Oron

Igårkväll brast jag lite igen. Jag har verkligen mina toppar och dalar och hormonerna gör väl sitt men jag har haft en väldigt olustig känsla i några dagar. Jag minns att jag var precis lika orolig förra gången innan de där efterlängtade riktiga kickarna kom. Jag blir galen av ovissheten om allt står rätt till. Min tidigare historik gör mig inte direkt mer lugn. Ibland när jag ligger på rygg så tycker jag magen hoppar till och det kan bubbla lite på det där speciella sättet, men för mig är det inte riktigt bevis nog.

Jag har haft en väldigt obehaglig känsla av att lilla hjärtat inte slår. Jag vet att jag säkert bara överanalyserar men jag kan verkligen inte hjälpa det. Tycker livmodern är så himla liten om man jämför med alla andra som lägger upp bilder. När jag ligger ner så syns det ingenting direkt. När jag  känner på magen så är den lite hård längst ner men det har den varit ett tag, det blir inte mer, vilket oroar mig. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra och tänka för mycket på allt men som sagt, jag kan bara inte hjälpa det när tankarna och oron tar över.

Jag orkar inte ens tänka på hur det skulle kännas/bli om det inte går vägen den här gången. Jag är långt ifrån en övermänniska och skulle inte klara det. Eller nu ljuger jag. För klara det skulle man väl, man har ju inget val. Men ni förstår vad jag menar.

Känner mig nästan lite löjlig över mina nojor men det är min verklighet och rädslan är så verklig den med. Usch, låt tiden gå fort så kickarna kan börja på riktigt snart och måtte allt vara bra.