Hej

måndag 5 november 2012

Moderkaksprov

Så, i fredags fick jag ett telefonsamtal av sjukhuset att de mottagit en remiss för att få göra ett fostervattensprov. Jag fick tid redan på måndag, alltså idag. Tyckte det var jätteskönt att allt gick så snabbt och smidigt och jag jobbade så mycket under helgen så det fanns inte riktigt tid för att tänka där heller.

Tyvärr hade kärleken en viktig föreläsning så han kunde inte närvara vilket kändes rätt jobbigt men inte heller livsnödvändigt. Min kompis skulle istället följa med men kunde inte tillslut heller så jag fick helt enkelt gå själv. Såg hur alla par tittade snett på mig när jag kom in på ultraljudsmottagningen. De tänkte säkert "Stackars unga flicka som nu blir ensamstående mamma."

Hur som helst så visade det sig att jag inte var tillräckligt långt gången för ett fostervattensprov (vilket jag ifs redan visste) så istället blev det moderkaksprov. Principen är ju densamma och proceduren nästan densamma också bara att man skrapar lite på moderkakan istället för att gå in i fostersäcken och ta lite fostervatten. Har hört att moderkaksprovet är lite mer smärtsamt, men jag har inget att jämföra med så vad vet jag?

Hjärtat slog fortfarande på lilla bebisen och vätskan i nacken var inte mindre, tyvärr. När det var konstaterat så steriliserade de magen och stack in den långa nålen. Själva sticket in kändes som vilket stick som helst med spruta men när de skulle åt moderkakan så gjorde det rätt ont. Men provet gick snabbt över och sedan fick de tvätta mig lite ren från blod och ett plåster.

Läkaren sa sedan något om att när det ser ut såhär är det rätt vanligt att det bara finns en X-kromosom vilket resulterar i allvarliga avvikelser. Åter igen kändes det lite som att hoppet försvann ur min kropp.

Han sa att han skulle ringa mig om 2-3 dagar när han borde fått svar på proverna. Det var ytterligare en sak jag reagerade på. I vanliga fall har jag hört att man får ett brev hem om allt är bra och att läkaren ringer om det inte är bra. Men han sa bara att han ringer... Så jag antar att han redan vet att det inte är bra resultat?

Just nu känner jag mig rätt tom.

Det var ju vår tur nu. Vi som skulle få detta älskade, efterlängtade barn och få en sådan fin framtid ihop. Jag kan vara helt ärlig och säga att jag är övertygad om att det inte blir några mer försök efter det här. Åtminstone inte på ett bra tag. Det känns inte som att vi kan få barn. Varje gång blir det bara fel och nu orkar jag inte mer. Jag har börjat fundera mer och mer på adoption och känner mig absolut inte lockad av att vara gravid längre.

Men när allt det här är över så hoppas jag bara att det ska kännas okej, att vi kan gå vidare med våra liv och just nu vill jag inget hellre än att komma iväg ett tag, bara jag och kärleken. Jag vill åka till ett varmt land och bara njuta av palmer, sol, bad och inga bekymmer...

1 kommentar:

  1. Åh jag får tårar i ögonen när jag läser, tycker det är så hemskt sorgligt! Hoppas på ett mirakel!
    Och om det går dåligt allt, så ta den där resan, åk iväg till lite sol och värme och bara rå om varandra.
    Och ni KOMMER få barn, antingen genom graviditet eller adoption och det kommer vara ert barn, jag tror på dig! kram Helena

    SvaraRadera