Jag har alltid älskat barn och alltid vetat att jag vill ha barn, många barn. Jag har alltid (sedan jag var liten) sagt att jag vill ha en stor familj. Där emot har definitionen av stor varierat lite. Men nu är jag ju faktiskt mamma och nu känner jag ganska bra att jag vet hur många barn jag vill ha. Jag tror inte att det kommer ändras nu faktiskt.
Jag längtar redan till att sitta där med alla min barn i famnen och bara förundras över alla vackra och speciella skapelser vi fått förmånen att bli föräldrar till. Jag längtar efter att se Mio tillsammans med sina syskon och se honom som storebror. Jag längtar efter att få uppleva fler förlossningar och känslan av att se sitt nya barn för första gången. Jag längtar efter att få ge fler barn min kärlek, tid och uppmärksamhet och jag längtar efter att få njuta varje dag, vecka, månad och år tillsammans med mina små. Jag njuter verkligen av det här livet som mamma och föräldraledig.
Att jag skulle börja tänka på fler barn redan när Mio var 2 månader trodde jag ALDRIG. Men så var det faktiskt. Tänk vad tokigt att man redan glömt hur jobbigt det var att vara gravid. Men det är väl så det ska vara för att få folk att skaffa fler barn. Faktum är att vi redan bestämt när det är dags för oss med syskonförsök och det känns SÅ bra. Dock inte nu alltså, så få nu inte för er någonting. Vår son är bara 3 månader :)
Hur långt har ni mellan era barn/önskar få mellan era barn?
Åh här måste jag bara kommentera :)
SvaraRaderaDet är prick 18 månader mellan mina första två. Det var helt perfekt! Tog inte många månader innan dom lekte jättebra tillsammans och tyckte samma saker var kul. Äldsta gick från 11 månader så när lillasyrran kom guck hon jättebra, pratade en hel del, åt själv och sov hela nätter. Vilket gjorde att det blev lättare för mig (även om det var skittufft att ha dom så tätt med - men det berodde nog mycket på att jag var ensamstående).
Mellan 2:an och 3:an var det på dagen 2 1/2 år mellan. Dom leker bra nu och senaste typ halvåret, nu är dom 5 1/2 och precis 3. Fram tills nu har dom väl lekt tillsammans till ich från men inte haft samma band. Nu har det dock ändrats och dom gör det mesta tillsammans. Kan vara för att 1:an börjat skolan vilket splittrat 1:an och 2:an lite.
1:an fyllde 4 dagen efter 3:an föddes, hon har tyckt det varit kul med en bebis och hjälper 3:an med saker, men dom leker ju inte tillsammans.
När 4:an kom var 1:an 5 år och 8 månader, 2:an var 4 år och 2 månader, 3:an var 21 månader. 3:an hade alldeles precis lärt sig gå, men prata gjorde han inte (inte ett enda ord!) så det var jobbigare med 3:an och 4:an samtidigt eftersom 3:an inte krävde oerhört mkt fortfarande. 3:an var inte heller intresserad av att leka med bebisen förrän bebisen var närmare året, men det tror jag beror lite på att 3:an eventuellt har asperger/autism och inte riktigt är som alla andra barn.
1:an och 2:an tyckte 4:an var rolig, dom har hjälpt till med blöjbyten, kört vagn och hämtar leksaker när 4:an vill det ;) men dom leker inte med 4:an på så vis.
Jag tycker att 18 månader var perfekt! Det var sktttufft första 8-9 månaderna men därefter har det bara varit positivt. De första månaderna var positiva med men då fanns det oxå en del negativt :)
Såhär i efterhand ångrR jag inte tidpunkt på 1:an och 2:an, nog inte heller 3:an om jag ser till hur bra 3:an och 2:an leker nu men när 3:an kom hamnade han på neo och var fruktansvärt sjuk, och precis när han kom hem fick 2:an turnerdiagnosen, så på så vis hade jag önskat att 3:an kom senare eftersom det var så mkt samtidigt. Men 3:an och 4:an var för nära inpå av den anledningen att 3:an hade behövt "växa till sug, gå bra, prata osv" lite innan syskonet kom.
Haha, massa babbel, hoppas det inte var för invecklat.
Det är kul det här med syskontankar!
Tack så jättemycket för kommentaren. Visst är det spännande med syskontankar!? Kommer bli väldigt sorgligt dagen då vi fått vårt sista lilla busfrö och känner oss nöjda, för det är verkligen fantastiskt hela den här resan med graviditet, förlossning, liten bebis osv.
RaderaKul att höra om era erfarenheter och vad som passade er. Kan förstå att det blev väldigt mycket för er när lilla 3an kom och Isabella samtidigt fick sin diagnos. Och jag kan också förstå att det blev lite kämpigt när er son var lite sen i utvecklingen när lilla 4an kom.
Tråkigt att höra att er lilla 3a eventuellt har autism/asberger. Nu vet jag inte hur du känner inför det men jag tänkte bara säga att jag faktiskt känner folk både med autism och asberger. Han med asberger fungerar jättebra. Lite annorlunda är han och har kanske lite svårt för vissa saker som är naturligt för andra (typ personlig hygien) men han studerar på universitet och det är absolut inget fel på hans förmåga vad gäller att studera. Han har inte heller problem med andra sociala normaliteter, exempelvis förstod han att det är kotym att ge en gåva till några som precis får barn, så han köpte en nallebjörn och skallra till Mio, jättegulligt. Han bor också i egen lägenhet, har vänner osv.
De med autism jag känner har det svårare men det beror ju såklart vilken grad de har. Känner en kille med lätt autism och han fungerar nästan som vem som helst. Nu är han fortfarande ganska liten (typ 13 år) men det enda egentligen är kanske att han inte har ett jättevälutvecklat språk. Han pratar rent och så, men hans ordförråd motsvarar nog inte en 13årings. Men jag menar, det är ju inte farligt alls.
Jag jobbar med funktionshinder också så har stött på många med autism/asberger och i många fall är det inte så "farligt" som man kanske tror. Om du nu tror något vill säga :) hehe.
Lite off topic där men ville bara säga att det verkligen kan bli bra för er son om det nu är så att han får en sådan diagnos.
Kram
Jag har ju bara Rex och blir det inget mer barn så är jag nöjd med det. För ska jag skaffa fler är det väldigt mycket som måste vara rätt, för det har varit otroligt tufft från början den här gången. Det gör mig glad att ni vet vad ni vill och att ni verkar vara sams :)
SvaraRaderaDu, jag förstår dig verkligen. Jag har tänkt på dig faktiskt så många gånger. Du är, konstigt nog, den enda jag vet om som är ensamstående . I alla fall. hur underbart det än må vara att ha barn så är det hard work. Och det ÄR jobbigt att vara den enda som har hand om en liten individ. På veckodagarna tar jag Mio helt själv på nätterna och såklart hela dagarna när Mattias jobbar. Jag ska säga att jag är otroligt tacksam över helgerna när vi hjälps åt lite mer och vissa vardagskvällar när jag kan slumra ett par timmar när Mattias kommit hem från jobbet. Jag vet inte riktigt hur jag skulle stå ut annars med den här LILLA sömnen som man får.
RaderaNu vet jag inte om Rex sov okej som liten osv men även om han gjorde det så måste man ju ändå som ensamstående fixa ALLT. Handla, laga mat, diska, städa, tvätta osv. Jag skulle nog inte klara det. Jag är imponerad av dig.
Jag hoppas att det bara blir lättare och lättare för er ju äldre Rex blir :)
Oj vad tankarna gått upp och ner kring syskon och jag har haft riktigt intensiva perioder under de 2 senaste åren att vilja skaffa ett barn till men samtidigt har jag velat vänta. Jag har velat lägga tid på ett barn i taget, på sonen först, och efter det skaffa ett till barn. Det har verkligen varit blandade känslor i och med det när vi skulle skaffa syskon. Nu är jag däremot gravid igen och vi väntar vårt andra barn i juli, då blir det strax över 2 år och 10 månader mellan barnen. Lite av en kompromiss med tanke på att vi vill ha mer mellanrum mellan barnen men samtidigt att det finns en längtan att skaffa ett till barn. :)
SvaraRaderaJag precis som du kan tänka mig en stor familj och jag vet inte hur många barn vi skaffar i slutändan men jag håller med om att det är en fantastisk resa! <3
Jag försstår verkligen vad du menar. För det känner jkag är den stora nackdelen om man får barn tätt, att man kanske inte hinner ge alla barn den där tiden som små. Fast å andra sidan kanske jag tänker tokigt. Jag menar, det kanske ändå bara är med första barnet man kan göra det. Sedan har man ju alltid fler barn att ta hand om så att ägna MYCKET uppmärksamhet åt den yngsta kanske helt enkelt inte går.
RaderaNåja, är det något jag lärt mig genom åren så är det att barnen kommer när de kommer. Ibland är de planerade, ibland inte, ibland kommer de precis när vi önskar, ibland dröjer det onödigt länge. Jag är glad för alla barn vi någonsin kommer få och jag kommer vara nöjd att de kommer precis när de kommer :)