommentar :) Hoppas allt är väl mer er och stort GRATTIS till ert lilla tillskott.
RaderaVad roligt att du gissar på flicka. Särskilt eftersom det är det jag också gissar på. Vi får väl se om vi har rätt sedan :)
Fortsätt gärna kika in och kommentera när du har lust och möjlighet. Men nu har du ju åtminstone kompenserat lite som du sa :)
Kikade även in på din syblogg och måste säga att du har väldigt fina saker där. Så duktig du är. Säljer du också?
Kram på er familj och extra till Isabella som är så väldigt speciell :)
Tack så mycket, men bebisen har hunnit bli hela 6 månader så nu känns det som att hon varit med oss alltid :)
RaderaMan har ju ändå 50% chans att gissa rätt och med så bra odds är det ju kul att gissa ;) Jag vet inte riktigt, det var något med kubbilden som fick mig att tänka *Åh, en till liten flicka!" Jag fick samma känsla när en kompis väntade barn i vintras och visade en bild. Hon tog aldrig reda på könet men nu i juni födde hon precis som jag misstänkte, en flicka. Fast... jag gissade fel på en annan kompis förra året så ;)
Jag är inte så mycket för att fastna och följa bloggar, men jag har 3 stycken som jag tittar in hos dagligen och din är faktiskt en utav dom. Du skriver intressant och du skriver om intressanta saker :-) Dessutom har du ju en dotter med TS och även om hon bara finns med er inom er så är hon ju ändå med er, och de inlägg du skriver om Lilly får mig att känna att jag inte är ensam, fastän jag ju egentligen VET att jag inte är ensam.
Isabella har ju haft tur som klarat sig så fint, men det känns ändå i mammahjärtat lite extra ibland att hon är så speciell. För det mesta på ett bra vis, ibland känner jag bara en stor orättvisa dock.
Tack så mycket, lessnade på att alla kläder var så fruktansvärt könsindelade så jag började sy istället. På så vis kan barnen själva bestämma vilka tyger dom gillar, och vad för plagg dom vill ha. Nu är båda mina stora töser mycket för klänningar och Isabella vill väldigt gärna ha den där "prinsess-stilen" så då blir det en del puttinuttigt oxå såklart. Men grabben får fördelen att kunna peka ut det där fina rosa tyget med stjärnor och få en t-shirt, utan alla volangkanter ;)
Jag syr som hobby men tar beställningar till och från. Har en sida på facebook (4Vildbattingar) som jag uppdaterar ibland, men det brukar främst bli till mina barn. :-)
Rebecca
Vad glad jag blev av din kommentar. Roligt att höra att du tycker om att kika in. Jag är ju ingen superbloggare direkt som alltid uppdaterar flera gånger om dagen men jag skriver lite då och då när det faller mig in. I början kände jag nog lite press att behöva uppdatera varje dag och sedan när Lilly blev sjuk så kände jag väl även ett behov av att skriva av mig ofta. Det var ju så mycket oro, rädsla och funderingar. Men nu är det lite mer lagom, vilket känns bra för mig.
RaderaJag förstår din känsla av ensamhet och kanske även mycket tankar kring Isabellas framtid. För min del blev det ju lite mer basala grejer, att bara leva, men visst tänkte jag en del på Lillys framtid också. Jag undrade hur hon skulle klara uppväxten med alla sprutor, om hon skulle hänga med i skolan, hur det skulle bli med vänner och blivande pojkvänner och så småningom barn. Man vill ju att ens barn ska få en så normal uppväxt och ett så normalt liv som möjligt, så det gjorde mig lite ledsen att tänka på att mitt barn skulle få det annorlunda.
Är Isabella ren Turner eller Mosaik? Jag tror Lilly var ren Turner och det känns dessutom som att det är lite "allvarligare" just med utseende och så. Fast jag tycker Lilly var så väldigt söt när hon föddes med lilla näsan, hakan och allt.
Nu blev det lite långt här men det kom fram lite tankar och känslor nu när jag tänkte på allt det där igen. Det var ju ändå under ett par månader som allt detta var min vardag och man hann ju med att känna väldigt mycket under den tiden.
Jag är glad att Isabella i alla fall har klarat sig så fint. Har ni kontakt med andra Turnerbarn? Läste någonstans att det föds ungefär 30 Turnertjejer/år. Då vet jag inte om det inkluderas flickor som inte klarar sig, för vad jag förstått är det typ bara 1% med Turner som faktiskt överlever (TRAGISKT nog).
Nåväl, nog om det.
Kramar på er.
En blogg är som bäst när bloggaren skriver för att den har lust, inte känner sig pressad. Så jag tycker absolut du ska fortsätta skriva som nu om det är det som känns bäst för dig :)
RaderaIsabella är renodlad turner. Trots det så är det inte mycket utseendemässigt som avslöjar henne. Vi visste ju inte ens om kromosomfelet förrän hon var 2 år och 7 månader. I efterhand kan jag se vissa symptom, som att hon var kort när hon föddes (46 cm på bf-3), något tjocka händer och fötter som spädbarn (inte tillräckligt för att någon skulle reagera på det men tittar jag på bilder och jämför med storasyrran så ser jag skillnaden nu, i efterhand) och hudflikar över insidan av ögonen.
Jag har ett kort på Isabella i sin pappas famn strax innan hon fyllde 1 år. Hon skrattar så härlig och hela hon skiner upp, men jag minns fortfarande så väl hur jag och pappan skrattade lite åt bilden och tyckte det såg ut som att hon hade DS. Missförstå mig rätt, jag tycker DSbarn är helt fantastiskt söta och det var inte på något vis nedvärderande varken mot Bella eller ett DSbarn, utan vi tyckte mest det var komiskt. Hon hade fått till precis de där härliga dragen som gör DSbarn så galet söta och som får folk att le lite extra.
Så egentligen hade hon ju förmodligen "kromosomfelsutseende" bara att vi inte såg det - eller förväntade oss att hon skulle ha något fel. Men när Isabella var mindre var hon det där barnet som alltid fick främlingar att stanna upp och påpeka hur söt hon var, ett sådant barn som är sött i många fler ögons än bara föräldrarnas.
Och jag är övertygad om att även Lilly var (är?, förlåt om det är okänsligt men osäker på hur man ska benämna det) oerhört söt!
Vi har inte kontakt med turnerflickor än, åtminstone inte irl. På facebook har jag kontakt med en ung turnerkvinna som är ett år yngre än jag (hon född -869 och även hennes mamma. Och en till mamma som har en turnerdotter som är 1-2 år äldre än Isabella. Det är skönt att kunna utbyta tankar på det viset. När Isabella blir lite äldre så kommer vi åka iväg på turnerevent, kan man kalla det de? Det är hennes läkare och sjuksköterska på "Växthuset" (endokrionologmottagningen spec för Turner) i göteborg som har berättat att dom en vecka varje år anordnar något sådant. Familjer med turnerflickor kommer dit från hela landet och får utbyta tankar och flickorna får träffa likasinnade. Det känns givet att vi kommer medverka i det, tror det skulle få göra Bella gott. Åtminstone när hon blir äldre och själv börjar fundera på det där med att vara annorlunda.
Ja jag har oxå läst de siffrorna någonstans, och tycker det är oerhört tragiskt. Det skrämmer mig dessutom att veta att jag gick en hel graviditet med ett barn som enligt oddsen borde dött någon gång under de 40 veckorna, om inte annat vid förlossningen (även det är ju vanligt för flickorna) eller kort därefter. Eller att hon levde med mig i över 2½ år utan att vi hade minsta aning. När hon var 3 gjorde hon ett hjärtultraljud för att utesluta något fel (allt såg fint ut som tur var) och det enda jag kunde tänka på medan vi väntade på den tiden men oxå långt efter var allt som kunde gå fel. Ångesten över att inte veta om hon hade något fel, och om det kunde vara så allvarligt att det inte var en självklarhet att få behålla henne.
Jag beklagar så oerhört mycket över att ni inte fick behålla den finaste lilla Lilly och jag hoppas att du inte tog illa vid dig av något jag skrev nu.
En stor kram