Det här med illamående

Gårdagen fortsatte i total katastrof. Vaknade väldigt tidigt för att gå på toaletten och visste redan där och då att dagen var körd. 1 gång i timmen kräktes jag och ingenting fick behållas.

Ibland känner man sig så ensam med det här även om jag vet att många andra nygravida lider av extremt illamående också. Men det är otroligt påfrestande att inte kunna äta, dricka eller göra någonting utan att må illa och kräkas. Jag behöver inte ens äta/dricka för att det ska komma upp. Tillslut är det bara galla man får fram och det gör ont i magen.

Den här graviditeten har varit 10 gånger värre än förra. P.g.a detta trodde min barnmorska att vi kanske kunde hoppas på att bli av med illamåendet först runt v 15. Jag känner mig helt matt av att bara tänka tanken att jag ska hålla på såhär i kanske 6-8 veckor till.  Eller i värsta senario så håller det hela tiden ut. Men det vill jag inte ens tänka. Då blir nog vårt lilla barn syskonlös, åtminstone på biologiskt vis.

Den senaste veckan har jag fått i mig småsaker som vindruvor, äpple, lite banan, nyponsoppa, coca cola, yoghurt och kokad potatis med ketchup. Jag känner mig spyfärdig av bara tanken på det mesta på den här listan nu men jag gör verkligen mitt bästa för att försöka få i mig energi så gott det går.

Min kropp känner definitivt av det minskade intaget av energi för jag är slö och matt mest hela tiden. Igår var det en pärs att bara ta mig från sängen till soffan. Det är helt sjukt egentligen.

Har äntligen fått en läkartid på tisdag då jag ska få en annan medicin utskriven för att se om det hjälper. Jag bönar och ber om det för detta känns varken hälsosamt eller roligt för varken mig eller bebis.

Har inte heller fått i mig folsyran de senaste dagarna men BM sa att jag tar de när jag kan. Jag hoppas för allt i världen inte att något ska hända p.g.a att jag har svårt att äta tabletterna just nu.

Givetvis strålar solen ute och folk går i shorts och t-shirt. Själv ligger jag blixt stilla inomhus med så mycket gardiner för som möjligt för att få det mörkt. Känns helt tragiskt även om jag vet att just detta säkert är en begränsad period. Men jag menar, hur mycket sommar har vi i Sverige egentligen? Inte kul att missa de få soldagar vi får.

Hur som helst, kan jag få höra lite pepphistorier nu från er som också kräktes konstant såhär i början? Vad gjorde ni för att få tiden att gå? Blev det bättre? Vad klarade ni av att äta?