Ja, jag vet inte riktigt hur jag skulle rubricera det här inlägget. Men min mage har betett sig ovanligt märkligt nu de senaste kanske 3 dagarna.
Egentligen kan man väl säga att det började redan förra veckan i tisdags när jag överansträngde mig så. Jag tror att jag hade massa sammandragningar (magen blev hård och jag hade rejält molvärk. Ibland så mycket så det gjorde ordentligt ont) den eftermiddagen så jag tog det rätt lugnt resten av kvällen. Kände av lite buffar på kvällen efter att magen lugnat ner sig så jag tänkte inte så mycket mer på det, mer än att det var dumt att jag ansträngt mig så.
Men sedan dess har det i princip varit helt stilla i magen med buffarna. Ibland tycker jag att jag känner något litet men minuten efter blir jag osäker och tänker att det nog inte var en buff ändå. Jag hade ju känt varje kväll i en vecka ca och de hade börjat bli starkare och kännas lite då och då dagtid också. och VIPS så var de borta. Nu tror jag faktiskt att det handlar om att bebis har vänt sig om och sparkar in mot ryggen istället, vilket gör att jag knappt känner något. Jag TROR även att jag faktiskt har lyckats känns lite fosterrörelser när jag ligger ner och trycker handen mot magen, men ibland tycker jag att det är svårt att avgöra om det är min egen andning, puls eller gaser som gör rörelser. ha ha!
Varför ska man hela tiden behöva gå runt och oroa sig?
Hur som helst så jag jag dessutom haft ganska ont emellanåt sedan i tisdags i livmodern. Det är molvärk och lite hugg, men inte den där vanliga känslan som jag haft förut. Det är starkare nu, känns obehagligt. Jag tänker mig att det känns ungefär som att någon tar tag i navelsträngen och drar. Det är liksom en punkt i magen som ibland gör väldigt ont.
Jag märker ju hur konstigt det låter, hur svårt det är att förklara. Men summan av kardemumman är i alla fall att jag tycker att det hela känns lite väl olustigt. Det är såklart bara en känsla jag har, men känslan är att något inte står helt rätt till.
Jag försöker inbilla mig att jag säkert har fel (vilket säkert är sant) men det är svårt när oron och känslan kommer på. Det hela har gjort mig lite extra nojig och nedstämd under helgen. Märkligt nog har jag gjort halvhjärtade försök i att dölja magen så gott det går. Just därför att jag ä'r rädd att något ska gå fel och jag orkar inte få massa "Åh är du gravid?" för att sedan behöva gå runt, IGEN, och berätta att det inte gick vägen. Jag är ganska fånig nu, jag vet. Men jag tror samtidigt att det är min lilla försvarsmekanism. Jag kan helt enkelt inte bara glädjas fullt ut förrän bebisen är HÄR, frisk och levande. Så väldigt tråkigt givetvis, men så är det.
Jag känner igen mig så väl i din oro.. fast det var mååånga månader sen sist. :)
SvaraRaderaDet händer ju så mycket nu. Hela livmodern växer så det knakar så det är ju inte konstigt om du får som växtvärk (så sa min bm.) Det är mycket ligament som det dras och spänns i. Kanske är det det som känns?
Jag tror som du att lilla bebis har vänt sig och sparkar inåt eller på ett sätt som du inte kan känna än. :) Han/hon har ju fortf lite svängrum där inne!
Ingen blivande mamma kan nog gå igenom en graviditet utan oro! Så att leva med oro nu är nog mer normalt än onormalt. Vissa dagar var jag så orolig så jag blev deprimerad. Det var tråkigt när glädjen liksom drogs ner av oron. :(
Nu har ju du lite i ditt bagage också!. Jag kunde ligga och känna efter i flera timmar och lilla minsta rörelse gjorde mig helt överlycklig för en stund. Tills jag blev orolig igen haha
Om du tycker det blir för jobbigt tycker jag att du ska kontakta din bm. Ingen ska behöva gå runt och oroa sig i onödan. Det går ju alltid att be om ett UL!
Men försök iaf att slappna av så gott det går, jag är övertygad om att bebisen har det superbra där inne!!
Kramar till er! (Tycker faktiskt att du ser gravid ut på bilderna nu! Ser så mysig ut.. så jag blir lite avis) :)
Hej och tack så hemskt mycket för ditt inlägg. Har legat lite på latsidan med bloggen i några dagar men nu har jag lite tid över.
RaderaJag antar att du har helt rätt. Det har säkerligen bara varit lite växtvärk för det ÄR ju verkligen massa saker som sker där inne så det vore ju nästan konstigt att inte ha ont när allt byter plats och knuffas på.
Nu har jag börjat känna lite buffar igen. Ibland när jag sitter ner och exempelvis lutar mig framåt eller ibland på kvällen när jag ligger ner och känner på magen. Men bebis har ju så mycket plats där inne ännu så h*n flyter nog omkring mest hela dagarna och även om det sparkas hej vilt så är det ju en del som ska klaffa för att man ska känna sparkarna. Jag menar, trots att bebis är hyfsat stor nu så är h*n ju fortfarande väldigt liten ändå, så jag kan tänka mig att lilla foten eller armen inte har särskilt mycket kraft än.
Jag känner helt igen mig i det där att oron helt kan ta över. Ibland ligger jag bara i sängen halva dagen och beklagar mig över att bebis nog inte lever. Så himla onödigt och dumt, men som du säger, det är väl lite så vi funkar.
Nu är det 2 veckor kvar till nästa Ultraljud så antagligen blir det bara bättre och bättre med rörelser inifrån. Då slipper jag oroa mig.
Och tack, vad glad jag blev när du sa att jag såg gravid ut. Nu tycker jag att magen börjar komma mer och mer, men jag längtar ändå tills den är lite mer fast och rund som en ballong :)
Kram