Ledsen att bloggen har fått vara sista prioritet ett par dagar. Jag har helt enkelt jobbat för mycket och varit alldeles för trött för att orka skriva något. Dagarna har rusat fram och det har inte varit helt lätt att försöka kombinera jobb, sömn, mat, träning, hushållssysslor OCH hobbys.
Nu är jag ledig fredag, lördag och söndag så förhoppningsvis hinner jag med det mesta som jag önskar nu.
Så till saken... Det har varit en söt fluffig, ganska liten katt som legat utanför vår port nu när jag kommit hem varje kväll i kanske 4-5 dygn. Har även sett den både på morgonen och eftermiddagarna så i förrgår började jag undra om katten kanske sprungit bort.
Jag minns själv hur det var när vi hade små kattungar hos mamma och pappa. De sprang bort i början och det tog ett par månader innan de visste riktigt var de hörde hemma och hur de hittade hem.
Igår kväll blev jag lite orolig och försökte ta kontakt med katten. När jag hukade mig ner kom den springandes direkt. När jag klappade den över ryggen stannade mitt hjärta en sekund för under den fluffiga pälsen kände jag BARA knotor. Katten var helt mager och hade antagligen inte ätit något på bra länge.
Jag ville helst ta in den bums. Men visste inte riktigt vad man borde göra. Vi kunde dessutom inte heller vara helt säkra på att den inte hörde hemma i närheten eftersom den hade halsband (dock utan någon liten hylsa eller bricka med nummer) så jag bad kärleken springa upp och hämta lite skinka och ost. Katten åt av bara farten.
Vi lämnade den hur som helst där ute och jag kände att det inte kändes så bra. Jag tänkte på katten över natten och på väg hem från jobbet så bestämde jag att om den fortfarande satt kvar där så skulle den få komma in.
När jag kom hem SPÖregnade det verkligen och katten syntes inte till. Jag gick in men fick bara en känsla av att gå ut igen. 2 minuter senare var jag nere vid porten och där satt han. Han fick följa med in.
Han verkade först lite förvirrad och när han kom in i lägenheten så jamade han kanske i 1 minut. Sedan gav vi honom lite att äta och dricka. Efter kanske 5 minuter gick han fram till oss och började gosa och lade sig sedan tillrätta på mattan i vardagsrummet och började spinna.
Vi kollade upp på internet att man tydligen ska ringa polisen vid upphittade husdjur. Men innan vi gjorde det tänkte jag kolla om katten hade något chip eller liknande. Jag hade ingen riktigt aning om var detta chip skulle sitta så jag tänkte hur som helst att jag skulle ta av halsbandet för att dubbelkolla om det fanns någon info där på.
Sagt och gjort, på undersidan av halsbanden fanns ett nummer och jag blev jätteglad och tänkte "Yes, nu kommer någon bli jätteglad när vi ringer angående deras försvunna katt". MEN inte...
Det var en kvinna som svarade i telefonen och sa att "Nej nej, katten är inte bortsprungen. Den brukar gå ute och stryka". Då förklarade vi att den ju var jättemager och vi hade sett den flera dagar och den verkar jättehungrig och vi trodde verkligen den hade kommit bort. Då svarade hon "Nej. Han är 15 år gammal så han är bara gammal och sjuk. Han har problem med lever och njurarna och allt möjligt och det är därför han inte äter så mycket och är så mager. Han bajsar och kissar inomhus hela tiden nu så han får inte vara inne längre men jag ska avliva honom vilken dag som helst."
Vi sa väl okej och la på luren. Lät katten äta upp och gick sedan ut med den igen. Det tog emot att göra det.
Jag tycker det är fruktansvärt. Inte att en katt blir gammal och behöver avlivas, det är ju helt normalt om katten är 15 år. MEN att inte avliva katten då man VET att den är sjuk med både lever och njurproblem och inte äter heller (vilket jag inte helt tror på eftersom den åt bra hos oss). Hur kan man kasta ut sin katt i typ en vecka för att den bajsar och kissar hemma bara för att man tänker gå till veterinären lite senare. I mina ögon är det rent djurplågeri. Hon kastar alltså ut katten utan mat och dryck (kanske för att den ska dö av sig självt och slippa betala avlivningen?).
Jag blev faktiskt riktigt ledsen när detta hände.
När våra katter blir sjuka och inte går att rädda så drar vi inte ut på lidandet. Bättre att den får dö lugnt, utan massa plågor. Ibland måste man ju fatta jobbiga beslut (så som en avlivning t.ex.) men har man husdjur så har man också ett ansvar. Människor som plågar djur så borde verkligen inte få ha djur. Det gör mig dessutom lite mörkrädd... Undra hur människan behandlar sina eventuella barn?
Nu är jag ledig fredag, lördag och söndag så förhoppningsvis hinner jag med det mesta som jag önskar nu.
Så till saken... Det har varit en söt fluffig, ganska liten katt som legat utanför vår port nu när jag kommit hem varje kväll i kanske 4-5 dygn. Har även sett den både på morgonen och eftermiddagarna så i förrgår började jag undra om katten kanske sprungit bort.
Jag minns själv hur det var när vi hade små kattungar hos mamma och pappa. De sprang bort i början och det tog ett par månader innan de visste riktigt var de hörde hemma och hur de hittade hem.
Igår kväll blev jag lite orolig och försökte ta kontakt med katten. När jag hukade mig ner kom den springandes direkt. När jag klappade den över ryggen stannade mitt hjärta en sekund för under den fluffiga pälsen kände jag BARA knotor. Katten var helt mager och hade antagligen inte ätit något på bra länge.
Jag ville helst ta in den bums. Men visste inte riktigt vad man borde göra. Vi kunde dessutom inte heller vara helt säkra på att den inte hörde hemma i närheten eftersom den hade halsband (dock utan någon liten hylsa eller bricka med nummer) så jag bad kärleken springa upp och hämta lite skinka och ost. Katten åt av bara farten.
Vi lämnade den hur som helst där ute och jag kände att det inte kändes så bra. Jag tänkte på katten över natten och på väg hem från jobbet så bestämde jag att om den fortfarande satt kvar där så skulle den få komma in.
När jag kom hem SPÖregnade det verkligen och katten syntes inte till. Jag gick in men fick bara en känsla av att gå ut igen. 2 minuter senare var jag nere vid porten och där satt han. Han fick följa med in.
Han verkade först lite förvirrad och när han kom in i lägenheten så jamade han kanske i 1 minut. Sedan gav vi honom lite att äta och dricka. Efter kanske 5 minuter gick han fram till oss och började gosa och lade sig sedan tillrätta på mattan i vardagsrummet och började spinna.
Vi kollade upp på internet att man tydligen ska ringa polisen vid upphittade husdjur. Men innan vi gjorde det tänkte jag kolla om katten hade något chip eller liknande. Jag hade ingen riktigt aning om var detta chip skulle sitta så jag tänkte hur som helst att jag skulle ta av halsbandet för att dubbelkolla om det fanns någon info där på.
Sagt och gjort, på undersidan av halsbanden fanns ett nummer och jag blev jätteglad och tänkte "Yes, nu kommer någon bli jätteglad när vi ringer angående deras försvunna katt". MEN inte...
Det var en kvinna som svarade i telefonen och sa att "Nej nej, katten är inte bortsprungen. Den brukar gå ute och stryka". Då förklarade vi att den ju var jättemager och vi hade sett den flera dagar och den verkar jättehungrig och vi trodde verkligen den hade kommit bort. Då svarade hon "Nej. Han är 15 år gammal så han är bara gammal och sjuk. Han har problem med lever och njurarna och allt möjligt och det är därför han inte äter så mycket och är så mager. Han bajsar och kissar inomhus hela tiden nu så han får inte vara inne längre men jag ska avliva honom vilken dag som helst."
Vi sa väl okej och la på luren. Lät katten äta upp och gick sedan ut med den igen. Det tog emot att göra det.
Jag tycker det är fruktansvärt. Inte att en katt blir gammal och behöver avlivas, det är ju helt normalt om katten är 15 år. MEN att inte avliva katten då man VET att den är sjuk med både lever och njurproblem och inte äter heller (vilket jag inte helt tror på eftersom den åt bra hos oss). Hur kan man kasta ut sin katt i typ en vecka för att den bajsar och kissar hemma bara för att man tänker gå till veterinären lite senare. I mina ögon är det rent djurplågeri. Hon kastar alltså ut katten utan mat och dryck (kanske för att den ska dö av sig självt och slippa betala avlivningen?).
Jag blev faktiskt riktigt ledsen när detta hände.
När våra katter blir sjuka och inte går att rädda så drar vi inte ut på lidandet. Bättre att den får dö lugnt, utan massa plågor. Ibland måste man ju fatta jobbiga beslut (så som en avlivning t.ex.) men har man husdjur så har man också ett ansvar. Människor som plågar djur så borde verkligen inte få ha djur. Det gör mig dessutom lite mörkrädd... Undra hur människan behandlar sina eventuella barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar