Ja, det var snart 3 veckor sedan jag fick missfall. Tänk vad tiden ändå går fort. Det här missfallet var något helt annat än förra gången. Både rent fysiskt och psykiskt. Den här gången var det liksom som att det skakade mig mer.
En gång, okej... Otur och jättetråkigt. Dessutom väldigt otippat. Men ändå... otur. Nya tag nästa gång. Andra gången var det väl kanske inte lika oväntat men sorgen blev nog större. Det kändes liksom som ett bevis på att någonting i mig faktiskt inte ÄR rätt.
Nu vet jag visserligen att det inte behöver vara något fel. Men när en tredje graviditet kommer så kommer jag med all sannolikhet INTE kunna slappna av förrän v 13 eller kanske t.o.m efter det stora ultraljudet.
En liten tröst är dock att skulle det gå fel ännu en gång så har jag väl rätt till (tror jag?) att få en utredning för att se om det är något man kan göra åt. Tabletter eller vad vet jag som kan hjälpa bebisen på traven att stanna kvar. För att bli gravid verkar ju inte riktigt vara mitt stora problem.
Tänk när allt inte blir som man tänkt sig.
Hade min första graviditet fortskridit som vanligt så skulle vi haft vår bebis om 4 månader. Det är helt otroligt. Hade antagligen haft en fin rund mage nu och hade väl börjat köpa in både den ena och andra. Vad mysigt det hade varit. BF i december. Jag hade precis hunnit börja vänja mig vid tanken på att bebisen kunde komma på julafton och att det kanske inte var det roligaste men jag såg alla fördelar med ett litet decemberbarn och det bara kändes helt perfekt :)
Nu blir det inte december och inte mars heller för den delen. Tror jag kommer känna lite smått ångest om jag inte är gravid i december. Egentligen ska man väl inte tänka så mycket "om". Men jag gör det ändå. OM allt hade gått bra så hade det varit si och så. OM jag blir gravid då så får jag bebis då och då.
Ja, i alla fall så har det varit så det senaste halvåret. Men nu har jag, tack och lov, kunnat släppa de där tankarna lite. Jag vet ju ändå att det inte alltid blir som man tänkt sig. Vi får helt enkelt vänta och låta tiden visa. Till slut så får vi väl barn på något sätt i alla fall :) Fram tills dess får man passa på att njuta av allt runt omkring.
En gång, okej... Otur och jättetråkigt. Dessutom väldigt otippat. Men ändå... otur. Nya tag nästa gång. Andra gången var det väl kanske inte lika oväntat men sorgen blev nog större. Det kändes liksom som ett bevis på att någonting i mig faktiskt inte ÄR rätt.
Nu vet jag visserligen att det inte behöver vara något fel. Men när en tredje graviditet kommer så kommer jag med all sannolikhet INTE kunna slappna av förrän v 13 eller kanske t.o.m efter det stora ultraljudet.
En liten tröst är dock att skulle det gå fel ännu en gång så har jag väl rätt till (tror jag?) att få en utredning för att se om det är något man kan göra åt. Tabletter eller vad vet jag som kan hjälpa bebisen på traven att stanna kvar. För att bli gravid verkar ju inte riktigt vara mitt stora problem.
Tänk när allt inte blir som man tänkt sig.
Hade min första graviditet fortskridit som vanligt så skulle vi haft vår bebis om 4 månader. Det är helt otroligt. Hade antagligen haft en fin rund mage nu och hade väl börjat köpa in både den ena och andra. Vad mysigt det hade varit. BF i december. Jag hade precis hunnit börja vänja mig vid tanken på att bebisen kunde komma på julafton och att det kanske inte var det roligaste men jag såg alla fördelar med ett litet decemberbarn och det bara kändes helt perfekt :)
Nu blir det inte december och inte mars heller för den delen. Tror jag kommer känna lite smått ångest om jag inte är gravid i december. Egentligen ska man väl inte tänka så mycket "om". Men jag gör det ändå. OM allt hade gått bra så hade det varit si och så. OM jag blir gravid då så får jag bebis då och då.
Ja, i alla fall så har det varit så det senaste halvåret. Men nu har jag, tack och lov, kunnat släppa de där tankarna lite. Jag vet ju ändå att det inte alltid blir som man tänkt sig. Vi får helt enkelt vänta och låta tiden visa. Till slut så får vi väl barn på något sätt i alla fall :) Fram tills dess får man passa på att njuta av allt runt omkring.
Jag tycker det verkar som att du tänker väldigt sunt runt detta tråkiga. Jag hoppas det "tar sig" snart för er om du förstår vad jag menar?
SvaraRaderaTack så mycket :) Vi kämpar på och tillslut är det nog vår tur också!
Radera