Är slutet nära?

Hade verkligen hoppats att jag skulle slippa sitta och skriva det här inlägget. Bloggen har kommit i skym undan väldigt på sistone men det är så det får vara helt enkelt. Jag orkar inte.

Idag skulle vi på ultraljud igen och vi hoppades att vi skulle få vara en av de mirakelfamiljer där all vätska spårlöst försvinner och läkaren säger att allt ser helt bra ut. Vi hoppades verkligen på ett litet mirakel men tyvärr verkar det inte vara vår lott den här gången.

Det här eländet är nog över snart. Vår lilla tjej kämpar så flitigt men hon blir bara värre och värre. Idag hade hon fått massa vätska i buken och även under huden runt omkring och vätskan i nacken var väl ungefär 3 gånger så stor som hela huvudet. Hjärtat tickade på men läkaren trodde inte att det skulle hålla mycket längre nu. Han sa att prognosen tyvärr är väldigt dåligt för oss nu när det ser ut som det gör och vi fick en ny ultraljudstid om bara 1 vecka för att se om hjärtat fortfarande slår då.

Han sa i alla fall att det är helt okej att vi vill att naturen har sin gång. Han berättade även att om vi inte orkar mer om någon vecka eller hur länge det nu blir så kan vi höra av oss om att avbryta. Men vi vill inte. Så länge hjärtat fortfarande slår så lever hon ju, lilla flickan.

Han berättade också att hon inte lider alls av detta. Även om hon får kämpa för livet så är det i princip inte annorlunda för henne än vilken graviditet som helst. Hon mår inte dåligt och om/när hjärtat slutar slå så somnar hon in tryggt omfamnad av allt hon känner till och till mina hjärtslag, säkerligen det lugnaste och skönaste för en liten bebis att somna in.

Vi fick prata med kuratorn efteråt och vi ville veta lite vad som händer om hon inte klarar sig, hur man går tillväga och så. Vi kom in på vad som händer efter själva förlossningen och hon berättade att innan v 22 får man välja om man vill ha en vanlig begravningscermoni eller om bebisen bara ska kremeras och spridas med resten av alla små som fötts allt för tidigt. Efter v 22 räknas det ju tekniskt sätt som ett barn och då måste man följa regelverket och ha någon typ av cermoni/begravning. Det kändes nästan helt overkligt att sitta och prata om begravning för sitt eget barn, även om vår lilla tjej är petite så ser hon ju ändå ut som en människa och växer för varje dag och jag vet faktiskt inte hur jag vill göra. En begravning känns liksom lite overkill som är det nu. Men kanske ändå, bara för att få lov att vara ledsen och liksom det avskedet. Bara vi då, jag och kärleken.

Men usch, det orkar jag inte ens tänka på nu. En dag i taget känner jag!